| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLUTA slɯ3ta2, v.1 -ade; l. -er slɯ4ter, slöt slø4t (slöto slø3tω2), slutit slɯ3tit2, sluten slɯ3ten2; äv. (numera föga br.) SLUTAS -as2, v. dep. -ades; l. -es l. -s, slöts slø4ts (slötos slø3tωs), slutits slɯ3tit2s. Anm. Verbet har nu uteslutande stark böjning i I A o. C (utom i 5 a o. 23 k samt ngn gg i 23 a) o. i motsv. anv. av II—IV. I I B o. motsv. anv. av IV (dvs. IV 7—10) konkurrerar däremot ännu stark o. svag böjning. (Detsamma gäller väl äv. motsvarigheterna till I B hos II o. III i den ringa utsträckning dessa ännu är i bruk.) Därvid gäller som huvudregel att den svaga böjningen är ensamrådande när det enbart är fråga om ett upphörande (med ngt) utan bibet. av fullföljande l. dyl. (o. därmed utan association till den urspr. bet. i I A o. motsv.). Mot bakgrund av den nämnda huvudregeln skall nämnas att enbart svag böjning numera förekommer i I 14, 15 b, 16 o. 17, såväl stark som svag böjning däremot i I 13, 15 a, 20, samt i IV 7—10. — Där valmöjlighet finns tycks den starka böjningen föredras i vitter l. högre stil, o. hos densamma förefaller ipf. ha vidare anv. än övriga paradigmformer. (inf. o. pr. pl. -a Hes. 46: 12 (Bib. 1541: sluta .. igen) osv. pass. o. dep. -as VadstÄTb. 45 (1580: slutis; i bet. I 22), Arvidi 152 (1651; i bet. III 3) osv. — pr. sg. -ar BtHforsH 3: 186 (1642; i bet. I 1 a), Bellman (BellmS) 1: 209 (c. 1771, 1790; i bet. I 15 b) osv. -er 1Joh. 3: 17 (NT 1526: sluter .. till) osv. pass. o. dep. -as Schroderus Sleid. 198 (1610: inslutas), Ps. 1819, 477: 7 (i bet. III 5), Brunius GotlK 2: 67 (1865: afslutas) osv. -es Schmedeman Just. 61 (1574: ighen slutes), Lucidor (SVS) 332 (1673; i bet. III 3 b), Fock 1Fys. 575 (1855; i bet. I 5 b) osv. -s Nordenflycht QT 1748—50, s. 91 (i bet. III 5), Kellgren (SVS) 2: 108 (1781; i bet. III 3 b), Runeberg (SVS) 6: 117 (1863; i bet. I 9 b β) osv. — imper. sg. slut Jes. 26: 20 (Bib. 1541: slwt .. igen), Rudbeckius Luther Cat. 227 (1667; i bet. I 27) osv. sluta Schroderus Comenius 542 (1639: sluta til), Bellman (BellmS) 1: 57 (c. 1770, 1790; i bet. I 14 b) osv. — ipf. sg. -ade 2SthmTb. 7: 336 (1587: till sluthede), Weste FörslSAOB (c. 1815; i bet. I 13 b γ) osv. slutte Sus. 36 (Bib. 1541: slutte .. igen), Svart G1 148 (1561: slutte .. tilhopa). slöt (-öö-) L. Paulinus Gothus Com. 106 (1613: vtheslöt) osv. slött AOxenstierna 5: 340 (1630: uthslött). pass. o. dep. -ades KulturbVg. 1: 178 (1683; i bet. I 24 b), Lagerbring 1Hist. 3: 738 (1776; i bet. III 3 b), Fryxell Ber. 7: 51 (1838: afslutades) osv. slöts Sigfridi F 7 b (1619: slötz til), VSocLdÅb. 1947, s. 60 (1692; i bet. III 5), HC11H 3: 84 (1692; i bet. I 23) osv. slötts RP 6: 7 (1636; i bet. I 24 b), ConsAcAboP 4: 190 (1674; i bet. I 24 b). — ipf. pl. -ade VDAkt. 1682, nr 25 (i bet. I 23 j), Dalin Arg. 1: 241 (1733, 1754; i bet. I 14) osv. sluto Sus. 18 (Bib. 1541: sluto .. til), Botin SvSpr. 128 (1777). slutto Schroderus Liv. 438 (1626: slutto .. til). slöto Widekindi KrijgH 222 (1671: inslöto) osv. pass. slötos (-es) RP 8: 319 (1640: slötes .. till), HH XVIII. 4: 89 (1722; i bet. I 11) osv. — sup. -at KKD 7: 298 (1714; i bet. I 23 d), PH 9: 509 (1771; i bet. I 13 b γ) osv. slutit (-et) Rääf Ydre 1: 335 (i handl. fr. 1587; i bet. I 23 f), RP 6: 147 (1636; i bet. I 23) osv. sluttit (-et) BtÅboH I. 4: 40 (1628: vttsluttitt), RARP 6: 36 (1657; i bet. I 24 b). — p. pf. -ad HC11H 1: 14 (1670; i bet. 21), Höpken 1: 261 (1771; i bet. I 16 b) osv. -at VDAkt. 1658, nr 67 (i bet. I 12 b β), KKD 5: 114 (1710: inneslutat). -slothen Visb. 1: 122 (c. 1640: vt slothen). sluten (-in) Sus. 20 (Bib. 1541: igensluten), RA II. 2: 140 (1617; i bet. I 23) osv. slutett AOxenstierna 5: 746 (1630; i bet. I 13 b). slutten (-in) 2SthmTb. 7: 463 (1588: tilsluttin), Spegel Dagb. 25 (1680; i bet. I 23)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, HSH 25: 25 (1628; i bet. I 1 e), Lind (1749)), -NING (se SLUTNING, sbst.1); -ARE (se avledn.).
I. tr. (jfr II); äv. abs. (jfr IV).
A. stänga; förena o. d.
a) med regel l. annan anordning stänga l. fästa igen (ngt); regla; låsa; äv. (o. ss. enkelt ord numera bl., mindre br.) med bibet. av b: föra igen l. ihop o. låsa l. (hop)fästa (ngt); stänga (ngt); äv. utan obj.; förr äv. dels med avs. på lås: föra igen l. till, låsa, dels i uttr. sluta ngt i lås, föra ngt i lås, låsa ngt. Alt thet man kan låsa, stängia och sluta medh, En Lååsz, Stängel, Bom och annat sådant. Linc. (1640; under claustrum). Iagh sluutar .. ett låås för badstufvudören. BtHforsH 3: 186 (1642). Lieutenanter och Fändrikar i Garnisonen böra sins emellan alternera at hwarje wecka sluta och öpna Portarne och bommarne, i fästningen och utanwärcken. ReglInf. 1751, s. 344. Schultze Ordb. 4566 (c. 1755; med. avs. på hus). Glöm icke att skjuta till denna dörr och sluta den väl i lås, då du går tillbaka. Mellin Nov. 1: 205 (1832, 1865). Alvar Fañez ville låta / Lägga honom (dvs. den döde) i en kista, / Den med purpurtyg bekläda, / Och med gyllne spikar sluta. Oscar II I. 2: 230 (1859, 1886). Kuvertstängare, Sluter 500 kuvert i timmen. SD 1915, nr 331 B, s. 8. — särsk.
α) (†) med avs. på affärsinrättning, krog o. d., med tanke äv. på verksamheten: stänga. RP 9: 99 (1642; med avs. på krogar). (Det åligger vederbörande att tillse) att elden om aftonen, då (post-)Contoiret slutes, är wähl släckt och alt i säkerhet. CivInstr. 523 (1704). Höpken 1: 394 (1771).
β) [jfr motsv. anv. av t. schliessen] om ngts fixering i visst läge o. d.: (fast)låsa; numera bl. ss. förled i ssgr o. i avledn. En ringbult med sina hål at sluta. Rålamb 10: 34 bis (1691).
b) utan l. med bl. svag bibet. av fästande i igenfört läge: föra igen l. ihop (ngt, särsk. mun l. läppar l. ögon l. ögonlock), stänga, äv.: hålla stängd l. igen- l. hopförd; (till ett öppningslöst utrymme) vika l. böja l. snöra ihop (ngt) l. delar av (ngt); med avs. på ngt med lås- l. fästanordning ofta svårt att skilja från a. Han slöt ventilen. Sluta ögonen l. sina ögon, äv. ss. metonymisk beteckning för: dö (jfr c). En välgörande sömn, döden har slutit hans ögon. Han tänkte säga något men slöt åter munnen, läpparna. Sade till H. Kirstin när hon stod i sin Portt, thu stora kitta, och hon sluttade sin Port och eij suaradhe ett ord. VRP 1648, s. 266; jfr a. Är dät i ditt behag att Iag min Ögon slutar, / Att Iag min ända sijr uti min Bästa tijd. / Tin Nåde nöijer Iag mig himmel gärna wijd. Celsius Orpheus 79 (1687). En blomma, när till afton lider, / Hon slutar sina bleka blad. Bellman (BellmS) 9: 126 (1779). Ruth trycker sig orörlig upp emot väggen, hennes blåa ögon se hotfullt svarta rakt framför sig, och hennes läppar slutas hårdt. Idun 1888, s. 387; jfr 5. Majken sluter till hälften dörren. Bergman Patr. 30 (1928). Slutmuskeln .. (hos ostron) utgöres av två skilda delar. Den ena .. består av tvärstrimmiga muskler, vilka öppna och sluta skalhalvorna. NFMånKr. 1938, s. 462. Han slöt ögonen. Mest för att ingen skulle tala till honom. Hedberg VackrTänd. 333 (1943). — särsk.
α) om igenförande av ögon på avliden person. När mitt ögas brustna band / Är vänligt slutadt af din hand, / Bär till Belerma straxt mitt hjerta. Widström Vitt. 52 (1840). Martinson GräsThule 67 (1958).
β) med avs. på bok, skrivhäfte o. d.: fälla l. lägga ihop; jfr 5 c. Hedberg SuckLeksaksl. 264 (1941). ”Amen”, sade faster Clementine, slöt boken, blundade och böjde huvudet. Dens. Större 241 (1946).
γ) (i sht i högre stil) med bibet. av 5: föra samman l. knäppa (händerna l. sina händer). Runeberg (SVS) IV. 1: 138 (1856); jfr Ps. 1937, 448: 1. Han sluter händerna i ordlös bön. Runeberg Dikt. 22 (1905, 1909). Gullberg Terzin. 87 (1958).
δ) (numera i sht i högre stil) fylla l. täppa igen (ngt); äv. (utan klar avgränsning från 5 d) oeg. l. bildl. (jfr c), förr särsk. med avs. på vatten: isbelägga (anträffat bl. i pass. med intr. bet.); jfr 5 d. 2000 skeppundh koppar (i koppartull) måge, för än sjön slutes, tillfyllest komma uth. RP 5: 256 (1635). Valerius 2: 181 (1848; med avs. på grav).
c) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av a o. b (jfr b δ): stänga (ngt); numera i sht i anv. som utgår från b; i sht i uttr. sluta ngt för ngn l. ngt (förr äv. sluta ngn ngt), särsk. sluta sina ögon l. öron för ngt l. sitt hjärta för ngn l. ngt, blunda (se d. o. 3) för ngt resp. inte lyssna på l. bevekas av ngt resp. inte visa ngn kärlek l. dyl.; jfr 2—4. Wi skole .. meddela med then torfftiga, at han får sitt bröd, och intet sluta wårt hierta och kneppa wåra hand tilsammans för honom. Swedberg Cat. 327 (1709). Sluter du hönan dina händer, så sluter hon digh rumpan. Hiärne 2Hdskr. 195 (c. 1715). Förbannad den, från känslan död, / Sin brödra famn för bröder sluter, / Som icke quäls af likars nöd. Kellgren (SVS) 1: 262 (1778). Om hennes fel — just skulle vara litet mera behagsjuka, än du kan gilla och förlåta, och detta för sin unga cousin, — så .. slut dina ögon derför. Knorring Ståndsp. 2: 13 (1838). För dina böner sluter / Jag mina öron som mitt hjerta. Börjesson E14 156 (1846). Hon, Afrodite (dvs. en skulptur i Florens föreställande Afrodite), sluter örat / För hvarje disharmoniskt ljud, / Det fulas åsyn bringar frysning / I hennes alabasterhud. Snoilsky 3: 90 (1883). Werin Ekelund 1: 99 (1960). — särsk.
α) (†) i uttr. sluta sin dörr, sluta (se I 13 b γ) sina dagar, dö. Min Nådige Herre! För Edra Dyra ögon wågar jag framlägga et Tryck, som, sedan jag min dörr slutit, torde någon gång återkalla en åtanka. Tessin Bref Dedik. 1 (1756).
β) abs.: stänga till (om ngt). Kierkegaard slöt väl om sitt livs gåta. Han är och blir den gåtfulle. FinT 1955, s. 450.
d) i utvidgad anv. av a o. b, om den motsatta handlingen att låsa upp l. öppna ngt; i ssgn UPP-SLUTA o. den särsk. förb. SLUTA UPP.
e) (numera mindre br.) stänga av l. för (ngt), tillsluta; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr a, b δ. Narwen och Ivanogrod sluta Narviske åhn, och Nöteborg stänger Nyen. Gustaf II Adolf 142 (1617). (Holländarna) hafwa slutet alla Fahrwatn och Hampner, vthi the förhäriade och öfwerwundne Land. Stiernman Com. 1: 915 (1625). På dhet nu icke någon .. genom detta .. Påbud (angående dueller), må ske för när och wägen slutas, at sökia sin rätt och behörige Satisfaction: Så skole (osv.). Schmedeman Just. 328 (1662). Medh Bönen bortdrijfwes .. (den gamle ormen), och medh nyttigt Arbete, blifwer hans wijda Ingång igenstängd och slutin. Preutz Kempis 255 (1675). Stängt .. öfveralt. / .. Fönstren slutas af gardiner. Forsslund Arb. 16 (1902). Luftströmmen genom .. öppningarna (mellan luftkistan o. kancellerna i luftlådan i en orgel) öppnas eller slutes allt efter behag medelst spelventilerna. Hennerberg (o. Norlind) 1: 25 (1912).
2) [eg. specialanv. av 1 c] ridk. utföra sidvärtsrörelse med (häst) varunder hästen med ställning inåt rör sig åt samma sida som ställningen; ofta utan obj. Om man från ett hörn (i ridhuset) sluter hästen till höger, så kan man ej vid samma vägg föra honom tillbaka sluten åt höger, med mindre kruppan genom en half volt är satt mot väggen. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 71 (1836). Från ”öppna” eller ”sluta” även som från ridning ”rakt ut” kan man övergå till samma rörelseform åt andra sidan genom ”sluta snett igenom”, ”sluta halvt igenom” eller ”sluta volt tillbaka”. RidI 1914, s. 116. Hamilton Ridn. 170 (1923).
3) [eg. specialanv. av 1 c] språkv. ge (vokalljud) slutet (se SLUTEN 11 b) uttal; äv. i uttr. sluta ngt till ngt, ge ngt slutet uttal o. därigm ombilda till ngt. Det gamla långa a har .. i de allra flesta mål slutits till å. NysvSt. 1921, s. 157.
