| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HELGON hel3gon2 l. häl3gon2, n. ((†) m. JönkTb. 118 (1528), HSH 9: 262 (1696). Anm. Pron., adj. m. m. som icke äro omedelbara attribut till helgon få stundom individens genus. Tersmeden Mem. 5: 192 (1781), SvD(A) 1917, nr 349 B, s. 3); best. -et; pl. = ((†) helgone JönkTb. 118 (1528), SvOrds. C 2 b (1604)).
man l. kvinna som utmärker sig gm särskilt hög grad av helighet; särsk. om personer (i ä. tid framför allt martyrer) som i den romersk- o. grekiskkatolska kyrkan på grund av sin helighet äro föremål för offentlig kult; i fråga om protestantisk åskådning (i religiöst spr.) om de saliga hos Gud i himmelen l. om personer som gm sitt liv för sina medmänniskor uppenbara Guds närvaro i världen; stundom om personer som i icke kristna religioner (t. ex. muhammedanismen) intaga en ställning som påminner om de katolska helgonens. Anropande av helgonen. Dyrkan av jungfru Maria och helgonen (Anm. Förr medräknades jungfru Maria bland helgonen). Kvinnliga helgon. Leva som ett helgon. OPetri MenFall K 2 a (1526). (Ett rykte att det predikas) en ny tro, gwdhj, jomfru marie och flere gudz helgon til vanhedringh. G1R 4: 75 (1527). (Giv att vi) omsider .. saligh warda, och samkas til Gudz Helgon i Himmelen. Emporagrius Cat. K 1 a (1669). En qvinna, skön att kunna helgon fresta. Snoilsky 2: 45 (1881). Nej vid alla hälgon, detta duger inte alls! Engström 2Bok 70 (1909). Helgonen äro de, som med sitt väsen och sitt lif predika, att Gud lefver. Söderblom StundVäxl. 2: 190 (1910). — jfr ALL-, LOKAL-, MEDELTIDS-, NATIONAL-, PELAR-, VÄRK-HELGON m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Stoora hälgon stort kors. Balck Es. 105 (1603). Skempta icke medh helgone, the göra iernteekn. SvOrds. C 2 b (1604). Icke alla goda Helgon som i Kyrkian gå. Grubb 374 (1665); jfr f.
b) (i äldre bibelspråk) om medlem av den urkristna församlingen. 2Kor. 8: 4 (NT 1526). Bolerij och all slemheet eller girugheet later j bland idher icke eens nempda warda, så som helghon tilhörer. Ef. 5: 3 (Därs.; Bib. 1917: såsom det anstår heliga).
c) [trol. av ett fsv. then hälghon, som dock icke är anträffat i dylik anv.] (†) i bedyranden o. utrop, i uttr. den helgen (tan heligan). Å hielp then helien, Gudh nåde migh! Rondeletius 70 (1614). Ney then Helghen. L. Paulinus Gothus Ratio 114 (1617). Tidfördrijf B 6 b (c. 1625). Tan Heligan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: VI (1864; efter källa fr. c. 1700).
e) i överförd anv.; särsk. om person som beundras i så hög grad att han l. hon blir föremål för dyrkan. Han är ett (riktigt) helgon. O Rousseau, Rousseau! sublime! .. / Min själs helgon! ömma, heliga tårar värde! Thorild 1: 39 (1782). Efter sin död, och redan tidigare, blev Lenin ett kommunistiskt helgon. Essén Eur. 41 (1926).
f) i ironisk l. därmed besläktad anv., om person som anser sig l. anses hava ett helgons egenskaper. Han är inget helgon, han tillhör långt ifrån de felfria. Spela helgon. (Somliga präster bruka om pietisterna) det dyra namnet Helig och Helgon, som et Smäde-namn. KyrkohÅ 1903, MoA. s. 3 (1723). Vet ni det, Herr Per, Nils Svantesson är mera Edert än mitt helgon; tiden skall utvisa hans helighet. HSH 3: 54 (c. 1750; yttrande lagt i E. XIV:s mun); jfr e. Voltaire och den store Fredrik voro icke helgon. Thorild 3: 127 (1791). Den stora allmänheten tycker .. icke om några helgon. De Geer Minn. 2: 137 (1892).
