Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOV hω4v, sbst.2, n.
1) måtta, återhållsamhet, hovsamhet; stundom närmande sig bet.: vett, förstånd; numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr. i nekande l. därmed likvärdiga uttr. samt i förb. med prep. med. Icke hava (hålla) hov i (med) ngt, förr äv. icke bruka (öva) hov i ngt, icke hålla måtta i (med) ngt. Utan, förr äv. utom, utur, över (allt) hov (och måtta), förr äv. utom hov och hövan. Med, förr äv. i hov (och måtta). En förnumstig man haffuer hooff medh sitt taal. Ordspr. 17: 27 (Bib. 1541). Wridande och wrängiande vthom hof och höfwan. Isogæus Segersk. 88 (c. 1700). Jag värderar Lärare, som i sit förhållande röja klokhet och hof. LBÄ 5—6: 49 (1797). Att njuta med hof har alltid varit min regel. Hjärne DagDrabbn. 233 (i handl. fr. 1806). En öfver allt hof stigande vexelcours. Regnér Begr. 2: 38 (1807). Hans tillit var hans arm, hans skatt var hof. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). (Arbetsledarens) fordringar voro utan hof och mått. Rydberg Ath. 361 (1876). Han .. talar / .. med försynthet och hof. Lagerlöf HomOd. 89 (1908). — jfr MAG-HOV. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. hov och lag o. d., måtta o. anständighet, hovsamhet o. hänsyn. LPetri Kyrkiost. 31 b (1566). (Han) älskade henne mer än som hof och lag war med. Peringskiöld Hkr. 1: 101 (1697). Turkarne .. dricka (vin), när de få, utan hof och lag. Eneman Resa 1: 209 (1712). Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.). (†) Han .. later hugga mere skogh än någen tiidh haffuer hooff eller lagh. G1R 11: 273 (1537).
Spalt H 1268 band 11, 1932