4) [eg. specialanv. av 1 c] (†) i p. pf. slutad i adjektivisk anv., = SLUTEN 8; anträffat bl. i uttr. slutat bord, slutet bord. Jag svarade (på förfrågan), att jag ej var belåten med det spiskvarter, som Cronhjelm för mig utvalt. Grill frågade, om jag i dag ville probera hans vid ett slutat bord. Tersmeden Mem. 2: 4 (c. 1790). Weste (1807).
5) förena l. samman- l. hopföra (ngra); förena osv. delarna l. individerna o. d. i (ngt); göra (ngt) tätare (o. därmed sammanhängande); särsk.: minska luckorna mellan soldaterna l. leden o. d. i (led resp. truppformation), äv. (o. om nutida förh. nästan bl.) oeg. l. bildl. (i sht i uttr. sluta leden l. sina led); äv. (se särsk. b—d) med kvardröjande bibet. av 1 b. Låt oss sluta leden i kampen mot det onda. At sluta Rotarne, det är, draga batallionens front tilsamman, hwilket skeer således, at man låter Rohterna träda närmare tilsammans. Söderman ExBook 17 (1679). Än öpnade, och än slöto de (dvs. pojkar som lekte krig) sina Leder. Mörk Ad. 1: 90 (1743). Att alldeles sluta Colonnen (vid marsch), låter sig icke göra, emedan det då hvarken vore rum till affallningar eller ledenas öppnande. KrigVAH 1816, s. 11. Ett batteris slutande sker genom dragning åt riktkanonen. ExFältartill. 1893, 1: 135. Sluta leden. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) [med bibet. av 9] boktr. med avs. på stilsats: hop- l. inspänna i ramen; i ssgn UPP-SLUTA o. den särsk. förb. SLUTA UPP i utvidgad anv., om formens lossande ur ramen. Täubel Boktr. 1: 84 (1823). Formen för varje (tidnings-)sida ”slutes” undan för undan; den skruvas till hårt, så att ”satserna” i den inte skola ge sig ut på äventyr och .. falla om varandra. Bjurman 3Statsm. 254 (1935). — särsk. i utvidgad anv., i ssgn UT-SLUTA o. den särsk. förb. SLUTA UT samt ss. förled i ssgn SLUT-KVADRAT.
b) (gm avlägsnande av återstående l. uppkommen öppning) göra (ngt) sammanhängande; särsk.: förena l. sammanbinda (ring l. krets o. d.); äv. med (huvudsakligen) resultativt obj., liktydigt med: bilda l. åstadkomma (ngt); särsk. (el.-tekn.): bilda (strömkrets) gm att förbinda en strömkällas poler, äv. dels med avs. på strömkälla: förbinda de båda polerna i, dels med avs. på kontakt: (bilda en strömkrets gm att) slå till l. vrida på; äv. oeg. l. bildl. De båda elektriciteterna (i ett galvaniskt element) förena sig .. med hvarandra (om polerna bringas i ledande förbindelse med varandra), och i slutningskedjan, d. v. s. den ledare som förenar l. sluter stapelns poler, uppkommer (osv.). Fock 1Fys. 575 (1855). I sjette försöket (med mätning av induktionsströmmars styrka o. fortvaro) förblef strömmen i den inducerande kedjan ständigt sluten. ÖfversVetAFörh. 1860, s. 67. Man säger, att (det galvaniska) elementet slutes, då polerna förbindas med hvarandra. Moll Fys. 3: 45 (1899). Det gamla (diplomatiska) spelet börjar på nytt (efter krig o. förödelse). Cirkeln är sluten. Ruin Gyckl. 98 (1934). Den 7 juni .. ankrade Southern Cross på Stockholms ström, och därmed slöts ringen i jorden-runt-resan. VFl. 1938, s. 120. TT 1943, Allm. s. 54 (med avs. på kontakt). Sluta en strömkrets. TNCPubl. 15: 27 (1951). — särsk.
α) bilda l. (vanl.) ställa l. placera sig i (krets l. ring o. d.) l. gm fullföljd formering sammanbinda l. tillsluta (krets l. ring o. d.); äv. i uttr. betecknande att ngt har ring- l. kretsform o. d.; särsk. i uttr. sluta en ring l. krets (i sht förr äv. sluta ring l. krets) om l. (om)kring ngn l. ngt, ställa sig l. stå i ring osv. kring ngn l. ngt; äv. oeg. l. bildl. Schultze Ordb. 4567 (c. 1755). (Den av den afrikanske småkonungen utsända ryttartroppen) utgjorde ungefär 20 man, som slöto en krets omkring min person. Ödmann MPark 66 (1800). Vid den halfcirkel, som fruarne slutit kring thébordet, förde en äldre dam ordet. Carlén Repr. 77 (1839). Omkring sin hjelte (dvs. K. XII) slöto (efter slaget vid Poltava) de blå / En ständigt glesnande mur. Snoilsky 2: 76 (1881). Cavallin (o. Lysander) 61 (1887: slöt krets kring). Med samma flammande blå öfver hela hvalfvet låg himlen, omätligt stor .. och slöt sin ring. Hallström Than. 55 (1900). (I Hallström) tillhörde kretsen av dem, som med beundran slöto ring kring Wendela Hebbes person. Dixelius-Brettner Hebbe 378 (1919). Kretsen av män slöts allt tätare kring elden. Ancker Haslund Zaj. 167 (1934).
β) (numera i sht i skildring av ä. förh.) byggn. med avs. på valv l. valvbåge: binda samman (gm att sätta i slutstenen); i sht förr särsk. liktydigt med: bygga l. välva, slå. (Lat.) Arcuo .. (sv.) jagh hwalfwar, sluter boga. Cellarius 12 (1699). (Sv.) Sluta ett hwalf, en båge: (lat.) arcum, fornicem sinuare, suspendere, ducere, rotundare. Lindfors (1824). Sluta ett valv. Östergren (1941).
γ) (mera tillf.) med saksubj.: vara det som binder samman (ngt); binda samman (ngt); särsk. bildl. Den gräddvita rullgardinen slöt kretsen av rummets intima koketteri. Siwertz Sel. 2: 5 (1920).
c) avlägsna (vinkelformig) öppning mellan (två föremål); särsk. (i sht gymn.): föra ihop (fötter l. fötter o. knän); särsk. dels i kommandoordet fötter slut!, dels ss. förled i ssgr betecknande ställningar med hopförda fötter (o. knän); jfr 1 b β. Slut (betyder) fötter slut. Balck Idr. 3: 132 (1888). Fötter slut! Östergren (1941).
d) med avs. på öppning o. d.: avlägsna gm att föra ihop det som omger öppningen osv.; i sht i pass. med intr. bet., i sht förr särsk. om sår: gå ihop l. läkas; jfr 1 b δ. Det växer ärr öfver sår, som ej slutas s[å h]astigt, kanske ännu i många år kännas ömma. Tegnér Brev 3: 328 (1825). Då vattentrycket (i bladcellerna hos växter) genom afdunstning minskats, räta slutcellerna ut sig, och springan (dvs. klyvöppningen) slutes. LfF 1915, s. 219. LbKir. 1: 486 (1920; i pass., om sår).
6) om ngts l. ngns förande tätt intill (o. förening med) ngt l. ngn.
b) i annan anv.: ansluta o. d.; särsk. i uttr. sluta ngt l. ngn till l. intill ngt l. ngn, föra ngt l. ngn tätt intill ngt l. ngn; särsk. (o. numera nästan bl., i högre stil) i sådana uttr. som sluta ngn l. ngns huvud o. d. (in)till sig l. sitt bröst, (omfamnande) trycka ngn resp. ngns huvud osv. intill sig l. till sitt bröst (jfr 10), äv. bildl. Sluta skänkeln till hästen. Nordforss (1805). Ser du hafvet? Ilande det kommer, / Vill med blåa längtansfulla armar / Under fästets bröllopps-facklor sluta / Till sitt bröst den liljekrönta jorden. Stagnelius (SVS) 2: 440 (1821). Ett fång wed höggs i hast (vid bröllop på 1500-talet) och soldaten (i roten) tog det på armen, slöt efter sig alla gäster .. till en så kallad ”långdans”, dermed han dansade in i bröllopssalen .. med förklaring, att wedbrand och wärme aldrig skulle brista i brudparets boning. Afzelius Sag. 6: 233 (1851). När hufvuden de slöto / Förtroligt till hvarann, / Hans gosses kind af hälsa / Som torparpojkens brann. Bååth GrStig. 112 (1889). Hon skulle velat sluta barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus och lycklig för dem båda. Stiernstedt Liw. 265 (1925). — särsk. (†) i p. pf. slutad i adjektivisk anv., = SLUTEN 15. En skog af lansar, hjelmbetäckta leder, / Med sköldar, slutade tätt till hvarandra, / I ett ogenomträngligt djup. JGOxenstierna 4: 24 (1815).
7) (numera bl. i högre stil) i uttr. sluta ngt om l. (om)kring ngn l. ngt, placera l. lägga l. linda ngt (tätt) omkring ngn l. ngt, omsluta ngn l. ngt med ngt; särsk. (o. numera företrädesvis) med obj. betecknande hand (händer) l. arm(ar): fatta l. gripa om ngt med ngt l. lägga l. linda ngt om ngt; jfr 5 b α, 9, 10. Kring Atis lena hals sin mjuka arm hon (dvs. Camilla) slutar. Creutz Vitt. 36 (1761). Med ångrens qwal kring korsets fot / Jag mina armar sluter: / O Jesu! tag den suck emot, / Som här mitt hjerta gjuter. Ps. 1819, 151: 2. Det var, som om himlen slutit sin frid omkring hennes själ. Mellin Nov. 2: 34 (1834, 1867). (E. XIV) sluter dessa (dvs. knektarna) omkring sig i en krets. Börjesson E14 123 (1846); jfr 5 b α. Lockens midnatt slut / Rikt om mjellhvit barm. Sätherberg Dikt. 1: 255 (1862). Han slöt armarna om henne. Edqvist Skugg. 204 (1958). — jfr KRING-, KRINGOM-, OM-SLUTA. — särsk. (mera tillf.) med utelämnat prep.-uttr.: linda (ngt) omkring ngn l. ngt. Älskade, slut fastare din arm. Snoilsky 3: 202 (1883).
8) [jfr 1, 9, 21] (†) följa (på) l. stå intill (ngt).
a) i pass., om vokal: (i samma stavelse) följas (av annat språkljud). Höjda ljudet i e och o uttalas som ä och å, när de slutas af samljud eller skarpa stafar. Ljungberg SvSpr. 7 (1756).
b) i uttr. sluta ngns sida, stå bredvid ngn l. vid ngns sida. En aff Arffursterne slute hwardere een H:s K. M:tz sijde (under riksdag i rikssalen). RA II. 2: 73 (1617).
9) om innestängande av ngt l. inplacerande av ngt i ngt som kommer att omge det föremål osv. som objektet betecknar o. d.; jfr 1, 7.
b) i annan anv.
α) (numera föga br.) stänga l. låsa in (ngn l. ngt) l. hålla instängd; stänga l. låsa om (ngt). Doctor Bertolomeus loth förstå vm den .. olÿcke, som sig tilldragitt hade medh ett aff de minste hans barn, hwilkett han hade betrodt een sin pige till att kläde, mathe och sköthe, th(et) hon aff oachtsamheet hade sluth(et) vdi en fållebenck, der th(et) är qwäfft och dödt bliff(w)it. 2SthmTb. 7: 336 (1587). Ty så snart dagen will till tysta mörckret luta, / Man börjar bodors kram med dubbelt hänglås sluta. Düben Boileau Sat. 34 (1722). Gud slutes icke inom hus. Geijer I. 7: 10 (1817).
β) (i sht i vitter l. högre stil) utan innebörd (l. med bl. svagt bibegrepp) av låsande l. hindrande av tillträde l. rörelsefrihet o. d.: innesluta l. omsluta (ngn l. ngt); äv. oeg. l. bildl.; jfr 10—12. Slutandes Höghwördige H:r Domprosten under Gudz thens högstes Allernådigste Protechtion. VDAkt. 1688, nr 428. Med bagaget .. resolverades att det skulle blifwa ståendes på håfwet hwarest H:r Generalen (K. G. Rehnschiöld) logerade, med någon wacht hoos, effter intet wille tåhlas, mista der till mycket af manskapet, och således blifwa slutat i en wagnborg. KKD 9: 58 (1703). (Får)-Skinnen sämskade nyttjas ganska wäl at sluta fjäder och dun inom til Sängkläder m. m. Brauner Bosk. 9 (1756). Dessa diken (dvs. Hollands kanaler) äro slutna innom jemna och vackra bräddar, alla uti räta linier. Brelin Resa 125 (1758). Ditt stoft, som grafven sluter. Franzén Skald. 2: 289 (1803, 1828). Stojande kommo de (dvs. handelsmän som oväntat mötte en man de nyss gästat) nu och slöto hans händer i sina. Runeberg (SVS) 3: 58 (1832). Hon (dvs. Afrodite) log emot verldar att glädja, / Och hon log emot sorger och harm; / Utaf droppar en skälfvande kedja / Slöt i glans hennes skuldror och barm. Hallström Purpur 87 (1895). Slut genom dem (dvs. Kristi tjänare) i Guds förbund / All mänskors släkt kring jordens rund. Ps. 1937, 243: 2. — särsk.
α’) (i vitter l. högre stil) med avs. på känslor, tankar o. d. (i sitt hjärta o. dyl. l. inom sig) bevara l. gömma. Slut mig uti din Siähl / Som, mit hierta! dig, lijk Trähl / Dyrckar, min Gudinna! Lucidor (SVS) 23 (c. 1670). Jag syntes kall, men var dock varm; / Jag slöt min låga i min barm. Nicander 1: 6 (1826). Auerbach (1913).
β’) (numera mindre br.) rymma (ngt; se RYMMA III 2); inbegripa (ngt), ta med l. räkna in (ngt); förr äv. i uttr. sluta ngt l. ngn under ngt (jfr δ’), liktydigt med: uppföra l. räkna in ngt l. ngn under ngt (dvs. rubrik o. d.); jfr δ’. (Barnens) Förstånd .. (skärpes) igenom Fabler och Sagur om wilde Diuur … Och althenstund slijke små Fabler alment vthi sigh sluuta itt Morale eller Lärepunct, kan man (osv.). Schroderus Modersch. 79 (1642). Efter han inthz kunne läsa eller skrifua när han Cautionen vtgaff kunne han inthz då wetha samme 6 T(unno)r spannemåll woro slutne i summan. VRP 1643, s. 1164. Så lagandes, at alt under sine wisse Titlar slutes och till alla Summor rätt uthräknas. LReg. 71 (1689). Isogæus Segersk. 1366 (c. 1700: under). Redan en flyktig blick på föredragshållarnas namn visar att (teolog-)konferensen (i Wartburg) slöt inom sig många olika ståndpunkter och riktningar. SvTeolKv. 1928, s. 317.
γ’) (numera föga br.) närsluta l. bifoga (skrivelse o. d.); jfr β’. E. K. M:tz schrifvelsse till Her Johan Merick hafver jag slutit i min schriffvelsse till Spenss. OxBr. 10: 244 (1618). Ekeblad BrClEkeblad 146 (1654). jfr BI-, NÄR-SLUTA.
