| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARPLA, v.2 -ade.
(†)
1) stamma, ”hacka” (i sitt tal), tala osammanhängande, prata hit o. dit. När som han harplat nog, omsider flath och sur / Tahlmannen in för dig står(,) tiger som en muhr. Düben Boileau Pulp. 41 (1722). Nordberg C12 2: 30 (1740). Weste (1807; med hänv. till happla).
2) i uttr. harpla på (ngt), ”hänga upp sig” på (ngt). Men om han harplar deruppå, at han ei känner dig, och frågar ho du äst, så ställ dig, som du vore af Selenissas Slägtingar. Malmborg Barclay 194 (1740).
Spalt H 473 band 11, 1930