-BEN. (helgon- 1841 osv. helgona- 1840) (i fråga om katolska förh.) jfr BEN, sbst.1 1 c; i sht i fråga om relik. Afzelius Sag. 2: 6 (1840). Fornv. 1919, s. 23. —
-BILD. (helgon- 1809 osv. helgona- 1773—1905. helgons- 1830) (i fråga om katolska förh.) bild av ett helgon. En undergörande helgonbild. Björnståhl Resa 2: 72 (1773). I varje ryskt hem, för att ej säga rum, hänger i ett hörn en helgonbild, en obraz eller ikon. Fornv. 1915, s. 117. —
-BLICK. (helgon- 1815 osv. helgona- 1837) (i vitter stil) om blick som vittnar om helgonlik fromhet. Atterbom Lyr. 3: 100 (1815). Wirsén Sång. 24 (1884). —
-DAG. (helgon- 1831 osv. helgona- 1851—1895. helgons- 1809) (i fråga om katolska förh.) dag som bär namn efter ett helgon o. på vilken ett helgons minne firas. SP 1809, nr 13, s. 3. —
-DYRKAN. (helgon- 1846 osv. helgona- c. 1618—1796. helgone- 1527. helgons- 1753) (i fråga om katolska förh.) OPetri PEliæ g 3 a (1527). —
-FEST. (helgon- 1834 osv. helgona- 1860) (i fråga om katolska förh.) fest till ett helgons ära. Böttiger 1: 211 (1834, 1856). —
-FRID. (helgon- 1833 osv. helgona- 1867—1926) (i vitter stil) himmelsk frid. Böttiger 2: 127 (1833, 1857). —
-FROM. (i vitter stil) from som ett helgon. Vi .. mist .. / Vår blida, helgonfromma Carolina. Valerius 1: 217 (1837). —
-FÖRKLARA, anträffat bl. i p. pf. samt ss. vbalsbst. -ing. (i fråga om katolska förh.) förklara ss. helgon, kanonisera. IllSvH 2: 88 (1876). Den 1920 helgonförklarade Marguerite Alacoque. 2NF 32: 833 (1921). —
-GLANS. (helgon- 1811 osv. helgona- 1860) (i vitter stil) helgongloria; numera bl. i utvidgad o. bildl. anv., om ljus som synes utstråla från ngn. Phosph. 1811, s. 349 (bildl.). Bring Dante 339 (1913). —
-GLORIA. (helgon- 1833 osv. helgona- 1873—1900) gloria som (i den kristna konsten) omgiver ett helgons huvud; ofta i oeg. o. överförd anv. Beröva ngn helgonglorian, åstadkomma att ngn icke längre anses som ett helgon. Fryxell Ber. 6: 141 (1833). Jag är ädelmodig, och det utan att göra anspråk på helgonglorian. Carlén Köpm. 2: 7 (1860). —
-HISTORIA. (helgon- 1835 osv. helgona- 1787)
-HUS. (helgon- 1525—1918. helgons- 1533—1721)
1) [trol. uppkommet av HELGEANDS-HUS med anslutning till HELGON] (†) helgeandshus. The fatighe krancke menniskior som liggia j helgonhusit wthij Sudherköpingh. G1R 2: 193 (1525). Därs. 8: 293 (1533). Burman Alm. 1721, s. B 1 a (i fråga om ä. förh.).