δ’) (†) i uttr. sluta ngt inom l. under ngt (jfr β’), begränsa ngt till ngt, låta ngt bl. omfatta ngt. Thet som til alt Folketz i Rijket .. tarff och behoff lender, thet bör intet vnder fåå Mäns Hender och Handel slutas. Risingh KiöpH 84 (1669). (Den ryske gränskommissarien) sluter alt sitt gjöremåhl (angående gränsdragningen mellan Sv. o. Ryssl. efter freden i Åbo 1743) hufvudsakeligen innom utbytet af Pumala sund. Höpken 2: 182 (1753). Varnadt af de partistridigheter, som i de öfriga Italienska republiker ur frihetens sköte uppväxte .. slöt Venedig sitt råd och regemente inom ett visst antal slägter. Geijer I. 1: 63 (1818).
10) [specialanv. av 9 b] (numera bl. i vitter l. högre stil) gripa om l. omfamna (ngn l. ngt).
a) ta (ngt i handen) o. hålla om (det); äv. om hand: hålla l. gripa om (ngt); äv.: (med handen) nå omkring (ngt), ta omkring. Serenius (1734; under clutch). Önskar du veta om jorden är fet, se här hur det rönes! / Slut den i handen (osv.). Adlerbeth Buc. 79 (1807). (Blomster-)Kransen sjunker, — ned hon (dvs. en badande flicka) skjuter / som en pil —, likt guld det glimmar (av förlovningsringen). / Handen, hvilken blomstren sluter, / öfver ytan redan simmar. Wecksell SDikt. 57 (1858). Jag föll af till den grad, att jag med handen kunde sluta omkring min arm på hvad ställe som helst. Runeberg (SVS) 9: 371 (1861); möjl. särsk. förb.
b) i uttr. sluta ngn i (sin) famn l. famnen l. i sina armar (förr äv. i armen), omfamna ngn, ta l. hålla ngn i famn; äv. om armar: famnande omsluta (ngn). Lind (1749). Fahlcrantz 3: 51 (1831, 1864; om armar). Se, der kommer in i hamnen / Lotsen på sin lätta båt, / Sluter flickan snart i famnen. Wirsén Dikt. 41 (1876). Viveka (lät) sig slutas i Sofias armar och tryckte slappt en kyss på hennes kind. Krusenstjerna Fatt. 3: 99 (1937). De slöt varandra i famn. Edqvist AngelTer. 194 (1953). särsk. mer l. mindre bildl. Hon (dvs. staden Viborg) i Armen slöt mång’ tappre Swenske Män. Frese VerldslD 6 (1715, 1726). Aftonvinden lekte .. / Sina söner slutade Naturen / I sin famn, af purpurblommor täckt. Sjöberg (SVS) 1: 3 (1814). (Sv.) Skogen slöt dem i sin famn. WoH (1904). Gud, som var och är och bliver, / Unders Under är hans namn, / Sig i Kristus åt oss giver, / Sluter oss i fadersfamn. Ps. 1937, 170: 2. Allt vad människorna byggt sjunker i jorden, och vad man gräver upp söker glömskan åter sluta i sin famn. Ruin Drömsk. 108 (1951).
11) [specialanv. av 9 b] (numera bl. med ålderdomlig l. vitter prägel) i sådana uttr. som sluta ngn i (band och) bojor l. i järn o. d., sätta (band o.) bojor på ngn l. fjättra ngn i (band o.) bojor resp. slå ngn i järn osv.; förr äv. utan förb. med prep.-uttr. inlett av i: fjättra (ngn) (särsk. i uttr. sluta ngn till händer och fötter), fängsla (ngn); äv. bildl. The som fechta för Frijhetena, äre the som sielfwe sluta Frijheten i band och kädior. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). Att han (dvs. befallningsmannen) samma ogudachtige sälle strax skall låta fasttaga sluta och wähl förwahra till dess een laga domb öfwer honom kan gå. VDAkt. 1681, nr 162. KKD 10: 204 (1702: till händer och fötter). PH 1: 443 (1723: i handklåfwar). Lind (1749: i band och bojor). (Sv.) Sluta fångar, (lat.) Catenas injicere reis, catenare sontes. Schultze Ordb. 4566 (c. 1755). (Försummar besättningsman utan laga förfall korum l. predikan) tredje gången, eller oftare, slutes i Järn, eller i land straffes med påla. PH 6: 3699 (1755). Livijn 1: 175 (1817: i bojor). Östergren (1941: i bojor).
12) om utestängande l. utelämnande l. frånskiljande.
a) i uttr. l. förb. med bet.: utestänga o. d.
β) (numera mindre br.) i uttr. sluta ngn ute, stänga ngn ute, äv. bildl.: utestänga ngn; förr äv. dels i uttr. sluta ngt ute, inte ta med ngt, utesluta ngt, dels i uttr. sluta ngt utanföre, stänga ute ngt, dels i uttr. sluta ngn utan ngt, utestänga ngn från ngt. Ellipsis händer (i ett pindariskt ode) när twenne Deelar alenast införas, såsom Strophe och Antistrophe, och Epodus slutes vthe. Arvidi 209 (1651). Denne (dvs. en man som slagits i kyrkan) moste slutas uthan kyrkio och Sacram(ent). VDP 1664, s. 588. Wil tu blifwa rätt ångerfull, så gack in i tin Kammar, och sluut Werlden vtan före. Preutz Kempis 79 (1675). De gingo in, men slöto honom ute. Sahlstedt (1773). Från lifvet slöts hon ute, / Den fångna, väsenlösa. Snoilsky 2: 169 (1881).
b) (†) i annan anv.: utestänga (i bildl. bemärkelse) l. utesluta o. d.
α) i uttr. sluta ngn (i)från l. av ngt l. ngn, oeg. l. bildl.: utestänga l. skilja ngn från ngt l. ngn; äv. sluta ngt (i)från ngn l. ngt, oeg. l. bildl.: utestänga l. skilja ngt från ngn l. ngt (särsk. i uttr. sluta ifrån sig så l. så beskaffat tal, upphöra att tala så l. så). Denne Reenholt Taube hafver Landtrådet med sin dom aldeles slutidt eller dömpt ifrå arfvet. RP 1: Prot. 2 (1621). (Danmark gav oss hårda villkor) i Kong Carlls (dvs. K. IX:s) tijdh och slöt oss uthi Norlanden ifrån Westersiön så att Allmogen der icke halfparten kunna upbringa så mycken fisk nu som då skedde. RARP 4: 10 (1645). Wäselaxensis talte om, att han hade slutitt en bonde aff kyrkian, som hade warit druckin. ConsEcclAboP 121 (1658). (Venus till Merkurius, som vill få henne att försona sig med Psyche:) Du snabba wän slikt tal ifrån dig slut. LejonkDr. 103 (1689). Vet, dina portars dubbla vakt / Ej från din (dvs. tyrannens) själ den mörka oron sluter. Kellgren (SVS) 2: 48 (1780). — jfr AV-SLUTA.
β) i uttr. sluta ngn l. ngt (ut)ur ngt, anträffat bl. bildl.: avlägsna ngn l. ngt ur ngt; utestänga l. skilja ngn från ngt. Huad som (för några år sedan) kann skedt wara, thett hafuer hann länge sedann slutitt vtur sitt sinne. 3SthmTb. 5: 69 (1603). (Den som orsakar missämja i sitt äktenskap skall till slut) alldeles banlysas, och uthur Gudz församblingz gemeenskap och ährligit folks umgänges sluthas. KOF II. 2: 155 (c. 1655). Alla i Lands-Cantzlierne, Regements- ock Båtsmans-Rullorne antecknade Wargiärnings-Karlar, kunna .. lösgifwas, ock ur Rullarne slutas. PH 1: 96 (1719). Utur det 22. Capitlet i 2. Mosis Bok sluta de (dvs. döpta judar) den 25. Versen. Dalin Arg. 1: 313 (1733, 1754).
B. fullborda l. avsluta (ngt); upphöra med (ngt) o. d.
13) fullborda l. avsluta (ngt) samt i ssg o. särsk. förb. med denna bet.
b) fullborda (ngt), avsluta (ngt; se AVSLUTA I 1); upplösa (ngt, dvs. möte o. d.) l. förklara avslutad (se α); numera nästan bl. med förbleknad innebörd (närmande sig 14): komma till l. uppleva l. passera slutet (se SLUT, sbst.1 I 1) av (ngt), avsluta (se d. o. I 2); stundom med kvardröjande bibet. av 1 b (se särsk. α, ζ) 1. 5 (se särsk. η); jfr 14—22. Rudbeckius KonReg. 301 (1616; med avs. på predikan). Gif nådelig / At jag rätt Christelig / Sluter min handel. Runius (SVS) 1: 107 (c. 1710). Den. Fjortonde Winter-Månaden. sedan. en. jordisk. Sol. (dvs. K. XII) slöt. sitt. lopp. Dalin Vitt. I. 2: 7 (1732); jfr 5 b. När .. (släta poeter) skola sluta Wersen med et utnött rim, så (osv.). Sahlstedt CritSaml. 67 (1759). Vi slutat Oravais’ blodiga dag / Och gjorde vårt återtåg. Runeberg 5: 26 (1853). Vi slöto året i hemmet i den största stillhet och frid. Johansson Dagb. 4: 66 (1895). ”Jag slöt just i morse Carl Larssons memoarer”, sade borgmästaren. Hedberg Dan 20 (1948). — särsk.
α) (numera mindre br.) med avs. på möte l. sammankomst o. d.: upplösa; förklara avslutad; jfr 21. Ähr .. Allmogens .. begäran .., att H. K. M:t nådigest will denne högberömbde och wäll påbegynte Rijkzdag snart sluutha. RA II. 2: 202 (1617). Stadnade då Böndarnas knårrande (sedan konungens förslag om kristendomens antagande återtagits), och slöto the Tinget. Peringskiöld Hkr. 1: 144 (1697; fvn. orig.: oc slita þeir þingino). SvHandordb. (1966).
β) (†) i uttr. sluta ngt på ngt, låta ngt (dvs. ord l. ordform) sluta på ngt (se IV 8 b α). Adjectiva .. sluta .. mästadeles comparativum på are. Wallenius Proj. G 6 a (1682). Ehuru man länge trott sig böra sluta på e maskulina adjektiver, participer och pronominer, har denna generiska skillnad ej blifvit beständig. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 26 (1801).
γ) (i sht i högre stil) i uttr. mer l. mindre liktydiga med: dö. Sluta sina dagar, sitt levnadslopp, sitt liv (förr äv. livet); jfr 17. Ehrenadler Tel. 711 (1723: mina dagar). Frese VerldslD 170 (1726: sitt lif). Sedan människorna slutit sit skådespel, och döden gjort Konungar och tiggare lika, då (osv.). Kryger ÅmVetA 1759, s. 5. Bellman Gell. 143 (1793: lifvet). Må wi som Dina barn få bo / När Dig, och alltid njuta / Kraft af Ditt ord till hopp och tro, / Till själens ro, / Tills wi wår wandring sluta. Hedborn Ps. 2: 46 (1813). Fru Ljungs son var den kände silhuettartisten, som slöt sina dagar på hospitalet. Österling MinnV 12 (1967).
δ) (†) i uttr. sluta vers l. rim, göra vers- l. rimslut l. förse vers med rimslut. På thet at man rätteligen må lära Swenske Vers eller Rijm til at sluta, är för nöden at (osv.). Arvidi 33 (1651). Något Ord .. medh hwilket han sitt Rijm sluta kunde. Därs. 38. — jfr RIM-SLUTANDE.
ε) (†) med avs. på underhandling: avsluta (med överenskommelse); äv. i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv., om underhandling: som leder fram till överenskommelse o. d.; jfr 23. Haffue vij resolverat .. icke att trädha i någon full och slutande handell (med polackerna), för ähn deras (krigs-)läger vore affört. AOxenstierna 2: 550 (1622). Nordforss (1805).
ζ) (†) i uttr. sluta ngt kortare, göra ngt kortare. Jw kårtare han (dvs. poeten) sin Meening sluta kan ju lättare oc liufligare är Dickten. Arvidi 215 (1651).
η) med bibet. av 5 b: avsluta (ngt) o. därigm göra detsamma sammanhängande l. sammanhållet l. helgjutet; särsk. i p. pf. (äv. i omskrivet pass.); jfr SLUTEN 13. En Dubbelpunct eller Colon (:) binder .. en heel Meening, som ännu fulkomligen icke är vthsatt; tå nemligen, när en Meening hafwer åtskillige Deelar, hwilke alle, och hwar för sigh, medh sine synnerlige Verbis slutne warda. Arvidi 215 (1651).
ϑ) (numera mindre br.) i s-pass; jfr 16 a, III 1. Inunder växladt tal (mellan K. X G. o. E. Dahlbergh), där hjertats glädje gjutes, / Af vintrens låga Sol et lopp på fästet slutes. Gyllenborg Bält 13 (1785). Biberg 3: 391 (c. 1823).
14) upphöra med (ngt), avbryta (ngt), upphöra att syssla med l. bevista (ngt) o. d.; lämna (ngt, särsk. anställning); äv. i uttr. sluta med ngt (se b); utan klar avgränsning från 13 b. Sluta skolan för dagen, för terminen. Om två år slutar han skolan, om två år går han ut skolan. (Filemon o. Baucis) bödo .. hwarannan Farwäl i tankarne och slutade et liufligt Äktenskap utan sorg. Dalin Arg. 1: 241 (1733, 1754). Låt se, har jag ej gjort ett weck på bladet / Der sist jag slöt min läsning? Hagberg Shaksp. 12: 98 (1851). Nu var kannan dock förgäten, / Munnen slöt det yra glam; / Graflik tystnad smög i fjäten, / Hvar jettinnans son drog fram. CGStrandberg 126 (c. 1870). Har person, för vars avlönande näringsbidrag utgår, slutat sin anställning, skall (osv.). SFS 1941, s. 513. Man ska sluta leken, när den är som bäst. Holm Ordspr. 297 (1964). — särsk.
a) i förb. med inf. (med l. utan infinitivmärke); äv. med saksubj.; äv. med vbalsbst. på -ande ss. obj.; äv. i den särsk. förb. SLUTA UPP. Han har slutat (att) stjäla, han har upphört med att stjäla, han stjäl inte längre. Sluta gnälla!, hör upp att gnälla, gnäll inte längre! Klockan slutade (att) ringa. Sahlstedt (1773). Re’n klockan slöt sitt pinglande. Snoilsky Gæthe Ball. 15 (1876). Den bruna, lurfviga Kettu, gårdshunden, slöt genast att skälla och morra, när Stjernöga såg på honom. Topelius Läsn. 5: 159 (1880). Man ska sluta äta, när det smakar som bäst. Holm Ordspr. 297 (1964).
b) i uttr. sluta med ngt, upphöra (att syssla) med ngt, sluta ngt; äv. i den särsk. förb. SLUTA UPP. Sluta med pålskan det Fan far i dej, / .. Kasta Fiolen åt helfvite, hej! Bellman (BellmS) 1: 57 (c. 1770, 1790). Man ska sluta med det roliga, medan det ännu är roligt. Holm Ordspr. 297 (1964).
