Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUCKA, v.; bl. anträffat i ipf. -ade.
Etymologi
[möjl. ljudhärmande, l. måhända fel för hackade (se HACKA, v. 6 d α)]
(enst., †) i uttr. hucka med sitt tal, (stå o.) ”hacka”. Hvar på han i förstonne intet directe svara ville, uthan huckade medh sitt taal. RP 5: 104 (1635).

 

Spalt H 1303 band 11, 1932

Webbansvarig