2) (i fråga om muhammedanska förh., mindre br.) hus helgat åt ngt helgon. Westermarck Marocko 36 (1918). —
-KALENDER. (i fråga om katolska förh.) om kalender, med tanke på de helgondagar som den upptager. Den ryska helgonkalendern. Fornv. 1915, s. 147. —
-KRANS. (i vitter stil, föga br.) helgongloria; äv. i bildl. anv. Se .. / Dygden ej i lidandet förklarad, / Men omstrålad af en helgonkrans. Valerius 1: 42 (1804). Böttiger 3: 127 (1835, 1858). Östergren (1927; anfört ss. förekommande ibland). —
-KRONA. (i fråga om katolska förh.) krona som tillkommer ett helgon ss. attribut; jfr MARTYR-KRONA. Atterbom i Phosph. 1810, s. 5 (bildl.). Rig 1922, s. 128. —
-KRÖNA, -ing. (i sht i vitter stil, mindre br.) i fråga om katolska förh.: kröna med helgonkronan, kanonisera. Afzelius Sag. 5: 25 (1843). Birgitta, som just nu skulle helgonkrönas i Rom. Heidenstam Svensk. 1: 233 (1908). —
-LEGEND. (helgon- 1819 osv. helgona- 1913—1917) (Medeltidens) Riddarsagor och helgon-legender, hvilka den (dvs. nyromantiken) på nytt uppgräfver och uppstufvar. 2VittAH 11: 260 (1819, 1822). —
-LEVA, r. l. f. (helgon- 1881. helgona- 1716) [jfr fsv. leva, f., lämning, till LEVA, lämna] (†) helgonrelik; jfr -AVLEVA, -KVARLEVA. Swedberg Schibb. c 1 b (1716). Eichhorn Stud. 3: 228 (1881). —
-LILJA. [med syftning på den vita färgen; jfr hednisk lilja ss. namn på brandliljan] örten Lilium candidum Lin., vit lilja. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 64. —
-LIN. (helgon- 1675. helgons- 1685) (†) tiondelin uppburet vid allhelgonatiden? SthmTb. 29/8 1573. BoupptSthm 5/3 1685, Bil. —
-LÄMNING. (i fråga om katolska förh., föga br.) helgonrelik. Brunius Metr. 41 (1836). Hirn Skrin. 48 (1909). —
-LÄNGD. (helgon- 1838—1864. helgona- 1721—1843) (i fråga om katolska förh., mindre br.) förteckning som upptager de av kyrkan erkända helgonen. Burman Alm. 1721, s. A 5 a. 3NF 1: 926 (1923). —
-MILD. (i vitter stil) mild ss. ett helgon. Vår ädle furstes / Helgonmilda, olycksfödda maka. Runeberg 1: 292 (1841). —
-MÄSSA, se d. o. —
-RING. (i fråga om katolska förh.) om helgongloria. PoetK 1822, 1: 152 (bildl.). Heidenstam Vallf. 212 (1888). —
-RYKTE. rykte om ngns egenskap att vara helgon. Hildebrand Medelt. 3: 42 (1899). (Sundar Singhs) växande helgonrykte. 2NF 38: 607 (1926). —
-RÅNARE. [trol. bildat efter HELGERÅNARE] (†) i fråga om katolska förh.: person som stjäl dyrbarheter som äro helgade åt ngt helgon; helgerånare. Brunius Metr. 144 (1836). Afzelius Sag. 4: 192 (1842). —
-SAGA. (helgon- 1855 osv. helgona- 1835—1840) (i fråga om katolska förh., mindre br.) helgonlegend. SvLittFT 1835, sp. 204. 2NF 11: 25 (1909). —
-SKARA. (helgon- 1821 osv. helgona- c. 1765) När den hvitklädde helgona skaran falla på sina ansigten fram för stolen. Nohrborg 844 (c. 1765). —
-SKEN. (helgon- 1811 osv. helgona- 1765. helgons- 1860) (i fråga om katolska förh., numera bl. i vitter stil) helgongloria; i sht i utvidgad o. bildl. anv., om ljuskrets som synes utstråla från ngn; jfr -GLANS. SvMerc. 1765, s. 69. Huru den inre friden tycktes med ett helgonsken omstråla hennes väsen. Bremer Hertha 196 (1856). Weibull LundLundagMinn. 4 (1882). —