15) i abs. anv. av 13 b, 14.
a) i abs. anv. av 13 b; särsk. närmande sig l. övergående i b: avsluta ngt, i sht sitt yttrande l. sin framställning (äv. ss. anföringsord). Rudbeckius KonReg. 213 (1615). O Gudinna! om sant jag skulle från början förtälja / Alla de olycksfall, hvars kedja fyller vår lefnad, / Slöte jag ej, förrn aftonen spridt på fästet sin skugga. Adlerbeth Æn. 14 (1804). Hela resultatet, då jag var talesman för de arbetslösa i Sorunda 1922, blev att jag fick gå med tiggarlista, slöt jag aggressivt. Martinson MötDikt. 318 (1950). — särsk.
α) (numera mindre br.) fullborda l. bli färdig med l. avsluta (se d. o. I 1) vad man håller på med. (Sv.) Så snart som jag har slutat, (eng.) As soon as I have done, As soon as I have finished. Widegren (1788); jfr b. Jag har snart slutat. Östergren (1941).
β) ss. beteckning för att ngn ss. slutlig l. sista etapp i karriär l. levnad gör l. blir ngt l. röner visst öde o. d.; särsk. dels i uttr. sluta som ngt, dels i uttr. sluta ngnstädes (t. ex. i fängelse, på en fabrik); äv. i uttr. sluta med att göra ngt (i sht förr äv. sluta med ngt, ss. slutetapp l. till slut uppnå ngt); jfr 17. (Vilddjurets) ovänner skola enligt .. (uppenbarelseboken) sluta väl och ärofullt! Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 74 (1807). Om man får dömma den öfriga Romerska verlden efter Italien .., så slutade hela den landtliga befolkningen i Romerska riket med att, såsom lifegen, vid jorden fästas. Geijer I. 6: 16 (1839). Kunna .. (svenskarna) ej sluta med herradömet öfver .. (Östersjön) genom besittningen af alla dess kustländer: så böra de ”lemna allt, lägga sig inom halföns klippor och skär .. och (osv.)”. Atterbom Minnest. 1: 315 (1844). En stor personlighet, som slutar med att stå utom och öfver alla partier. Böttiger i 2SAH 39: 155 (1865). Han slutade på dårhus. Asplund LivSmultr. 137 (1945). (Aristoteles) slutade som en empirisk socialforskare, inriktad på studiet av statslivets olika former. Aspelin TankVäg. 1: 114 (1958).
b) i abs. anv. av 14: sluta l. upphöra (l. höra upp) med vad man håller på med l. sitt förehavande o. d.; äv. i den särsk. förb. SLUTA UPP; utan klar avgränsning från a. Sluta! Nu har vi hört nog! En tima innan Förgadringen skulle slås, bör Regements-Trumslagaren med alla Trumslagare ifrån Regements-Chefens Dörr rundt i kring Regementets District slå Regements-Marchen, at gifwa i Staden tilkänna at Regementet skal marchera, börandes Trumslagarne åter sluta wid Chefens dörr. ReglInf. 1751, s. 351. Movitz Valdthornet nu lutar, / Och med Pålska öpnar han Baln, / Rätt som han börjar han slutar, / Hör hur han drillar och tutar. Bellman (BellmS) 1: 209 (c. 1771, 1790). Nu tror jag vi sluta, sa han, som fick stryk. Ström SvOrdst. 216 (1929). — särsk.
α) sluta l. lämna sitt arbete (för dagen). Wägner Norrt. 40 (1908). Han står här nere i porten och väntar på mig när jag slutar. Hedberg Blomb. 285 (1953).
β) sluta sin anställning l. tjänst. WoH (1904). Fröken Svensson slutade hos mig efter ett elakartat nervsammanbrott. Hedberg Blomb. 345 (1953).
γ) stanna upp (i bildl. bemärkelse). Försynen känsla gaf, ej att vid känslan sluta; / Men att ditt högre hopp en vigtig styrka ge / Och leende behag på dina sorger gjuta. Stenhammar 18 (1792).
δ) (numera föga br.) om puls (motsv. 14 a): sluta (att) slå; utan klar avgränsning från IV 7 b. En stund, et ögnablick lät mig dig än få njuta! / Jag känner döden re’n och hjertats pulsar sluta. Creutz Vitt. 35 (1761).
16) i omskrivet pass. l. p. pf. (i mer l. mindre adjektivisk anv.), motsv. 13 b o. 14.
a) (numera mindre br.) i omskrivet pass. (äv. med intr. bet.): vara avslutad resp. bli avslutad; förr äv.: ha upphört l. vara förbi l. slut; jfr III 2—4. Sedhan (i vinter) hafver vädredt varitt så ostadigtt, att ingen sig däruthij haffver konedt rätta; och ähr alttså vår siöcorrespondence dette åhr slutett. AOxenstierna 5: 746 (1630). Förnög tig af thät sällskap tu thär (dvs. i himlen) får! / Min kärlek skall thär med ey sluten blifva. TRudeen Vitt. 269 (1688). Dät (dvs. det onda) är nu alt förbij wår olykka är sluten. LejonkDr. 61 (1689). Lögerdag eftermiddagen, när läsningen sluten är. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. E 4 a. En komet öfwer fjällen uppgick. / .. den wältrade fram med hotande glans, / .. och bland de häpna talade ingen, / förrn det rysliga järtecknet slutadt var. Lind Gylfe 17 (1814). Och, när min tid är ute / Och slutad är min strid, / Jag till ditt bröst mig lute / Och finne ewig frid. Ps. 1819, 97: 5. Nu lyser solen! Nu är stormen slutad! Wirsén NDikt. 27 (1880). — särsk. (†) om kyrka (i uttr. vara slutad): vara försedd med koravslutning (i sådan l. sådan utformning); jfr SLUTEN 22 slutet. Kyrkan .. är af tegel täckt med bly, har 2 rader pelare och är slutad i 8 kant. Palmstedt Res. 23 (1778).
b) i p. pf. utan förbindelse med verben vara l. bli (l. varda), i sht i formen slutad i adjektivisk anv. (jfr SLUTEN 22): avslutad; med avs. på fel förr äv. liktydigt med: (redan) begången. Efter slutat arbete, efter avslutat arbete, efter att ha slutat (se 13 b, 14) arbetet. KKD 2: 33 (1706). Stenbocken (framställes) i största delen af alla gamla sphærer .. antingen som förenad med en fisk, eller ock slutad med en fiskstjert. 2VittAH 5: 53 (1789, 1796). Sedan Ständerne blifvit en dag efter sluten Gudstjänst, från prädikstolen tillsagde, att (osv.). Hallenberg Hist. 1: 191 (1790). Om, mot allt mitt uppsåt, jag sårat någons sinne eller vållat någons missnöje — o! måtte han kunna förlåta mig det, och öfverlemna slutade fel åt glömskan eller kärleken. Lehnberg Pred. 1: 167 (1802). Efter en qväll / Måttligen njuten, / Hjertligen sluten, / Sofver man roligt, och vaknar man säll. Franzén Skald. 1: 190 (1803, 1824). Jag (dvs. L. Hammarsköld) har nu på någon tid läst endast filosofi, men vid hvarje slutad bok har jag blifvit mera tillfredsstäld med mig sjelf. Hjärne DagDrabbn. 79 (i handl. fr. 1804). Vi sutto efter slutad dag / vid aftonbrasans sken. Runeberg ESkr. 1: 2 (1846). ”Slutad bal!” — sa’ Fristedt, dansa i förstugan. Schultz Ordstäf 34 (c. 1865); jfr Holm BevO (1960). År efter år ha .. (skaror av ungdomar) efter slutade studier (vid universitetet) gått ut till sin verksamhet i skilda delar av landet. Segerstedt Händ. 3 (1918, 1926). — särsk. (†) motsv. 13 b η, om begrepp: färdig o. sluten (se d. o. 14 c). Biberg 1: 104 (c. 1814).
17) [specialanv. av 15 a] i abs. anv. av 13 b γ: sluta (se 13 b γ) sina dagar l. sitt liv, särsk. (i sht i högre stil) liktydigt med: dö. VitterhetsAcademien är då i Herrans namn afsomnad. .. Men imellertid hade jag önskat att hon slutat med litet mera heder. Kellgren (SVS) 6: 124 (1783). För hvilkens hand har den arma slutat då? Spongberg Soph. 71 (1866). Giv oss ett bröst att luta vid, / när glädjen vänds i nöd. / Giv oss en tro att sluta vid / tryggt i den mörka död. Karlfeldt i 3SAH 40: 58 (1929); jfr Ps. 1937, XVIII: 4. I samma ögonblick hon böjde sig över mannen förstod hon att han slutat. Nilsson HistFärs 74 (1940).
18) avsluta (räkning l. räkenskaper); räkna ihop (summor) o. d.
a) avsluta l. uppgöra (räkning l. räkenskaper l. utgiftsstat o. d.); äv. med avs. på räkenskapsbok: avsluta (räkenskaperna i), äv. i uttr. sluta bok, göra bokslut; numera bl. i ssgn OM-SLUTA; jfr b, 19. RP 4: 5 (1634). Denna Räkning wara till persedleernes uträknande och Summerandet rätt sluten .. dhet attesteras. HovförtärSthm 1694 A, s. 1413. När något Hans Kongl. Maj:ts bref ankommit, sedan Staten warit sluten, som kunde gifwa anledning til någon ändring; så har Hans Maj:t .. efterlåtit, at sådant skulle til det nästföljande årets Stat blifwa beliggandes. HC11H 5: 49 (1697). (Arkiatern o. bruksägaren S. Bröms) slöt hvar vicke sin rekning til litet och stort han hade utgifvit. LRoberg (c. 1710) i 2SvBL 6: 622 (rättat efter hskr.). 2RARP 3: 319 (1723: slutes book). Gubben har varit så accurat Hushållare, at han för hvart år ordentligen slutit sin bok. Porthan BrCalonius 82 (1794). Lindfors (1824). — jfr OM-SLUTA.
b) i bildl. anv. av a (jfr RÄKNING 1 c β), särsk. i fråga om syndaskuld; äv. i uttr. sluta sin räkning med ngn, göra upp sin räkning (se RÄKNING 1 c β α’) l. sitt mellanhavande med ngn. Titt Facit och Räkning sålunda tu sluta kan bäst, / Olyckan på Lycka, Sårg föllier på glädie som mäst. Arvidi 179 (1651); jfr 19. Så bör den saken .. ligga wigtig på wåra hjertan, at sluta wår räkning med Gud. Nohrborg 164 (c. 1765). ”Den njuta må, som intet hoppas kan; / .. Du hoppades: det var din lön, min vän. / Du är betald, och räkningen är sluten”! Leopold 2: 168 (1794, 1815).
19) [jfr 18] (†) sammanfatta (ngt); anföra (ngt) ss. sammanfattning. (Till de svenska poeternas tjänst) wil man kårteligen thenna Läran (dvs. om syntaxen) fatta, och sluta vthi fölliande Reglor. Arvidi 115 (1651). Hännes alla Dygder falla / Migh för swårt at räckna åp / Och medh rätta; slutar dätta / Hon war sielfwa Dygdens kråp. Skogekär Bergbo Wijs. 5: 4 (1652, 1682).
20) bilda l. markera slutet på (ngt) o. d.
a) utgöra l. representera slutet (se SLUT, sbst.1 I 1) av (ngt), vara den siste l. det sista av (ngt), avsluta (se d. o. I 3); särsk.: gå sist i l. bilda kön av (tåg o. d.). Ordningen (i kröningståget) slutes med rytteriet af Upläningarne. RARP 4: 517 (1650). (Då) Belgthors finnes fremst uti (run-)stafwen, och bokstafwen þ på begge sidor om Φ, så at dhen ena sluter och den andre begynner året .., så betyder han (osv.). Rudbeck Atl. 2: 220 (1689). Den sielflydning, som sluter ett ord, (kan till sin längd ej uppskattas på vanligt sätt, dvs. efter följande konsonanters uttal). Hof Skrifs. 13 (1753). De fjorton consonanter i (svenska) språket, hvilka kunna sluta en stafvelse. Leopold i 2SAH 1: 55 (1801); jfr 1 c. Hoffuriren med sin staf gick i spetsen och två lifjägare med karbiner slöto tåget. Cederschiöld Riehl 2: 25 (1878). En bal slutade festligheterna. WoH (1904). Sluta tåget. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) (†) abs.: sluta tåget o. d., komma l. gå sist. Änteligen sluto (i den långa processionen) bägge secretairerna och iagh till foot. SAgrell (1710) i KKD 5: 164. Dens. (1711) Därs. 247.
β) (†) om provins l. berg o. d.: utgöra yttersta delen av (ett land o. d. åt visst håll). Ingermanneland och Lijffland sluta Sverige på then sijda, att man (till Danmarks förtret från svenskt håll) deste bättre [kan] upvarta (dvs. hålla uppsikt över) the saker, som här sunnan för kunne upvexa. RP 8: 133 (1640). (Berget) Mycale tager vid och löper ut samt gör en udd och sluter fasta landet inemot ön Samos. Eneman Resa 1: 121 (1712). Åt ena ändan slutades .. landet af höga berg. Thunberg Resa 1: 176 (1788).
γ) i p. pr. i adjektivisk anv.: som utgör avslutning; särsk.: som står i slutljud. (Lat.) Terminalis, (sv.) (Slutande) som sitter i ändan af någon gren eller caulis. Möller PrincBot. 29 (1755). Hör (begravnings-)processionens slutande sång! Fahlcrantz 1: 4 (1835, 1863). Rodnad hette på .. (Abraham Sahlstedts tid) äfven rodna (af ett tidigare rodne), och förbindelsen mellan båda ordklasserna uppehölls så mycket lättare, som ett slutande -d enligt Sahlstedts egen uppgift gärna var stumt. EHTegnér i 3SAH 6: 448 (1891).
b) (†) markera l. utmärka slutet på (ngt). Nota Interrogationis ? sättes, när man frågar något. Punct. sluter en Mening. Wallenius Proj. A 2 b (1682).
c) (†) i uttr. sluta ngra med ngn, låta ngn ss. den siste ingå bland ngra, avsluta ngras antal med ngn. Över projekterna (rörande certernas förbättring) sattes en viceamiral att döma, och bisittarna slötos med en löjtnant. SvFlH 2: 211 (i handl. fr. 1769).
21) (numera föga br.) göra l. få slut på (ngt), bringa (ngt) ur världen, ända. AOxenstierna 5: 746 (1630). Differencen (dvs. tvisten mellan Danmark o. Sv. om trekronorsvapnet är) allaredo igenom et solennt frids-slut bägge Rikerne imellan, A. 1613 slutad och bilagd. HC11H 1: 14 (1670); jfr 22. Ach, när skal jag med Tin (dvs. Kristi) blod al min siäla-törst få sluta! Kolmodin Rök. 83 (1728). Ferdinand (II av Österrike) .. sänder Tilly .. att på en dag sluta kriget, Tysklands öde och Gustafs (dvs. G. II A.:s) ära. Gustaf III 1: 41 (1786). Efter några dagsresor, då hans Aderton Riksdaler redan voro slutade .., kom han (osv.). Eurén Kotzebue Orth. 2: 60 (1794). Karl den XII:s död slöt Sveriges hjelte-period. Kullberg Mem. 2: 216 (1835). Ni måste först (dvs. innan vårt mellanhavande göres upp) / Ordentligt släcka eder törst, / Så får jag litet längre njuta / Ert sällskap, ja vi skola sluta / Rätt många flaskor, förrn ni har / Fått pengar. VLitt. 2: 345 (1902). Han har slutat sitt liv genom att begå självmord. Auerbach (1913). — särsk. (†) med avs. på kontrakt: annullera. Almqvist TreFr. 1: VI (1842).
