| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HELL häl4, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) HEL he4l, interj. o. (bl. i formen hell) sbst. n.; ss. sbst. best. (knappast br.) -et; pl. =.
I. interj.
1) ss. hälsningsord; i ä. tid ofta med starkt förbleknad bet., ungefär liktydigt med: god dag; numera bl. i bibliskt spr. samt i poetisk l. retorisk stil (äv. vard. o. skämts.) o. innebärande en högtidlig o. vördnadsfull hälsning: var hälsad! — särsk.
a) (numera föga br.) abs., med vokativ. Heel mester. Mat. 26: 49 (NT 1526). Heel min sköne pige och terne små! Holof. 43 (c. 1580). ”Hel,” så han talar, ”du vackra jord, / Du leende himmel hel!” Runeberg 1: 224 (1841). Wulff Petrarcab. 166 (1905). — särsk.
α) (†) i sammanställningen hell (och) säll (jfr 2 slutet o. HELL, adj.2). Heel säll Clement. .. (svar:) Heel säll ock tu. FormPuerColl. A 2 a (1579). Weste (1807). jfr: Han helsade Mariam heel och säl. Ps. 1536, s. 66; jfr Ps. 1695, 124: 2.
β) (†) i uttr. hell Maria, ss. försvenskad benämning på bönen avemaria. (”Lövjerskor”) bruka .. ibland, Fader wår, Hell Maria. LPetri Kyrkiost. 71 b (1566).
b) [jfr t. heil dir, eng. hail to thee] (föga br.) med indirekt obj. Widh the gingo .., mötte Jesum them och sadhe, Heel idher. Mat. 28: 9 (NT 1526). Hell dig, förgudade far! Adlerbeth Æn. 107 (1804). Hell dig, rabbi! Mat. 26: 49 (Bib. 1917).
2) (numera bl. i högre stil) innebärande en hyllning, en välsignelse, ett lyckligprisande o. d.; numera nästan alltid med indirekt obj. (jfr 1 b). Hell tigh tu bittraste korsz, full medh nådh. Muræus Arndt 3: 50 (1648; lat.: ave crux amarissima, plena gratia). Brenner Vitt. 154 (1719). Hell edert hjeltemod, Romerske krigare! Kolmodin Liv. 2: 477 (1832; lat.: macte virtute milites Romani). Hel dig, starke! ve dig som är svag! Rydberg Dikt. 1: 189 (1877, 1882). Hell denna stund, då jag först henne kände. Bååth Vogelw. 2 (1897). — särsk. (†) i sammanställningen hell (och) säll (jfr 1 a α). Viuat, Häl och Säl, wår Konunginna! Stiernhielm Jub. 149 (1644, 1668). Tegnér (WB) 4: 105 (1823). Hell och säll / vårom Daniel. Fredin Dan. 51 (1888; arkaiserande).
II. (mera tillf.) sbst. motsv. I 1 o. 2: leverop. Hagberg Shaksp. 1: 81 (1847). Mitt hell i dag jag höjer / För dig, du sångens svan. Snoilsky 5: 189 (1897). Wulff Rytm. 77 (1910, 1915).
Spalt H 702 band 11, 1930