Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HINDU hindɯ4, m.||(ig.); best. -en l. -n; pl. -er (Ekelund Kal. XXXVI (1821; möjl. till sg. HINDUER) osv.) (Anm. I ä. tid förekom, äv. i best. anv., den eng. pl.-ändelsen -s (JournSvL 1799, s. 243, Fröding ESkr. 2: 150 (1893)); jfr ssgstypen HINDUS-); förr äv. HINDUER; best. -n; pl. =.
Ordformer
(-ou 1826 (: Hindouer, pl.). -u 1799 (: Hindus, pl.) osv. -uer, sg. 1817—1860)
Etymologi
[av eng. hindu, hindoo, av hindust. hindū, pers. hindu, indier, indisk, till hind, Indien (vartill gr. Ἰνδία, Indien, o. INDIEN; jfr INDIER samt HINDI), motsv. sanskr. sindhu, i bet.: landet kring floden Indus (l. Sind; jfr HINDUSTANI), urspr. med bet.: Indus, o. tidigast: flod i allm.; jfr t. hindu, fr. hindou]
invånare av arisk härstamning i norra delen av Främre Indien; jfr INDIER; numera vanl. bl. om dylik person som bekänner sig till hinduismen l. annan speciellt indisk religionsform (i sht motsatt: indisk muhammedan). JournSvL 1799, s. 243. NoK 1: 141 (1921). Charpentier Ind. 124 (1925).
Ssgr: A: HINDU-FOLK(ET). (hindus- 1819) Stiernstolpe Ballenstedt 1: 197 (1819). —
-KVINNA.
B (†): HINDUS-FOLK(ET), se A.
Avledn.: HINDUISK, adj. Den hinduiska gudaläran. Palmblad i Svea 2: 9 (1819). —
HINDUISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) (mindre br.) hindukvinna. Mellin Nov. 3: 567 (1840, 1867). Östergren (1927).
2) (föga br.) hindi. Djurberg GeogrLex. 1: 321 (1811). NF 6: 1251 (1883). Östergren (1927; angivet ss. förekommande ”ibland”). —
HINDUISM104, r. rel.-vet. sammanfattande benämning på de olika ur bramanismen utgångna religionsformerna i det efterklassiska Indien. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 37. Söderblom ÖversRelH 152 (1912). —
HINDUISTISK1040. adj. till HINDUISM. 2NF 18: 816 (1912). NordT 1915, s. 333.

 

Spalt H 928 band 11, 1931

Webbansvarig