Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARPUNERA har1pɯne4ra l. -u-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr HARPUNÖR.
Etymologi
[till HARPUN; jfr d. harpunere, holl. harpoeneeren, t. harpunieren, eng. harpoon, fr. harponner]
med avs. på sjödjur, i sht val- o. säldjur: kasta l. avskjuta harpun mot, stöta harpun i; jaga, fånga, träffa, såra, döda l. dyl. med harpun; äv. (skämts.) bildl. Harpunera en val, valross l. säl. Wikforss 1: 748 (1804). Då en Hval blifvit instängd i en vik, söker man tillfälle att harpunera honom. Nilsson Fauna 1: 636 (1847). Kaptenen .. harpunerade en sardin. Nyblom Österut 18 (1908). Landtman NGuinea 183 (1913).
Ssgr: A (föga br.): HARPUNER-KANON. harpunkanon. Dagen 1897, nr 213, s. 3.
B: HARPUNERINGS-FÖRSÖK. VFl. 1909, s. 133.
Avledn.: HARPUNERARE, m. (-pone(e)r 1734—1757. -punerare 1797 osv. -puniren, sg. best. 1682) (i fackspr.) person som jagar osv. sjödjur med harpun; särsk. om den person å valfångstfartyg som har till uppgift att kasta l. avskjuta harpun. RelCur. 358 (1682). Hedin Pol 2: 434 (1911).

 

Spalt H 474 band 11, 1930

Webbansvarig