22) [specialanv. av 13 b; delvis dock äv. möjligt att uppfatta ss. utvecklat ur 24 b l. 23] (†) avgöra (ngt) l. få ett avgörande slut på (ngt); särsk. dels med avs. på rättstvist: slita, dels med avs. på (rätts)-sak l. (rätts)ärende i allmänhet: (med beslut l. domslut) avgöra l. (med huvudsaklig tanke på fastställande av beslut) besluta l. döma i; jfr 13, 21, 23, 24 b. VadstÄTb. 45 (1580). (Eng.) Decisive reason, (sv.) slutande skiäl. Serenius (1734; under decide). (Brevet) är från Er Advocat. Han berättar at Er sak kan med det snaraste blifwa slutad, allenast han får underrättelse i några omständigheter. Lindahl Tanckef. 46 (1740). (Sakarias) skref: Johannes är hans namn. Och der med war saken så sluten, at den ej widare kunde dragas i twifwelsmål. Bælter JesuH 1: 89 (1755). Kan twisten icke slutas utan Häradssyn .., Döme tå Rätten thertil. LandtmFörordn. 195 (1762). (Rådet) beklagade .. sig ofta, at Hertigen (dvs. sedermera K. IX) slöt och afgiorde alla saker, efter sit godtycko, gåendes Rådets mening och rådförande förbi. Schönberg Bref 1: 294 (1778). Ett utomlands slutadt Rättsärende är giltigt, om den der brukliga form blifvit iakttagen. Schrevelius CivR 1: 39 (1851). ÖoL (1852). — särsk. i abs. anv.: (med domslut) avgöra l. slita rättstvist (mellan ngra); äv. i uttr. sluta på ngns bästa, (med beslut l. domslut) avgöra sak l. tvist till ngns fördel. BraheBrevväxl. II. 1: 72 (1655: på .. bästa). Skrifwes bref til Præpositum Mag. Bolin at han reser til Suanberg at sluta emillan Enkian ock honom. HärnösDP 1695, s. 437. VRP 18/11 1721.
C. i vissa från (5 o.) 13 b utgående speciellare bet.: ingå (avtal); besluta; göra slutledningar o. d.
23) [jfr 6 a, 13 b] ingå l. träffa l. underteckna (avtal l. överenskommelse) l. ingå osv. avtal l. överenskommelse om (visst ömsesidigt förhållande); avtala l. överenskomma (ngt); i sht förr äv. med svagare l. utan innebörd av subjektets ingående i ömsesidig överenskommelse l. ömsesidigt förhållande: (in)stifta l. upprätta (ngt; se särsk. e—g), förr äv. (se h): stadfästa (ngt) o. d.; i sht förr äv. utan obj. (se i). RA II. 2: 260 (1617; med avs. på stillestånd). Händer thet i krigstid, att giffta män .. effter sluten fridh sättia sigh neder i fiendeland, under annor öffwerheet, förlåtandes der medh sina makar. Tå (osv.). KOF II. 2: 153 (c. 1655). En ansenlig Deputation af alla 4 Stånden bör utnämnas .. försedd med fullmakt at sluta freden med Ryssland på sätt, som kan vara .. för riket .. fördelaktigt och hederligit. 2RARP 13: 253 (1742). Hustrun (är) ej .. tillåtet att sluta något aftal om fast egendom. Schlyter JurAfh. 1: 195 (1836). Om sakerna fått gå sin naturliga gång (år 1814), skulle de båda (sv. o. norska) folken lätt kommit öfverens om de närmare villkoren och en union blifvit slutad, som (osv.). Palmblad Norige Bih. 92 (1847). Det fornnordiska fostbrödralaget, i vilket två män slöto ett inbördes förbund av utomordentligt stark och helgad karaktär. Nilsson FestdVard. 43 (1925). Södra lasarettsområdet skulle (enl. förslag 1945) överlämnas till universitetet, huvudparten inom 6 år efter avtals slutande. Örtengren LUByggn. 128 (1951). — särsk.
a) (numera i sht jur.) med avs. på köp (se d. o. 1, 1 g) l. affär l. köpeavtal: (upp)göra, avsluta; särsk. i uttr. sluta köp (jfr b), i sht förr äv. handel; jfr KÖP 1 g α, HANDEL, sbst.2 11 a ζ. LKröger (1662) i BrevStiernhielm 328. Ordinerades .. några Professores, som (det åt apotekaren ämnade) huset besichtiga skulle, kiöpet sluta och sedan det exeqvera. Rudbeck Bref 60 (1670). Der (dvs. på marknaden) icke länge prutas, / Man kommer öfwerens, och köpen hastigt slutas. Kolmodin QvSp. 2: 277 (1750). (G. I) förbandt sig med Härmästaren i Lifland .., slöt med honom en handel om spannemål och (osv.). Dalin Hist. III. 1: 68 (1761). Fram med en sidenduk ur din väska, så slute vi handel! Runeberg (SVS) 3: 76 (1832). (En frigiven träl i Sv.) blef berättigad att sluta köp. Nordström Samh. 1: 100 (1839). Den utlänning .. som utbjuder eller slutar handel om utländska varor. SFS 1908, nr 128, s. 2; jfr Därs. 1946, s. 906. (Sv.) De affärer som slutits under börsdagarrna (fr.) les affaires qui se sont traitées. Hammar (1936). — jfr BORT-, KÖP-SLUTA.
b) (†) i uttr. sluta (ett) köp (jfr a), träffa (ett) avtal (med ngn); jfr a o. KÖP 1 g δ. Judas hafwer med the öfwersta Presterna slutit et köp, at han wille förråda och sälja them Jesum. Spegel Pass. 90 (c. 1680). Collan Kalev. 2: 78 (1868).
c) (i högre stil o. jur.) ingå (trolovning l. äktenskap o. d.); äv.: (för ngns räkning) träffa överenskommelse om (giftermål). Schmedeman Just. 427 (1665). Herr Silfverkrok skulle .. komma snart .. at sluta Giftermålet, emellan sin Brorson och Mademoiselle Silvia. Knöppel Möt. 3 (1750). Man har sett många giftermål misslyckas, som blifvit slutade af kärlek. Granberg Dram. 209 (1811). Det är ett heligt fridsförbund, / De (dvs. brudparet) slutit nu i denna stund. Runeberg (SVS) IV. 1: 120 (1855); jfr Ps. 1937, 234: 2. SocÅb. 1940, s. 188 (med avs. på trolovning).
d) (numera mindre br.) med avs. på vänskap(sband) l. släktband l. ”hymens band” o. d.: knyta; ingå. Den 11 Jan: reste jag .. till Archangell, att där genom muntel. samtal .. bekräfta den vänskap, som jag med Pastorn vid den Tyska Euangeliska församlingen därsammastädes Herr Philippus Michaëlis .. genom brefväxling slutat hade. AWesterman (1714) i KKD 7: 298. Ack himmel! tör jag fråga dig, / Hwi yppa icke döden krig, / Förn detta (kärleks-)band så när war slutit? Nordenflycht (SVS) 1: 59 (1745). Mycken godhet, mycken välvilja fingo vi njuta på alla håll (i Uppsala), slöto duskap plutonvis med både sjutton års flickor och sjutti års gummor. Bremer Brev 1: 500 (1838). Så höga herrar som en grefve af Poitou skyndade sig att sluta släktband med (de nordiska) nykomlingarne (i Normandie på 900-talet). Anholm Norm. 75 (1898). Harlock (1944).
e) (†) med avs. på betalning l. affär gm växel: ingå avtal om; äv. med avs. på växel: upprätta l. utställa. Nu är Wäxel sluten och gifwes ther Bref å, thå skal Penninge-Summan åthminstone een gång in vthi sielfwa Brefwet medh fulla bookstäfwer vthtryckias. Stiernman Com. 3: 841 (1671). Jag sluter ingen vexell med någon köpman, medan jag intet vet, huru den skall blifva betalt. CPiper (1711) i HH XXI. 1: 133. Zettersten AnmMynt 93 (1771).
f) (numera mindre br.) med avs. på bolag l. annat intressentskap o. d.: ingå avtal om, bilda. Rääf Ydre 1: 335 (i handl. fr. 1587). Rijkz-Cantzlern haffver vid slutandet aff (koppar-)Compagniedt caverat, att ingen koppar skall gå uth. RP 3: 225 (1633). Alldenstund .. det ej .. kunnat visas, att något sådant intressentskap .. varit slutet, hvarmedelst Lars Larsson blifvit däruti med Jon Hansson lika berättigad ..; fördenskull kan (osv.). NoraskogArk. 4: 294 (1733). BtRiksdP 1895, Saml. 1. I. 2: nr 6, s. 9.
h) (†) med avs. på utfärdad handling o. d.: (överenskomma om o.) bekräfta l. stadfästa; jfr 13. Parterne blefve infordrade (i senaten) och Hyllsthorst tillspordt, hvarföre han nu, sädan hans advocat hade underskrifvitt och slutitt Hoffrets acterne, inlägger een hoop nye documenta. RP 5: 102 (1635). På thet icke hwar må begära i Arbetzlöhn som han sielff wil, .. skal Bergmestaren, Åldermannen och någre flere Mästare ther öfwer stadga .. och sedhan thenne Ordning och Wiszheet aff them således är sluten, skal tå begge Parter wara ther medh til fredz. PrivBergsbr. 1649, 6: I 4 b. Såsom alt dedh, som af Kongl. Maij:t .. vnderschrifwes .. och effter vnderschrifft, med Kongl. M:tz större, eller mindre signete slutes eller bekräfftas, så är högt angelägit, att samme signete holles i behörlig och noga förwahring. CivInstr. 356 (1661). Möller (1807).
i) (numera föga br.) utan obj.: träffa (visst) avtal l. (viss) överenskommelse o. d.
α) i uttr. sluta (med ngn) om, förr äv. över ngt, avtala (med ngn) om ngt. NoraskogArk. 4: 74 (1677). Jag hörde ju af General-Majoren, att Hans Kongl. Maj:tz villje vore, det jag skulle sluta om en fred. CPiper (1709) i HH XXI. 1: 7. Stämpel till köpe- eller bytesbrev, på grund varav lagfart sökes .. bekostas av kontrahenterna till hälften vardera, om ej annorlunda därom slutat är. SFS 1916, s. 591. särsk.: ingå l. teckna (ekonomiskt) kontrakt om ngt (med ngn); ackordera om ngt (med ngn). Uthi .. (skrivelsen) gifve I mig tilkenna, att I hafve med ett compagnie slutet öfver all den koppar, som uthlendes ligger anten in deposito eller elliest. AOxenstierna 11: 605 (1634). (För K. XIV J. har framhållits) att i händelse upphandling för nästa år bör ske af spanmål, man då i tid borde .. sluta om ett visst pris. Crusenstolpe CJ III. 2: 155 (i handl. fr. 1818). Jag (dvs. C. W. Lilljecrona) har just i dag varit ute vid Carlberg, för att sluta om rum åt Thomanders. AnderssonBrevväxl. 1: 95 (1844). Wieselgren GDag. 540 (1893, 1901).
β) i annan anv.; förr särsk.: sluta fred l. ingå förbund l. alliera sig (med ngn). Huruledes vij medh honom (med avseende på hans fordran på betalning för sin krigstjänst) vijdare handla och så fullkomligen sluta och aftala skole. AOxenstierna 2: 52 (1612). (Ståthållaren i Reval) hade i befalning aff Kongl. May:t at .. sluta medh the Påhler, icke på några månaders, vtan på några åhrs tijdh. Widekindi KrijgH 290 (1671). Dannemark och Brandeburg allarmerade osz med deras Equipager och Armaturer: och wid negotiationen uti Frankriket märkte man nogsamt, at Dannemark gick om med de intentioner, at antingen hålla Swerige, där så wäl som i Holland, ifrån all alliance och förbund, eller, där Swerige wille sluta, då taga et contrarie-parti. HC11H 2: 88 (1682). Föga (var) att uträtta hos en herre .. som, om han någon politik kunde sägas hysa, hade allenast den att till sig locka propositioner samt vilja blifva firad af alla, men sluta med ingen. Rudenschöld Lefv. 25 (1774).
j) med obj. betecknande innehållet i avtal l. det som berörs av ett avtal: ingå avtal om (ngt); i sht förr äv.: i l. med avtal o. d. fixera l. utsätta (tidpunkt för ngt o. d.), avtala l. bestämma l. överenskomma; jfr k, 24 b γ. RA II. 2: 260 (1617). Ibland andre Förbunds punkter blef slutit (mellan Karl den store o. kung Björn), at den Christne Religion i Swerje skulle planteras. Columbus Ordesk. 49 (1678; uppl. 1963). Bleff .. Brölloppsdagen slutatt 4. dagh Juhl. VDAkt. 1684, nr 12. Med desze (förlagsmännens) contracter förstås de, som slutas emellan Thomædag och Kyndelsmäszotiden, såsom under hwilken tid förlagsgifwaren slutar sin mästa spannemål, och til lindrigaste priset. Bergv. 2: 343 (1745); jfr huvudmomentet. Inga frakter kunna slutas, och de, som redan slutat frakter, vilja åtra dem af fruktan för repressalier från Ryska sidan. Rosenstein 3: 293 (1788). SFS 1948, s. 381. — jfr BORT-SLUTA.
k) [specialanv. av j] handel. sluta fraktavtal om (ngt); särsk.: kontraktera (fartyg) för frakt; förr äv. i utvidgad anv., om fartyg, övergående i bet.: lasta (så l. så mycket). Vår ångbåtsflotta .. saknar lämpliga fartyg, såväl i afseende på storlek som andra för malmskeppning erforderliga egenskaper. .. Deremot eger norska flottan flera ångare, slutande ända till 3,500 à 5,000 tons malm. VL 1894, nr 23, s. 2. Schlutups fiskrökare ha slutat fartyg för sillfångstsäsongen, nämligen ångarne ”Alpha” och ”Livadia”. GHT 1895, nr 261, s. 3. Ett större fartyg har slutits till Danmark à 110 kr. SD 1915, nr 346, s. 12. NDA(A) 1933, nr 275, s. 13. — jfr BORT-SLUTA.
l) (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl. Han (dvs. döden) bryter thet förbund, som dygd ok kärleek slöt. Lucidor (SVS) 402 (1674). Utan tvifwel försöker .. (Satan) att göra om intet den förening som du slutat med din Frälsare i den heliga Nattwarden. Schartau Pred. 644 (1820). — särsk. med avs. på fred (se d. o. 3 b). Frijden / Som vti dopet slötz. Runius (SVS) 1: 182 (1707). Fabrikör Berggrens underkastelse under fackföreningen .. var det slutliga målet. Först när detta nåtts kunde .. fred slutas. Hellström Malmros 63 (1931). Lägg aldrig dina vapen ned. / En ovän finns i egna led: / Vår veklighet, Vår själviskhet. / Med dem slut aldrig fred. Ps. 1937, 530: 1.
