Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOLT hol4t, sbst.1, l. (i bet. 2 alltid) HULT hul4t, sbst.1, l. HOLTS hol4ts, vard. äv. hol4s, r. (l. m.) (PH 6: 3990 (1757: Ebenholtz) osv.) l. n. (SkrGbgJub. 6: 181 (1590: knaphollth) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (Grundell AnlArtill. 1: 23 (c. 1695: Ställhultar), Dalin (1852; under klappholts)) l. (i bet.: olika slag av visst trä o. d., se 1) -er (Weste (1807; under ebenholts)), ss. n. = l. -er.
Ordformer
(hol(l)t (holdt, holth o. d.) 1541 (: brissilie holth) osv. hål(d)t 1624 (: Håltskeper)—1730 (: Slåthåltet). holts (holtz o. d.) 1631 (: Klappholtz) osv. hols(s) 1779 (: Påckenholss) —1897 (: pockenholstärningar). hålls 1853 (: Klapphålls). hult 1553 (: klaphult) osv.)
Etymologi
[holt o. (med anslutning till HULT, sbst.2) hult av (mnt.) nt. holt; holts av t. holz; samma ord som HULT, sbst.2 — Jfr HOLST]
1) (numera bl. i ssgr) trä l. ved av vissa (i sht utländska) trädslag; äv. allmännare: virke, trä(varor); förr särsk. om blåholts; förr äv. om ifrågavarande träd. BOlavi 138 a (1578; om fransosenholts). VetAH 1753, s. 123 (om blåholts). — jfr ATLAS-, BLÅ-, BRESILJE-, EBEN-, FASS-, FRANSOSEN-, GÄLB-, KLAPP-, KNAPP-, POCKEN-HOLT(S) l. -HULT m. fl.
2) (bl. i formen hult) (förr) metall. VetAH 1743, s. 262. Hult kallas vid kopparverk den ved, som vid kallrostning och vid vändrostning bäddas under malmen eller skärsten. Rinman (1788). Almroth Kem. 343 (1834).
3) trä(stycke) av växlande form (påle, stång, käpp, kil l. dyl.), ofta användt till redskap av olika slag; äv. oeg., om liknande föremål av annat material; i ssgr, t. ex. DRAG-, DREJ-, DRIV-, FAKT-, FAT-, FLOTT-, FRI-, GLÄTT-, KLAPP-, KRYSS-, LÖS-, RUND-, SLUT-, STÄLL-HOLT(S) l. -HULT.
4) [specialfall av 3; jfr motsv. anv. i t.] (bl. i formen holt) (mindre br.) skom. med läder överklädt trästycke som användes till stomme i skoklack. En träklack med insydd holt. Skoarb. 1929, nr 4, s. 9.
5) [möjl. utgående från 3] (i Finl.) redskap, ”grejor”, ”pick och pack”. (Han) samlade hop sin hålt. Tavaststjerna NVers 42 (1885). Far sjelf, han slöjdar en roderkult; / den gamla den brast helt nyss / på vinterfisket med annan hult. Reuter NSång. 121 (1888).
Ssgr (i allm. till 1): HOLTS- l. HOLT-CEMENT. (holts-) [av t. holzzement] tekn. av stenkolstjära, asfalt o. svavel framställd massa, urspr. använd till tätning av vinfat, sedermera till bestrykning av papper för takbetäckning. TT 1895, Byggn. s. 63. 2NF 28: 321 (1918). —
-FURSTE, -FÖRSTE(R), se HOLTSFÖRSTER. —
-HANDEL. (holts-) (†) trävaruhandel. RP 9: 313 (1642). —
(4) -RAND. (holt-) skom. i sko: randliknande del av bindsulan som sträcker sig över klacken. UnderrTvistSkoarb. 1765, s. 4. —
-SNITT. (holts-) (†) träsnitt. EBenzelius (1716) hos Swedenborg RebNat. 1: 248. BokvGP 65 (1722).
Avledn.: HULTA, v. -ning. (förr) metall. till 2: lägga (ved) till ”hult”; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, övergående i bet.: ”hult”. VetAH 1743, s. 261. JernkA 1826, 1: 116.

 

Spalt H 1122 band 11, 1932

Webbansvarig