Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HIPP hip4, interj.
Ordformer
(hip 1864—1891. hipp 1850 osv.)
Etymologi
[ordet är i bet. 1 möjl. en ung avljudsform till HOPP, interj.; i bet. 2 är det, liksom d. hip, lånat från eng. hip. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 242 (1928)]
1) (numera knappast br.) ss. uttr. för glädje o. d.; äv. i förening med ord av liknande bet. Hipp lustigt på den ena foten, / stor sock på den andra. Landsm. XVI. 1: 101 (cit. fr. c. 1850; fr. Gotl.). Hip hurrej! Nyblom Bild. 210 (1864); jfr 2. Sjödin Undret 77 (1910).
2) (numera mindre br.) användt ss. inledning till hurrarop, eg. nyttjat av den som utbringar ett leve, för att markera början av hurraropen; ofta upprepat för att markera antalet av hurraropen, t. ex. hipp, hipp, hurra, hurra! Lefve den store redaktören af Talgoxen! .. Hipp! hurra! Blanche Profbl. 15 (1850). Breven äro eftertelegraferade … De komma om lördag. Hipp, hurrah. SHedin (1894) hos Hedin Sven 70. Ahrenberg Männ. 3: 44 (1908).
Avledn.: HIPPA, v. (numera knappast br.) till 2: ropa ”hipp”, utbringa leve. Jag bugar mig och hippar för naturen. Sehlstedt 5: 108 (c. 1870). Infödingarne .. hippade och hurrade. Adelsköld Nordk. 144 (1890).

 

Spalt H 944 band 11, 1931

Webbansvarig