24) (†) fatta (beslut); besluta.
a) fatta (beslut); äv. (jfr b) i uttr. sluta list, träffa illistiga anslag, sluta ont emot ngn, stämpla mot ngn. RARP 6: 309 (1658). Nöchtert rådh slutes bäst. Grubb 604 (1665). Så skall nu fullbordas det saliga råd / Som är utaf ewighet slutit? / At medlaren Jesus af grundlösa nåd / Betala skal hwad wi ha brutit. Tiburtius SiälNöje 23 (c. 1710). Spegel 47 (1712: ondt). Kungen och Brunke de gingo til råd; / huru de sin list skulle sluta. PolitVis. 88 (1784).
b) fatta beslut, besluta (se d. o. III 1); besluta (ngt); äv. om bestämmande gm domslut (utan klar avgränsning från 26); jfr 22. RA II. 2: 272 (1617). Tijdhen på huilken synen skall angå, hafuer iagh icke wist slutit, men förmodeligen lärer dhet fuller skie in medio Junij. VDAkt. 1656, nr 64. I sine Domar war .. (Claudius) så föranderlig, at hwad han den ena dagen slöt och dömde, giorde han strax til intet och ogillade. Dryselius Monarchsp. 154 (1691). Berättade Hr D:r Benzelius at thet är aldeles slutit i Cancelliet at then ena rundelen här på slåttet (i Uppsala) skal förfärdigas til et Observatorium Astronomicum. BokvGP 124 (1725). Konung Magnus han lät en härredag skrifva, / På den de slutade så / Fröken Elin skole vi i Wreta kloster gifva, / Fröken Karin skal riket förestå. Ihre ArcYms. 19 (c. 1750). Uti Rimkrönikan berättas, at han, Carl Knutson, kallade Ständerna tilhopa at rådslå och sluta om Riksens bästa och bestånd. Lagerbring 1Hist. 4: 406 (1783). Annerstedt UUH II. 2: 43 (1909). — särsk.
α) = BESLUTA III 1 a. Låt osz göra / Een Menniskia, så haar Gud Herren sielfwer slutit. Spegel GW 27 (1685). Jag wet, at mången lär’ den tankan icke trutit / At han i Sinnet haft nå’n annan kiärast bli’. / Men tror, förmätne Mör, / at Himlen annors slutit, / Där upp om Solens Blå, / där giör’s Wårt Frjeri. Frese VerldslD 40 (1716, 1726). Säge man ej om död: Det var så slutit af ödet. Nicander GSann. 138 (1767).
β) närmande sig l. övergående i bet.: rådslå. Tänk man Ers Maijestät (dvs. Darius) att snart Förrädarn är / Med hela Persers Män för Tältet Edert ute; / Åg när Iag (dvs. konungens marskalk) gikk hijt in, så stode de åg slute, / Hur de bekwemligst skull straxt nappa till gewär. LejonkDr. 275 (1688).
γ) i fråga om ett mellan två parter överenskommet beslut: överenskomma o. bestämma (ngt); utan klar avgränsning från 23 i, j. Hvadh desse 48 (av en stads borgerskap valda ombud) sluta med Råded (i staden), ded skall ståndha och aff hele Borgerskaped fulbordas utan gensegn. AOxenstierna 1: 301 (1619). Lade de (dvs. Håkon jarl o. Harald Gormsson) sin råd samman, och slötz så dem emellan att de skulle sambla Folck emot Keysaren. Reenhielm OTryggw. 50 (1691). Lind 1: 362 (1749).
25) (†) = BESLUTA III 2; äv. i uttr. sluta hos sig att göra ngt, besluta sig för att göra ngt. (På grund av de fientliga operationerna) hafver jagh .. för gott funnit och slutit, fienden i Herrens nampn att attaquera. LTorstenson (1645) i OxBr. 8: 445. (Astrild) slöt uti sitt Sinn en Domare att blifwa. Brobergen 250 (1708). J anseende hwartill Fagerström effter något betänckande, slutat hos sig, att resa til Gåtåhsa, .. hwilket sitt fattade slut, Fagerström effterkommit. VDAkt. 1735, nr 107 (1734). Då han .. skulle exercera beväring våren 1853 i Uppsala, så slöts efter rådplägning med far och Rönqvists, att han nästa vårtermin skulle resa upp till universitetet. Nyblom Minn. 2—3: 81 (1904).
26) (†) fastställa l. fälla (dom l. domslut); äv. abs. l. med innehållsobj.: fälla l. fastställa dom (domar) l. domslut; med domslut fastställa (ngt); jfr 22, 24 b. Domen och Resolutionen (i kammarrätten) slutes och författas effter mäste Rösterne. CivInstr. 187 (1695). O stränga Dom! Framfält från Himmel eller Jord! / Doch Himmlen har dig icke slutit; / Ty han Allena weet, att iag mig ey förbrutit. Dahlstierna (SVS) 341 (c. 1696). HSH 1: 279 (1743; abs.). Thet är så slutet hos domaren. Lind (1749; under beschliessen).
27) [jfr 19 samt motsv. anv. av lat. concludere (jfr KONKLUDERA)] utföra tankeakt(er) vari man uppfattar ngt ss. omvittnat av ngt l. ss. en följd av ngt, göra en slutledning l. slutledningar, dra en slutsats l. slutsatser; ofta dels med obj.: gm sådan tankeakt komma till uppfattning om (ngt) l. uppfattningen (att osv.), dra slutsatsen (att osv.), dels i uttr. sluta till, i sht förr äv. om, förr äv. på ngt (se c—e); äv. (log.) i speciellare anv., om slutledning enl. logikens regler (särsk. abs.: göra slutledningar, tänka med logisk slutledning l. logiskt); i sht förr äv. allmännare, utan närmare tanke på tankeaktens art: bedöma (om osv.). Sluta ngt av l. från, äv. ur ngt. OxBr. 12: 465 (1623). (Vi, dvs. K. XI,) befalle Eder .. nådeligen, at I ofördröjeligen .. (med edra skäl) inkommen, på dhet wij måge straxt kunna see och sluuta, om dhe ähre .. wählgrundade. Schück VittA 2: 204 (i handl. fr. 1682). Förnuftets hufwudwerk är at raisonnera eller at sluta et af annat, thet obekanta af thet, som redan är bekant. Rydelius Förn. 159 (1722, 1737). Sluta, det är, at af twänne begrep jämförda finna hwad som följer. Regnér Begr. 3 (1780). Hör man en qvinnas karakter eller förstånd nämnas, slutar man sällan origtigt, att hon är något ful och vedervärdig. Elgström Frunt. 87 (1809). Det eller de Omdömen .. af hvilket eller hvilka jag slutar, (kallas) Premiss. Afzelius Log. 34 (1839). Ydun 1870, s. 62 (: ur). Av drevets gång slöt han villebrådets art. Johansson RödaHuv. 1: 32 (1917). Är det bekant att prisnivån stigit från 100 till 150, men cirkulationen samtidigt vuxit endast i förhållandet 100 till 135, så kunna vi .. sluta, att varumängden måste ha minskats med 10 procent. Cassel Dyrtid 21 (1917). Alla rönnbär jag har smakat är sura, alltså är alla rönnbär sura. Så får man inte sluta, snälla fröken. Hedberg Blomb. 311 (1953). — särsk.
b) (†) i pass., närmande sig deponentiell anv. (jfr III): kunna slutas, framgå. Aff desze orden (i 1Mos. 11: 1—2) slutes klarligen, att .. ingen i heela werlden hade fäst sig något säte, eller brukat någon åker. Rudbeck Atl. 1: 37 (1679). Att Alyrs (dvs. södra Hälsinglands) öfwerhet hade i desse socknar (dvs. Norrala o. Söderala) .. sina domstolar, det wil slutas af de äldsta handlingar, som ej ännu aldeles undergått tidens wåld. SockenbeskrHäls. 28 (1791).
c) i uttr. sluta till ngt l. ngn, dra slutsatser beträffande ngt l. ngn; sluta sig till ngt (se II 17 a). Kellgren (SVS) 6: 2 (1770). (Av solens förhållande till stjärnbilderna) kunna vi sluta förut vid tvekande himmel, / Både till luftens skick och såningens dagar och skördens. Adlerbeth Buc. 61 (1807). Sluta ifrån sig sjelf till andra. Lindfors (1824). (Voltaire) sluter .. ifrån verldens ordning och visa inrättning till en upphofsman till denna ordning. Nyblæus Forskn. I. 1: 57 (1873, 1879). Detta slutande från följd till grund förutsätter .. ett följdsammanhang mellan föremålen sjelfva. Borelius Metaf. 55 (1883). Östergren (1941).
d) (numera mindre br.) i uttr. sluta om ngt, sluta sig till ngt (se II 17 a); dra slutsatser beträffande ngt, döma om ngt. HC11H 5: 131 (1676). Herr öfverståthållaren .. (lär) aldrabäst kunna sluta om vår förlägenhet. Höpken 2: 633 (1760). Agardh BlSkr. 1: 16 (c. 1855).
e) (†) i uttr. sluta på ngt, sluta sig till ngt (se II 17 a). (En uträkning av guldhalten hos ett par armband ger till resultat att den) håller sigh .. tätt till 23. Karat. theruppå jagh säkerlig kan sluta, gifuandes thet litzla som kan feela, Pro Remedio, effter. Stiernhielm Arch. F 1 a (1644).
f) (numera mindre br.) i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv.: som har avseende på l. innehåller l. betecknar slutsats(er); förr särsk. om konjunktion: konklusiv. Den Slutande och Förklarande .. eller den egenteliga Physiken, som på .. gjorda rön upförer sjelfwa Läro-byggnaden. Bergklint MSam. 1: 107 (1781). Enberg SvSpr. 192 (1836; om konjunktionellt adv.).
II. refl.
1) motsv. I 1.
a) motsv. I 1 a.
α) (numera mindre br.) låsas l. stängas; anträffat bl. om hem, oeg.: stänga sin dörr (för ngn). Hwart skall det wäl taga wägen för eder, när de jordiska hemmen, ja, till och med edert eget hem, sluta sig för eder. Rudin 2Evigh. 2: 121 (1888).
b) motsv. I 1 b: stängas, stänga sig; gå igen; föras l. fällas ihop l. dra ihop sig; jfr 2. Sådanna Saker som förhindra Magen, att han sigh ey sluta kan .. gifwa Orsaak till Flusser. Lindh Huuszapot. 35 (1675). I sömn sig ögat sluter. Frese VerldslD 162 (1726). At .. (safterna i växten) icke må åter nedfalla, när de en gång upkommit, så äro uti samma pipor (för saftens uppstigande) wissa hwalf som sluta sig upåt, och hindra nedergången. Serenius EngÅkerm. 126 (1727). Blommorna sluta sig. Biberg Linné Oec. 22 (1750). Drottning Kerstin, Drottning Kerstin. / Sverges famn nu sluter sig, / Sverge, der jemväl den minste / Velat ge sitt blod för dig! Snoilsky 2: 28 (1881). (Hon) ville .. berätta vad som hade hänt henne. Men då slöto sig hennes läppar, och hon förmådde intet säga. Lagerlöf Troll 2: 61 (1921). Siwertz Tråd. 12 (1957; om port). — särsk.
α) (i högre stil) om ögon l. öga, ss. beteckning för att ngn dör. Atterbom Lyr. 2: 324 (1830). När våra ögon sluta sig, / Låt själen njuta frid i dig. NPs. 1921, 648: 3.
β) motsv. I 1 b δ: dra ihop sig, gå ihop, fyllas igen; gro l. växa igen; läkas; äv. bildl. Serenius Eee 2 a (1734; om sår). Lundegård Tit. 268 (1892; bildl.). Mellan de bägge hjäss- och de bägge pannbenen (på ett litet barn) kännes genom huden en fyrkantig lucka, den stora fontanellen, som i allmänhet sluter sig i början af andra året. 2NF 2: 938 (1904). Graven har slutit sig över honom. Cannelin (1921). Harlock (1944).
γ) bildl. (jfr I 1 c); stundom äv. om person, i uttr. sluta sig gentemot ngt, isolera sig från ngt. Werin Ekelund 2: 387 (1961).
3) motsv. I 5: förenas, förena sig; ställa sig tätt l. tätare samman l. bli tät l. tätare (o. sammanhängande); särsk. dels (i sht bot. o. skogsv.) om skogsbestånd l. (bestånd av) annan växtlighet, dels (numera icke ss. militär fackterm) om (trupp l. led av) soldater o. d. Delachapelle ExBook 90 (1669; om soldater). Söderman ExBook 81 (1679; om truppled). Han (dvs. Döbeln) rider fram, de sluta sig hans hopar, / Och det blir skick på nytt från led till led. Runeberg 2: 114 (1846). Bakom min rygg sig trädens grenar slöto / Liksom en bölja, kall och våt. Tigerschiöld Dikt. 1: 49 (1888). Sedan ljungen slutit sig, utvecklas denna formation (dvs. ljungbacke på bränd mark) snart till en tät tallskog. BihVetAH XXV. 3: nr 10, s. 13 (1899). Ymer 1940, s. 37 (om skogar). — särsk.
a) motsv. I 5 b: bindas samman, bli sammanhängande; särsk. bildl. Almqvist Går an 19 (1839; om tankegångar). UB 2: 393 (1873; om strömkrets). Herman förstod inte, att han hade en själ att kämpa för, en själ kring vilken trollcirkeln åter höll på att sluta sig. Siwertz Sel. 1: 148 (1920). särsk. (†) bildl. (jfr c), om (utgifts)stat: gå ihop (utan brist), balanseras; jfr 14. Då för flera tilwäxande utgifter skul, staten sig .. sällan sluta eller ballancera wille, äro medlen (osv.). HC11H 10: 164 (1680). En .. ansenlig Commission (förordnades) A:o 1671 öfwer hela staten .., den der med sina förslag om stats-werkets uphjelpande inkom; dock slöt sig 1671 och 1672 års stat, såsom han efter förslagen sig balancera kunde. Därs. 165.
b) motsv. I 5 c. Så sluta sig vingarna, och fåglarna äro med ens som försvunna. Rosenius SvFågl. 4: 71 (1931).
c) oeg. l. bildl. (jfr a slutet); förr särsk.: sammansluta sig (i förening l. dyl.). Att sluta sig i föreningar och broderskap för gemensamma ändamål .. är en sed, som (osv.). Nordström Samh. 1: 271 (1839). Inom .. ärftliga skrån slöto sig (i forntidens Grekland) ej blott kockar och handtverkare, utan ock konstnärer. Palmblad Fornk. 2: 8 (1844); jfr 7 a.
4) [eg. specialanv. av 3 c] (†) om häst vid konstridning: samla sig. Ändamålet af en Beridares konst, är at lära en häst, som han begynner med, sluta sig eller samla sin styrka. Ungern-Sternberg Bourgelat 55 (1752). Därs. 59.