-SKIMMER. (i vitter stil) ljussken som påminner om den strålkrets som (i den kristna konsten) omgiver ett helgons huvud (o. kropp); ofta bildl. Land och vatten / I ett helgonskimmer låga. Runeberg 3: 13 (1836). Beskow Pred. 287 (1901). —
-SKRIN. (helgon- 1829 osv. helgona- 1764—1906) (i fråga om katolska förh.) skrin för helgonrelik(er). SvMerc. 1764, s. 571. KyrkohÅ 1907, s. 86. —
-SKYLD. (helgon- 1683 osv. helgone- 1696—1719 (: helgone skylds offer)) [jfr ä. d. helneskyld. Namnet syftar på att skatten urspr. utgick vid allhelgonatiden; jfr -LIN samt ALLHELGONA-HJÄLP, HELGON-MÄSSA] (förr) kam. namn på en till år 1900 i Skåne, Halland o. Blekinge utgående, jorden åvilande, kyrklig utskyld till präst o. klockare, beträffande prästen väsentligen avsedd för prästgårdsbyggnadernas underhåll o. beträffande klockaren för sångens uppehållande vid gudstjänsten o. för barnens undervisning (o. därför i vissa socknar nära städerna utgående till dessas skolor). Partition på Lunds scholas helgonskyld, som till docentes och discentes Scholæ Lundensis lagd är. Sprinchorn LundLärovH 7 (i handl. fr. 1683). Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 92 (1868; efter handl. fr. 1680). KyrkohÅ 1908, s. 112.
Ssgr: helgonskylds-korn. (förr) kam. spannmål vari helgonskylden utgjordes. BtRiksdP 1878, I. 1: nr 17, s. 6.
-SKÅP. (helgon- 1846 osv. helgona- 1869) (i fråga om katolska förh.) vägguppsats som omsluter en (l. flera) helgonbild(er) o. som kan öppnas o. tillslutas ss. ett skåp; i sht i fråga om ryska förh. UpplFmT I. 1: 33 (1871). Fornv. 1915, s. 121. —
-SKÖN, adj. (i vitter stil) himmelskt skön. De helgonsköna landen. Almqvist Amor. 192 (1822, 1839). Cygnæus 3: 84 (1853). —
-STRÅLE. (i vitter stil) stråle i ett helgons gloria. Atterbom Lyr. 2: 227 (1809). Wirsén Ton. 24 (1893). —
-TJÄNST. (helgon- 1837—1867. helgona- 1555) (†) under högtidliga former försiggående dyrkan av helgonen. LPetri 3Post. 85 b (1555). Styffe Un. 144 (1867). —
-ÖRT. [jfr t. heiligenpflanze] örten Santolina Chamæcyparissus Lin., falsk cypress. HbTrädg. 7: 302 (1883).
B (numera bl. arkaiserande): HELGONA-AVLEVA, -BEN, -BILD, -BLICK, -DAG, -DYRKAN, -FEST, -FRID, -GLANS, -GLORIA, -HISTORIA, -LEGEND, -LEVA, -LÄNGD, se A. —
-SAGA, -SKARA, -SKEN, -SKRIN, -SKÅP, se A. —
-STYCKE(T). [benämningen beror möjl. på att stycket i fråga bortgavs till de fattiga; jfr GUDS-PÄNNING (i ä. d. helgenspenning); jfr ILönnberg i Fatab. 1911, s. 110 ff., o. HFFeilberg Därs. 1913, s. 99 ff.] (†) namn på översta halskotan (på djur); jfr HELGE-KOTA o. BÖDELS-KNOTA l. -KOTA. I norra Småland iakttogs ännu för 150 år sedan, att vid slagt ”den leden uti ryggen, som sitter näst intill halsen eller hals-qvarnen, alltid afhugges och bortkastas, hvilket stycke kallas helgona-stycket eller böls (bödels) kota.” Hyltén-Cavallius Vär. 1: 275 (1864). —
-TJÄNST, se A.
C (†): HELGONE-DYRKAN, se A. —
-SKYLD, se A.
D (†): HELGONS-BILD, -DAG, -DYRKAN, se A. —
-ED, se d. o. —
-HUS, -LIN, -SKEN, se A.
Spalt H 681 band 11, 1930