| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HIATUS hia3tus2, r. (m. Lundell); best. -en, i best. form dock vanl. utan slutartikel; pl. (knappast br.) -ar (Hoppe (1892), Klint (1906)) ((†) = (VFPalmblad)).
1) språkv. sammanträffande av två vokaler (utan att dessa sammansmälta), i sht i slutet av ett ord o. början av det följande, vokalmöte. VFPalmblad i Phosph. 1811, s. 512. De svenska målen (i Norrland) avsky hiatus. HGeijer i Landsm. B 18: 45 (1921).
2) (i fackspr.) avbrott l. klyfta i en utvecklingsserie. Atterbom Minn. 364 (1818). En .. hiatus i den arkeologiska utvecklingen. GeolFF 1916, s. 368.
Spalt H 883 band 11, 1931