Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOLK hol4k, sbst.1, om sak r. l. m., om person m.; best. -en; pl. -ar (Bureus Suml. 21 (c. 1600) osv.) ((†) -er VRP 1683, s. 121 (: silfuer holker)).
1) urholkat (ihåligt) föremål, urspr. o. vanl. av trä.
a) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. l. folkliga förh.) för olika ändamål avsett, ofta byttliknande l. cylindriskt, äv. skålformigt träkärl urholkat ur ett avkapat stycke av en trädstam; äv. allmännare, om (liknande) kärl förfärdigat på annat sätt, t. ex. gm laggning; äv.: tråg. Tjäran föres (i Västergötl. o. Hall.) uti holckar, som de kalla, äro gjorde som träflaskor, smalare åt den ena ändan än den andra, kunna ungefär 5 eller 6 stycken göra en tunna. HSH 6: 91 (1658). Stolt Minn. 20 (1879; fr. Smål.). (De rika) hade fraggande öl uti kåsa och holk. Hallström Skogsl. 77 (1904). RedNordM 1927, s. 24. jfr MASUR-, TRÄ-HOLK m. fl. — särsk. (†) = DEG-HOLK. Bureus Suml. 21 (c. 1600). Fischerström 3: 426 (c. 1795). Dalin (1852).
c) om vissa (konstgjorda) häckningsplatser för fåglar.
α) (i vissa trakter) jäg. ihålig, förtorkad trädstam med (särskilt upptaget) sidohål i vilken sjöfåglar lägga ägg som beskattas; numera vanl. om urholkat stycke av trädstam som utsättes för att tjäna ss. dyl. äggläggningsplats. Holk, en urtagen trädstam, som utsättes för änder att värpa uti. Källström Jagt 237 (1850). Ekman NorrlJakt 195 (1910). — jfr KNIP-, ÄGG-HOLK m. fl.
β) urholkat, med ingångshål försett (avsågat) stycke av trädstam som utsättes till bo åt smärre flyttfåglar; äv. i överförd anv., om för samma ändamål avsedd, av brädbitar hopspikad liten täckt låda. (Stararna) bygga .. (bl. a.) i ihåliga trädstycken (hålkar) som ha en öppning på sidan. Nilsson Fauna II. 1: 156 (1835). Rosenius SvFågl. 1: 187 (1917). — jfr FÅGEL-, STAR-HOLK m. fl.
d) i utvidgad anv., om föremål liknande en cylinder l. trumma. — särsk.
α) (†) fisk. om ett slags mjärde l. tina? Ekeblad Bref 1: 321 (1654). Molin FrÅdal 76 (c. 1895; efter handl. fr. c. 1790; i fråga om laxfiske i Torne älv).
β) (i sht förr) jäg. för fångst av räv, grävling m. fl. djur avsedd, kort, fyrkantig trumma av bräder vilken utsättes framför öppning till gryt l. lya. Leijonflycht (1827). Hahr HbJäg. 189 (1865). 3NF (1928).
2) föremål som omsluter ngt. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) ringformig, utskjutande kant på föremål vari ett annat passas in; hylsa; äv.: kort rör, muff; äv. (numera mindre br.): (metall)ring som omfattar o. giver stadga åt ngt (t. ex. änden av värktygsskaft); förr äv. i utvidgad anv., om (urspr. hylsformigt) metallbeslag (t. ex. på käpp). Swedberg Ordab. (c. 1730). Holk (ring) om en käpp eller knifskafft. Lind (1749). Spjutspets af brons med holk för skaftet. Montelius SvFornt. Atl. 1: 29 (1872). En svarfvad ring, den s. k. holken, som tillsluter öppningen mellan tättröret och formväggen (i masugnen). 2UB 5: 331 (1902). — jfr BAJONETT-, BESLAGS-, MÄSSINGS-, SILVER-HOLK m. fl.
b) om vissa växtdelar.
α) (i vissa trakter) landt. benämning på den översta bladslidan hos gräs (i sht sädesarter), ur vilken axet skjuter fram. Linné Stenr. 74 (c. 1747). Att axet .. går dåligt ur holk d. v. s. under torra försomrar blott höjer sig några centimeter öfver öfversta bladet. UtsädT 1898, s. 138.
β) bot. samling av högblad (skärmblad) som omgiva en blomställning (korg) på samma sätt som blomfodret omsluter en blomma: blomholk; stundom: ytterfoder; jfr FÖRBLAD. Hartman Fl. LIX (1832). — jfr BLOM-, FODER-HOLK m. fl.
c) (i sht förr) om klädesplagg l. dyl. som omsluter o. täcker del av arm l. ben. Wretlind Läk. 3: 144 (1895). (†) Stöfflor med kragar har compagn: fått 45 par och 1 par holkar. KKD 10: 352 (1703; om läderskydd för underben?). — särsk.
α) om vissa slag av armbetäckning; i ssgrna ARM- o. ÄRM-HOLK l. elliptiskt för dessa. Holmberg (1795; under brassard; motsv. ARM-HOLK 2). Berndtson (1880; motsv. ARM-HOLK 1 b).
3) [anslutande sig till 1] (†) eg.: fördjupning l. hål i jorden; brunn; äv. bildl. O Affgrund, diupa Hålck! Förskräckeliga Dammer. Wexionius Sinn. 1: B 4 a (1683). LB 1: 317 (1901).
4) (†) i bildl. anv. (av 1); nedsättande l. skämtsam beteckning för man l. pojke; jfr BLÄCK-HOLK. — särsk.
a) om (i sht tjock) pojke; äv.: tölp, drummel. Murenius AV 126 (c. 1643). Han är nu långa holken (stora gåssen). Lind (1749). Tig, din tjocka hålk! VexiöBl. 1822, nr 3, s. 3.
b) om man som är omåttlig i mat o. dryck; suput, fyllbult. Lucidor (SVS) 260 (1672); möjl. till a. Sundén (1885). jfr FYLLE-, ÖL-HOLK.
(1 a) -LAV. (†) bot. laven Urceolaria scruposa (Lin.) Ach. (med kruk- l. ”holk” formiga fruktifikationsorgan). Acharius Lich. 105 (1798). Retzius FlOec. 372 (1806). —
(2 a) -YXA, r. l. f. arkeol. metallyxa som (i stället för skafthål från sidan) har en från översidan gående fördjupning vari det (vanl. knäböjda) skaftet inpassades; ”hålcelt”; jfr CELT, sbst.1 Uppl. 1: 174 (1902). —
(2 c α) -ÄRM. i vissa folkdräkter: till linntyg hörande, öppen ärm (utan linning). MeddNordM 1901, s. 241.
Spalt H 1110 band 11, 1932