| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOVLIG, adj.; adv. = (VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 37 (1583)), -A (LPetri SalOrdspr. 25: 16 (1561), Nicander Vitt. 322 (1778)), -AN (VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 44 (1583)), -EN (HSH 7: 48 (1590)), -T (Nicander GSann. 13 (1766)).
(†)
1) måttfull, hovsam; anträffat bl. ss. adv.: med (hov o.) måtta. Finner tu honigh, så ät hooffliga. LPetri SalOrdspr. 25: 16 (1561). Swedberg SabbRo 1656 (c. 1690, 1712). Salt må blandas i skämt, men skämt bör hofliga brukas. Nicander GSann. 8 (1766).
2) icke överdådig, enkel, anspråkslös; i sht i fråga om klädsel. (Kvinnorna) moste komma i hofliga och ringa kläder. Swedberg SermCens. 159 (1712). Fjollor spöka sig ut; men dygdige kläda sig hofligt. Nicander GSann. 13 (1766). Dens. Vitt. 322 (1778).
3) lämplig, passande; äv. övergående i bet.: anständig. (Sigismunds besök i Sverge skulle ske) ssom deth hofflighen och besth ij wärketh ställes kunne. HSH 7: 48 (1590). (Hustrun) på alt maner hwad hofligt öfwerskred, / Så länge Mannen wärck ell’ andra plågor led. Brenner Dikt. 1: 78 (1707, 1713).
4) [jfr motsv. anv. i sv. o. dan. dial. samt av isl. hófliga; med avs. på betydelseutvecklingen jfr TÄMLIGEN] ss. adv.: tämligen, någorlunda; ganska. Kÿrkian är aff trä hoffligh behollen. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 37 (1583). I Kyrkan var hofliga mycket folk. VDAkt. 1768, nr 172. Ihre (1769).
Anm. till 4. I starkt bygdemålsfärgat spr. i Skåne förekommer ett till hovliga i anslutning till adv. på ändelsen -ans bildat adv. holians, tämligen, någorlunda, äv. med allmänt förstärkande bet.: mycket, ”väldigt”. Han är holians förnöjd. Larsson Hemmab. 308 (1916). Hellström Rek. 37 (1920).
Spalt H 1293 band 11, 1932