5) motsv. I 6 b: ansluta sig o. d.
a) om person (l. djur).
α) trycka sig l. krypa l. ställa sig l. gå o. d. (intill l. tätt intill ngn l. ngt); förr äv. i uttr. sluta sig mot ngt, närma sig till l. trycka sig mot ngt. När helst det täckes Dig, / Gud! att hädankalla mig, / Du det barnet ej förskjuter, / Som sig till ditt hjerta sluter. (Franzén o.) Wallin Profps. 1: 90 (1812). Mitt bröst också ett hjerta bär, som lågar, / Att mot en evig kärlek sluta sig. AAGrafström 1: 93 (1832, 1864). Kalle och Eva-Lotta slöt sig närmare intill sin ledare. Lindgren MästBlomkv. 144 (1946).
β) (numera mindre br.) i fråga om formering av militär enhet o. dyl. l. (allmännare) personers intagande av marschordning o. d.: ansluta sig; sluta upp (efter ngn). Mousqueterer wänster om wänder ehr, träder aff, och sluter ehr baak effter. Söderman ExBook 151 (1679). Ibland hälsa .. (arbetarna som möts på väg till gruvan) men lika ofta sluta de sig efter varann utan att säga något. Didring Malm 2: 10 (1915).
γ) = ANSLUTA 2 g δ. (K. XII) drog sig .. åth Kurlandh till staden Bouske. Och .. medan konungen stodh der stilla (i september 1701) slöt Försten Sapia sig medh sitt folck in till konungens arme. KKD 3: 120 (c. 1710). Det mindre lämpliga i detta (i skrift framlagda undervisnings-)projekt är redan wisadt af Subrektor Broocman .. och D:r Åström .., och Rec(ensenten) slutar sig fullkomligt till deras grunder. SvLitTidn. 1815, sp. 796. General du Bessol (gav före slaget vid Bapaume 1871) befallning åt de framskickade bataljonerna att sluta sig till hufvudstyrkan vid Bihucourt. Rappe Nordarm. 127 (1874). Jag sluter mig till Ströms förslag. Aldén Medb. 5: 22 (1886). Främst i sorgetåget syntes Sveriges konung .. och till hans höga gestalt slöto sig Sveriges arffurste, Svea Rikes Ärkebiskop (osv.). Paulson Minnestal 47 (1896, 1899). De båda dioskurerna .. slöto sig till tåget (av studenter). Bergman Mark. 283 (1919). (W. Ekelund) slöt sig till Goethe .. och var .. villig att lära av honom. Werin Ekelund 1: 367 (1960).
b) om sak (l., i bet. γ, person).
α) i uttr. sluta sig till l. intill ngt, foga sig (tätt) (in)till ngt l. vara (tätt) förenad med ngt; äv. (om kläder o. d.): smita åt intill ngt; äv. i uttr. sluta sig efter l. [eg. specialanv. av 6] kring l. om(kring) ngt l. ngn, vara (tätt) förenad med o. forma sig efter resp. omkring ngt l. (om kläder o. d.) smita åt efter l. omkring ngn l. ngt; förr äv. i uttr. sluta sig åt ngt, smita åt kring ngt. Hans gamla halmhatt hängde som en våt duk i hans hand, då han kom in; sommarrocken slöt sig som ett kålblad till hans lemmar. Runeberg 3: 279 (1837). R, som aldrig slutar sig tätt till en föregående consonant. Bring Rask 9 (1838). Håren, med hvilka hela kroppen är täckt, äro korta, styfva och sluta sig, då sälarne äro i vatten, tätt intill huden. LbFolksk. 406 (1868). Den svarta silkes-strumpan sluter / Sig utan veck om kraftig lägg. Snoilsky 2: 18 (1881). Dräkten slöt sig tämligen stramt åt hennes vackra kropp. Benedictsson Dagb. 2: 13 (1885). Han var skön att skåda; hans kläder slöto sig väl kring hans kropp och (osv.). Cederschiöld Erikskr. 111 (1899).
β) i uttr. sluta sig till, i sht förr äv. intill ngt, om ngt konkret: ansluta (se d. o. 2 g β) sig till ngt. Den indra (befästnings-)linien (i Jamestown på Saint Helena) är aldeles rät och slutar sig med ändarna intil bergen. Brelin Resa 66 (1758). (En viss författare) älskar att låta perioderna sluta sig den ena till den andra i en konstrik byggnad. Svedelius i 2SAH 40: 544 (1865). Till en fyrkantig, af vallar och torn omgifven gård slöt sig å norra sidan det egentliga slottet (i Vadstena). Hahr ArkitH 439 (1902). Östergren (1941).
γ) i oeg. l. bildl. anv. av α (o. β); jfr ANSLUTA 2 g γ. Molière och Goldoni behandla händelser ur det husliga lifvet, eller det som slutar sig till det hvardagliga. Rydqvist i 2SAH 12: 302 (1827). Den högt bildade vältalaren formar sina satser på ett sätt, som vida trognare sluter sig efter tanken, än (osv.). Tegnér SprMakt 90 (1880). (En skål) för den mjuka, men starka, fina, men ihärdiga qvinna, som .. smidigt som en välgjord sko sluter sig efter sin mans tycken och åsigter så länge han vill hvad rätt och godt är. Hedenstierna Kaleid. 173 (1884). Enkelt som / natten sig sluter till dag. Björklund Famn 120 (1934).
6) motsv. I 7; i uttr. sluta sig om l. (om)kring ngt l. ngn, linda l. lägga sig (tätt) omkring ngt l. ngn, (tätt) omge ngt l. ngn; gå (runt) l. ligga i en krets omkring ngt l. ngn; gripa l. fatta om ngt l. ngn; stundom svårt att skilja från 5 b. Hennes ansigte var hvitt .. men rundt kring de tillslutna ögonen slöto sig breda röda ringar, fuktiga af tårar. Blanche Våln. 454 (1847). (Hon tog en sälhamn) och kastade den över sitt huvud. Den slöt sig om henne, som om den hade haft liv. Lagerlöf Holg. 2: 233 (1907). Dimman sluter sig kring henne och hennes drömmar. Johnson Nu 145 (1934). Hans hand slöt sig ett ögonblick om hennes. Edqvist Musik 72 (1946). — särsk.
a) om personer (l. personifierade ting): (i en krets) ställa l. placera sig omkring ngt l. ngn; äv. om krets o. d. av personer (osv.): bildas omkring ngt l. ngn; särsk. bildl. (jfr b): (ansluta sig till o.) fylka sig omkring ngt l. ngn; sluta upp omkring ngt l. ngn (se SLUTA UPP III 1 b β). Gamle Christjernin och Lode / Fick man der tillsamman skåda. / Jemlik dem, vid deras sida / Höjde Aminoff sin hjessa, / Och en ring af yngre kämpar / Hade slutit sig kring dessa. Runeberg 2: 106 (1848). Än, med sina nickor små, / Spelar (jakten) ”Vivat” herre (i sjöstriden) / Men allt trängre blir den ring (av fientliga fartyg), / Som sig sluter rundt omkring. Oscar II I. 1: 17 (1858, 1885). Omkring konungen slöto sig (från 1200-talets mitt) under dennes egen ledning och organisering andra målsmän för rikets enhet. Hildebrand Statsförf. 66 (1896). (Sv.) vi sluter oss om vår gamla fana (t.) wir scharen uns um unsre alte Fahne. Auerbach (1913).
b) mer l. mindre bildl. (jfr a). I .. (människan) har naturen funnit medelpunkten för det animala lifvet, hvilket i en hvimlande periferi slutar sig kring henne. Törneros (SVS) 4: 105 (1826). Hemmet hade slutit sig om honom som ett skal. Han var icke min längre. Krusenstjerna Pahlen 1: 106 (1930); jfr 1 b.
7) motsv. I 9 b.
a) (†) motsv. I 9 b α: stänga in sig. Jag vil sluta mig i min kammare, och försöka, om det inte är möjligt at utgrunda huru detta (dvs. att en växel hamnat hos fel person) kan hänga ihop. Altén Landförv. 91 (1795). Under den årstid, då .. menniskorna sluta sig inom hus och lefva för sig sjelfva. Runeberg 4: 243 (1836).
b) bildl., motsv. I 9 b α (o. β), i uttr. sluta sig inom sig själv (i sht förr äv. inom sitt innersta) l. sitt skal, bli inåtvänd l. inbunden l. isolera sig från omvärlden; äv. i uttr. sluta sig inom ngts krets l. cirkel l. inom kretsen av ngra o. d., ägna sig enbart åt l. begränsa sig till ngt resp. dra sig tillbaka l. i sitt umgänge begränsa sig till kretsen av ngra osv.; stundom äv. (i högre stil) i sådana uttr. som sluta sig i tysthet och bön, försänka sig i tysthet o. bön. Slut dig i Tysthet och Bön. Frese AndelD 74 (1726). En allt försakande och sig inom sitt innersta slutande eremit. Atterbom Minnest. 2: 260 (1842). Sluta sig inom kretsen av några liksinnade. Auerbach (1913). Var och en (av professorerna) slöt sig inom sin specialitets cirkel. Siwertz JoDr. 39 (1928). (Den franske nationalekonomen A.) Siegfried tvivlar .. på att England någonsin kan sluta sig inom sig självt. Englands marknad har varit och måste förbli världen. Hellström RedKav. 288 (1933). Sluta sig inom sitt skal. SvHandordb. (1966).
c) (numera föga br.) motsv. I 9 b β (jfr b): innesluta l. infoga sig (i ngt); förr äv.: inneslutas (i ngt). I den (dvs. biskop J. Gezelius d. y.) .. / Hwars dyra leder sig i tysta Giömman sluta / .. I den förlore wi .. / En Man, den sanning hyst. Frese VerldslD 103 (1718, 1726). Gerna slutande sig i vänners krets, sökte .. (Tegnér) ännu heldre de skönas. Sturzen-Becker 1: 60 (1861). — särsk. motsv. I 9 b β β’, i uttr. sluta sig i ngt, gå in under ngt, kunna sammanfattas i ngt. Våra pligter mot andra .. sluta sig samtligen i denna regel: gör åt ingen annan, hvad du icke vill, att han skall göra dig. Runeberg ESkr. 1: 349 (1850).
8) (numera föga br.) motsv. I 10 b, i uttr. sluta sig i ngns l. varandras famn, ss. beteckning för att ngn låter sig omfamnas av ngn resp. att två personer omfamnar varandra. Evigt trogen, evigt kär, / Hon i din famn sig sluter. Envallsson Colin 5 (1787). ”Min bror, min bror!” så Riddarn ropar, gråter. / De ömt sig sluta i hvarandras famn. MarkallN 2: 79 (1821).
9) (†) motsv. I 12 b α: utestänga sig (från ngt). Thenna spijs (dvs. nattvarden) the wärdige / Til andligt lijf åtniuta: / Men alle obotfärdige / Från sådan nåd sigh sluta / Och Jesu tröst förskiuta. Runius (SVS) 1: 13 (c. 1710).
10) (numera föga br.) motsv. I 13 b, 14, = IV 7.
a) = IV 7 a; särsk. i uttr. sluta sig ngnstädes; äv. oeg. Eneman Resa 2: 45 (1712). Knapparne i Jackan brukas icke större än wanlige Wäst-knappar, och icke längre ned, än där lifwet slutar sig, deras antal rättas efter Jackans längd. UnderrManskläd. A 3 b (1778). All mänsklig kunskap .. slutar sig uti sådana sanningar, som ej kunna upplösas längre utan måste antagas för gifna och säkra. KyrkohÅ 1908, s. 202 (c. 1780). (En Kristi tjänare kanske) har blifwit förd .. upp till sitt Golgatha på dunkla, töckniga stigar, om hwilka han icke wisste hwar de slutade sig. Thomander Pred. 1: 412 (1849). Här slutar sig historien om mitt lif. Hagberg Shaksp. 9: 7 (1850).
b) = IV 7 b; förr äv. i uttr. sluta sig till ända, gå till ända, sluta. Widekindi KrijgH 144 (1671: til ända). Hr Landtm(arskalken menade) .., at när alla de ärender, hvaruppå rikets säkerhet och välfärd beror, blifvit afgiorde, sluter sig väl Riksdagen af sig sielf. 2RARP 14: 378 (1743). Du lär roa dig, när jag berättar att min resa efter mycken vedermöda .. slöt sig i Stockholm kl. 12 om natten med en kall säng. BrinkmArch. 1: 270 (1789); jfr a. Du för mig wäl sörjer, / När som dagen börjar, När den slutar sig. Ps. 1819, 216: 8; jfr Ps. 1937, 123: 8.
11) (†) motsv. I 14, i uttr. sluta sig så l. så, = IV 8.
a) = IV 8 a; äv. i uttr. sluta sig på ngt. Öfverst sluter han (dvs. ärestoden i Jerusalem över Sakarja) sig som en pyramid. Eneman Resa 2: 182 (1712). Dædalus 1952, s. 112 (c. 1747: slutar sig med). (Trumpetfiskens) stjert slutar sig i en lång tunn ände. Oldendorp 1: 104 (1786). Halland, hvilket .. landskap med sin nordligaste spets slutade sig på Danaholmen. Schlyter JurAfh. 2: 62 (1835, 1879). — särsk. i förb. med färgbetecknande adv. l. predikativt adj., angivande att ngt i slutet l. längst in l. ned o. d. har sådan l. sådan färg. Det mörkgrå eller brunachtiga slaget (av jord är) .. ju diupare man gräfwer .. gulådrigt och stundom rödt, til desz det sluter sig blekt. Serenius EngÅkerm. 112 (1727).
b) = IV 8 b. Omsider hålles för Konungen (dvs. Ludvig XIV i Frankrike) ett Handfaat hwilken dher uthur twätter sina Händer (efter handpåläggning för botande av sjuka), och ther medh sluter sigh heela Acten. RelCur. 58 (1682). Med hennes (dvs. Medeas) blod må sig all krigets härjning sluta! Lidner (SVS) 2: 329 (1784). Det är lätt förklarligt, huru denna (första) analys af menniskoslägtet slutade sig så hastigt, och redan före den egentliga culturens morgon, i en mångsidig partiell synthesis. Törneros (SVS) 4: 89 (1826). Wingård Minn. 4: 3 (1847). — särsk.
α) liktydigt med: försvinna. (Vi) behöfde en Erichson til förswar och börja nu .. fruchta att hans mandom slutit sig med hans ätt. Benzelstierna Cens. 199 (1743).
β) om ord l. vers o. d.; särsk. i uttr. sluta sig på l. med ngt, = IV 8 b α. (De starka verben) sluta sig i Præterito Participii in Masc. och Fæm. på en, .. in Neutro på it. Heldmann TySpr. 73 (1726). Hof Skrifs. 173 (1753: med). Man finner tusendetals Verser hos Poëterne, som sluta sig på et enstafvigt ord. Björnståhl Resa 1: 209 (1771). Carlstedt Her. 1: 139 (1832).
γ) i uttr. sluta sig med ngt, mer l. mindre liktydigt med: innehålla ngt ss. kontenta, gå ut på ngt. Justitiae deputations betänkande sluter sig allenast ther med at saken sättes i sitt förra stånd. 2PrästP 2: 359 (1723). Almqvist Jagtsl. 97 (1832).
