| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARMA har3ma2, v. -ade; o. HARMAS har3–mas2, v. dep. -ades.
I. tr.; till HARM, sbst. 2: väcka (ngns) harm l. förtrytelse l. indignation, uppröra (ngn); stundom övergående i bet.: gräma (ngn); vanl. med saksubj.; ofta opers. Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). Det som mest harmade henne var, att just Emin skulle bevittna det ledsamma uppträdet. Heidenstam End. 76 (1889). Gubbens halsstarrighet harmade honom djupt. Rydberg Vap. 285 (1891). SDS 1904, nr 310, s. 2.
II. dep. o. refl.
1) (†) till HARM, sbst. 1: vara bedrövad; ängslas. The Corinther (voro) forskreckte, och harmadhes, at the Apostlen förtörnat hadhe. Gl2Kor. 6: 12 (Bib. 1541).
2) till HARM, sbst. 2: känna harm l. förtrytelse l. indignation (mot ngn l. över ngt), känna sig upprörd (över ngt); stundom övergående i bet.: gräma sig (över ngt); förr äv. allmännare: vredgas, förtörnas. Harmas icke offuer the onda. Psalt. 37: 1 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). (Människans) hierta harmar sigh emoot Herranom. LPetri SalOrdspr. 19: 3 (1561). Jonas .. hade när harmats til dödz, när Herren intet wille .. förgiöra Ninive. Swedberg Dödst. 344 (1711). Jag .. harmade mig öfver, att Wallin icke erhållit första rummet på förslaget (till biskop i Västerås). Böttiger 6: 120 (c. 1875). Varför harmas du på mig över denna småsak? Auerbach (1909). 2NF 37: 594 (1925). — (†) i p. pr. Balck Ridd. G 5 b (1599). Förundrad, harmande, han sina läppar biter. JGOxenstierna 5: 220 (c. 1817).
3) [utvecklat ur 2] (†) hämnas. Schroderus JMCr. 35 (1620). Skadefång, och förtaal .. harmas (hämnas) han (dvs. den tålige) icke. Schroderus Comenius 891 (1639).
Spalt H 455 band 11, 1930