Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HULT hul4t, sbst.2, förr äv. HOLT, sbst.2, n. (Linc. (1640; under saltus) osv.) ((†) m. Lind (1749), Deleen (1829); jfr pl. -ar); best. -et; pl. = (Sylvius Curtius 553 (1682) osv.) ((†) -ar UHiärne Vitt. 81 (1664)).
Ordformer
(holt 1747 (: Holtemjälla)—1873 (: Holteblomma). hål(l)t 1697—1762 (: Håltemjälla). hult (hwlt) 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. hult, holt, hult, sv. dial. hult, holt, hult, hög, framspringande backe, motsv. (ä.) d. holt, hult, nor. dial. holt, ss. n.: hult, ss. m. äv.: höjd, backe m. m., isl. holt, högtliggande (trädbeväxt) stenmark, fsax., mnt. holt (jfr HOLT, sbst.1), mnl., holl. hout, fht., t. holz, lund, skog, trä, ved, feng., eng. holt, skog; besläktat med gr. κλάδος, kvist, fbulg. klada, bjälke, iriska caill, skog, samt möjl. HJALT]
(numera bl. bygdemålsfärgat l. i vitter stil) liten (tät) skog, (skogs)dunge; äv.: hög, tät skog; stundom: skogsbacke. VarRerV 40 (1538). Tå begynte gasten .. Skrija, vthi ett faassligit kiärr eller hult. Gyllenius Diar. 120 (c. 1660). Hult .. (dvs.) skogsbacke. Lind (1749). Från hult och täppor. Gellerstedt (1906; boktitel). Utanför det skogbildande området finnes .. (boken) spridd såsom smärre skogsbestånd, hult och lunder. SkogsvT 1906, s. 484. — jfr BJÖRK-, BOK-, EK-, GRAN-, LÖV-, SKOGS-HULT m. fl. — särsk.
a) (†) Hult .. (dvs.) stoor skoog, öde marck. Spegel (1712).
b) (†) i överförd anv.: rugge (i fråga om vass); i ssgn RÖR-HULT.
Ssgr: A: HULT-BRÄKEN. (hult- 1904—1909. hulta- 1864—1902) bot. ormbunken Phegopteris polypodioides Fée. Fries BotUtfl. 3: 236 (1864). 2NF (1909).
B (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): HULTA-BRÄKEN, se A. —
-MJÄLLA, -SUGA, se C. —
-VIVA. (holta-) örten Trientalis europæa Lin., skogsstjärna, duvkulla. Fries BotUtfl. 3: 246 (1864; fr. Smål.).
C (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): HULTE-BLOMMA, r. l. f. (holte-) örten Cornus suecica Lin., hönsbär. Linné Fl. nr 139 (1755; fr. Dalsl.). Nyman FanerogFl. 41 (1873). —
-MJÄLLA. (hulta- c. 1870. holte-, hålte- 1747—c. 1870) [jfr nor. dial. haugsmjøll, höggsmelle, marimjell(e) m. m., om arter av släktet Melampyrum Lin.; senare leden är trol. nära besläktad med sv. dial. mjäll, molla (jfr ä. d. mjeld), sidoform till MOLLA] örten Melampyrum pratense Lin., kovall; jfr -SUGA. Linné Vg. 235 (1747; fr. Dalsl.). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Dalsl.). —
-PLANTA, r. l. f. (†) örten Pyrola secunda Lin. Samzelius Blomst. 38 (1760). —
-SKORTA. [senare leden av ovisst urspr.; jfr dock sv. dial. musskära (motsv. -skare) m. m., nor. dial. musskjer(el), näbbmus, med senare leden bildad till SKÄRA, v.] (†) däggdjuret Sorex araneus Lin., skogsnäbbmus. Linc. (1640; under sorex). —
-SUGA, r. l. f. (hulta- c. 1870. hulte- c. 1775) om örter av släktet Melampyrum Lin.; särsk.: Melampyrum pratense Lin., kovall; jfr HULTE-MJÄLLA. Landsm. 1909, s. 81 (c. 1775; fr. Västergötl.). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Västergötl.).

 

Spalt H 1370 band 11, 1932

Webbansvarig