12) [jfr 11 b] (†) i uttr. sluta sig uti ngt, om slutsumma: uppgå till ngt; jfr IV 9. Alle försträckningar, lefwereringar och betalningar .. Der af summan sigh då sluter, som Lovijs de Geer blifwer .. Cronan skyldigh, uti adertontusend fämhundradhe nijotijo nijo rijkzdaler 27 1/4 öre. HH 29: 351 (1636).
13) (numera knappast br.) i uttr. sluta sig så l. så, = IV 10; jfr 11. Alt går bårt och kommer åter. Sommaren sluter sig i Hösten: Hösten i Wintren: Wintren i Wåhren. Frese Sedel. 19 (1726). Hans försök (att åt sitt folk vinna ära) war olyckligt och slöt sig med hans egit förderf. Mörk Ad. 2: 7 (1744). Slutar farcen sig med at Flickan får barn — oförlikneligt! jag dricker då på mit stamträds förökelse en bouteille Mallaga mera. Levin Schiller Cab. 21 (1800). Afzelius Sag. IX. 2: 104 (1860; om strid). Det slutar sig aldrig väl. Cannelin (1939).
14) (†) motsv. I 18 a, om (utgifts)stat, utgiftspost, räkning o. d., i uttr. sluta sig med l. på ngt, ha ngt ss. slutsumma l. balans o. d.; äv. bildl. (om uträkning); jfr 3 a slutet. LReg. 431 (1662). Special Summa (göres i av häradsskrivaren upprättade avkortningslängder) för hwar Person, så wäl som General Summa för hwar Titul, som bör komma öfwerens med den som Landz Böcker innehåller och sig sluter på. Därs. 79 (1689). Uträkningen .. slutar sig med att det skall vara Bjelken (vi sågo). Gustaf III 2: 186 (1788). (Förteckningen över vissa utgifter) slutar sig med en summa stor 93, 429 R(iks)d(ale)r 8 sk(illing) sp(ecie). BL 17: 357 (i handl. fr. 1790).
15) (†) motsv. I 22: avgöras. Vallmans sak håller nu ändtligen på att sluta sig efter vår önskan. ESchröderheim (1782) i MoB 6: 7.
16) (†) motsv. I 23; anträffat bl. om förening: stiftas, bildas. Under en allmän, ömsesidig välvilja slöt sig den lilla federativa föreningen, som skulle utöfva ett så stort inflytande på flera af dess medlemmars öden. Bremer Hertha 174 (1856).
17) motsv. I 27.
a) om person; särsk. i uttr. sluta sig till ngt, gm slutledning komma till ngt (dvs. uppfattning l. insikt), dra slutsatser beträffande ngt, komma till en slutsats beträffande l. rätt uppfattning om ngt, sluta ngt (se I 27). Kärleken är öfwer förnuftet. Man kan ej sluta sig till kärleken, ej på egen hand konstruera sig till honom. Geijer I. 5: 413 (1847). (Den logiska skolningen) innebär bland annat en skärpt förmåga att skilja på vad man verkligen sett, hört o. s. v. och vad man endast sluter sig till. Larsson Bildn. 21 (1908). Särskilt brukade man (under kejsartiden i Rom) sluta sig till det kommande årets beskaffenhet efter den veckodag, på vilken nyårsdagen inföll. Nilsson FestdVard. 194 (1925). Vilhelm Ekelund var en skötsam skolpojke, det kan man sluta sig till redan därav att han fick en bok i födelsedagsgåva av sin lärare. Werin Ekelund 1: 17 (1960).
b) (†) om sak: följa (se FÖLJA, v. 19), vara att sluta (se I 27), kunna slutas; äv. opers. Gvdh är icke allena Siälarnas, vthan ock kropparnas Gvdh, Ja, hela Menniskiones Gudh: Hwarföre fölier och sluter thet sigh altså: At hela Menniskian måste leffua ewinnerligha. Phrygius HimLif. 40 (1615). Att alla himlakroppar äro fyllda af inbyggare, därtill sluter sig därifrån att, då jorden, som skattas såsom den obetydligaste, ingalunda saknar inbyggare, så (osv.). HHildebrand i 3SAH 23: 358 (1908; efter lat. skrift av J. Bureus 1601).
III. ss. dep. o. i anv. av s-pass. som nära ansluter sig till den deponentiella anv. (jfr I 1 b δ, 16 a, 27 b); jfr II, IV.
1) (†) ss. dep. l. i pass. övergående i deponentiell anv., i uttr. slutas till ngn l. ngt, förenas l. förena sig med ngn l. ngt; jfr I 6 b. Högt klappa Svenska bröst; / Ett hjerta och en röst / Nu allas är, / Det hjertat, stolt och fritt, / Sluts, gode Kung! till ditt. Wallin (SVS) 2: 63 (1817). Länkarna, som skenbart falla bort / Ur vår kedja (gm döden), slutas till förbundet / På hinsidan af det mörka sundet. Valerius 2: 245 (1839).
2) ss. dep., = IV 7 a, b; äv. (o. numera nästan bl., mindre br.) i pass. övergående i deponentiell anv.: avslutas (se AV-SLUTA I 2 a); jfr I 15 b. HFinlÖ 440 (1730). Än dig glädjens fackla lyser, / Men betänk des flygtighet. / Snart de sälla åren slutas, / Snart går nöjets tid förbi. Lenngren (SVS) 2: 49 (1789). Vid Alkkula kyrka slutas för det närvarande landsvägen. Castrén Res. 1: 5 (1852). (O. Petri) var femtiofem år gammal då hans dagar slutades år 1552. Svedelius i 2SAH 49: 219 (1874). Sammanträdet slutades äv. slöts kl. 14. SvHandordb. (1966).
3) (numera föga br.) ss. dep., = IV 8.
a) = IV 8 a. Weste (1807). (Farstun) var så hög, att den gick igenom tvenne våningar och slutades upptill i ett hvalf af ansenlig vidd. Almqvist Jagtsl. 10 (1832). Tornet slutas med en spets. Ahlman (1872).
b) = IV 8 b. Kyrkol. 2: 4 (1686). (Sedan vi) åsett ett vackert fyrverkeri å Lorensberg slöts dagen med sexa å Göta källare. Johansson Dagb. 2: 110 (1882). En osignerad (tidskrifts-)artikel .. slöts med följande uttalande: (osv.). Sylwan SvLit. 346 (1903). Det nu skildrade prästhemmets historia slöts med min fars (dvs. J. H. Hägglunds) död den 20 september 1902. MinnGPrästh. 1: 27 (1924). särsk. = IV 8 b α. (Ett visst slags verser) ändas och slutas medh en Dactylo, hwilket icke bör skee. Arvidi 152 (1651). Genitivus pluralis .. (i lapskan) slutas på i. Porthan 5: 133 (1771). Jag vördnad har för alla slags Gudinnor / I Himmel och på jord; / För Friherrinnor och Grefvinnor, / Och för Herdinnor — med et ord, / För alt det Kön som sluts på innor. Kellgren (SVS) 2: 108 (1781). Om (vid förkortning av bråk) både täljaren och nämnaren slutas med jemna siffror. .. Dividera dem bägge med 2. Almqvist Räkn. 18 (1832). Ahlman (1872).
4) (†) ss. dep., = IV 9; jfr I 18. Wår räkning slöts med en fordran för mig på 100 R:dr. Nordforss (1805). Räkningen slöts med 100 rubel till min fördel. Meurman (1847).
5) (numera föga br.) ss. dep., = IV 10; jfr I 15 b. VSocLdÅb. 1947, s. 60 (1692). Jag vet ren, hur det sluts med frögd och kärlighet, / Då Assa ser sin Thor och Thor sin Assa åter. Franzén Skald. 1: 122 (1810). Upplyftande är det .. att se, huru Sanningens strid alltid slutas med seger. Tegnér (WB) 3: 141 (1817). Godt samwete behåller / Och obesmittad själ, / Och wid Guds ord er håller, / Så slutas allting wäl. Ps. 1819, 477: 7; jfr Ps. 1937, 560: 7.
IV. intr. (jfr de ss. abs. anförda anv. under I).
1) (†) i uttr. sluta i lås, gå i (bak)lås; jfr II 1 a. Hann hafuer itt ontt lås för sinn stuge, som esom oftast pläger att sluta i låås. 3SthmTb. 4: 187 (1602).
2) om sak: täppa till; ligga (tätt) an o. d.
a) om dörr, lock o. d.: vid igenförandet gå (så l. så) ihop med öppningens inramning o. dyl. l. efter igenförandet ligga (så l. så) an mot densamma, (så l. så) gå i l. ligga an (o. täppa l. stänga till); i sht i den särsk. förb. SLUTA TILL; jfr II 2. Soû-faîre, .. (dvs.) et stycke trä, som timmermän sättia under gafwelen, at den må sluta bättre. Möller 1369 (1745). Dörren (på ett kassaskåp) sluter hermetiskt med tillhjälp af noggrant passande falsar och stänges med ett konstlås. 2NF 13: 1210 (1910). — särsk.
α) i uttr. sluta så l. så till ngt (jfr b), ligga an så l. så mot ngt. De nya (pump-)kolvarna slöto tätare till sättarna, så att de inte spillde vatten. Lindroth Gryvbrytn. 1: 588 (1955).
β) med recipr. innebörd: gå ihop, ligga an mot varandra. Alla tänderna (på en patient med käkbrott) slöto förträffligt. OdontT 1897, s. 210.
γ) oeg. l. bildl. (I dikten) fanns en rad som icke rimmade. Man kunde knappast märka det. Vokalerna slöto så mjukt och tätt med de närstående radernas. Belfrage Väg. 56 (1918).
b) (numera mindre br.) i uttr. sluta (in)till (äv. vid) l. om(kring) l. efter ngt, = II 5 b α; äv. (om klädesplagg) i uttr. sluta så l. så i livet o. d., sluta sig så l. så efter kroppen i livet osv. (se II 5 b α). (Tröjan) bör wäl sluta efter lifwet nedantill. UnderrManskläd. A 3 b (1778). Rocken sluter ej väl omkring halsen. Weste FörslSAOB (c. 1815). Klädningen slutar wäl till kroppen. Lindfors (1824). Klädningen sluter väl i lifvet. Björkman (1889). Petersson FysUnders. 222 (1908: intill). Skon (avsedd för skidbruk) skall sluta tätt om foten .., dock utan att trycka så att blodcirkulationen i foten hindras. SkidlöpnIArmén 1917, s. 27. Handskarna sluta tätt efter handens linjer utan att tränga. Hammenhög PoB 235 (1931). Östergren (1941: vid).
c) (†) om gräns l. dyl.: gränsa l. stöta (till ngt); jfr II 5 b β. Skeppare har du (dvs. Gbg) nog, tina gränszor sluta til Hafwet. Runius (SVS) 2: 18 (1699, 1724).
3) (numera föga br.) i uttr. sluta omkring ngt, sluta sig omkring ngt (se II 6); äv. i uttr. sluta över ngt, gripa över ngt; jfr 2 b. Det öfwersta brädet eller utholade och uthgropade stocken som sluter öfwer Kyrkiotaket på båda sijdor. Verelius 126 (1681). Så är en hustru för huset, / Likasom bandet, som sluter omkring det rymliga stopet. Runeberg (SVS) 3: 105 (1832).
4) (†) räcka (se RÄCKA, v. 7), förslå. Ehuru godh åhrswex komma kan, finner man likwäll icke hafre här i häradet, som något slutar, vthan wilie wij den hafwa så moste wij vthäradtz den oss förskaffa. VDAkt. 1657, nr 257. Därs. 1679, nr 76.
6) i fråga om att ansluta (sig) o. d.; dels i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgr, dels (numera föga br.) i a o. b.
a) = II 5 a α, β. Wij (dvs. Hälsinge regemente) skulle blifwa ståendes, till Dahlregementet .. skulle ankomma, på hwilket wij skulle sluta. KKD 1: 185 (c. 1710). (Regementet) skall sluta till Konungens armé. Gustaf III 3: 61 (1783). Skal Linien formeras framåt, Commenderas 1) Vänster slut up. 2) Marche, då hela Bataillon rote efter rote slutar på samma sätt som Sprengtportens Lätta Infanterie. KrigsmSH 1798, 1: 29. Låta kavalleriet sluta till infanteriet. Meurman (1847). En dyrbar tid gick .. förlorad, för att få vårt avantgarde under Liljehorns befäl med i linien och signaler från chefsskeppet erinrade honom att sluta i linien och få fienden att öka segel. Trolle Sjöoff. 2: 254 (1870). Nordensvan Takt. 171 (1884).
b) = II 5 b γ. Stycket (dvs. Catonius’ drama Trojenborg) är av rent världslig karaktär, vari det sålunda sluter såväl till Asteropherus’ Tisbe som till Messenius’ Disa. SvLittH 1: 178 (1918).
a) om upphörande i rummet l. (jfr b) rummet o. tiden; särsk. i uttr. sluta ngnstädes, (räcka l. gå fram till o.) upphöra ngnstädes. Klänningen slutar vid knäna. En smal, rankig trappa, hvilken ledde till andra våningen, och slutade tättinvid en låg dörr. Carlén Repr. 6 (1839). Det var ej långt bort älgen stupat och han låg där spåret slutade. Macfie Lägereld. 30 (1936). Många sundsresor slöt hos polisen. SDS 1963, nr 96, s. 32; jfr b. — särsk.
α) (mera tillf.) i uttr. sluta i ngt, försvinna i ngt (t. ex. dimma); jfr 8 a. Jag sväva såg (i en syn där Kristus bjöd till nattvard) en jätteduk av linne; / mångtusen händer redan bröden bröto, / men bordens ändar dock i dimmor slöto. Österling Fränd. 2: 68 (1916).
β) oeg., i fråga om utveckling l. förlopp (jfr b), i sådana uttr. som var skall detta sluta?, vart skall detta leda?, vad skall detta få för utgång l. upplösning?; jfr 10. Är det inte förskräckliga tider vi lefva i? .. och värre blir det för hvart år! .. hvar ska’ detta sluta? Nyblom Österut 109 (1908).
b) i annan anv.; särsk. i fråga om upphörande i tiden; äv. med bibegrepp av fullbordan: nå sitt slut, ändas, vara slut. Applåderna och bifallsropen ville aldrig sluta. När slutar skolan för terminen?, när upphör skolundervisningen för terminen? Den 28 sistlidne Augusti slöt KansliRådet Bjerkéns hederliga vandel, vårt hopp och våra önskningar. Rosenstein 1: 23 (1780). (Guds-)Tjensten började kl. 9 och slöt kl. 5. Holmbergsson Flor. 28 (1832). Pope .. var fjorton år gammal, när Annas (dvs. Anna Stuarts av Engl.) regering började, och tjugosex när den slöt. Hedin Ludv14Tid. 17 (1895). (Sv.) Även den längsta natt slutar (t.) auch die längste Nacht nimmt ein Ende. Auerbach (1913). Nu slutade musiken. De dansande strömmade tillbaka till sina kaffekoppar och citronilglas. Hedberg VackrTänd. 9 (1943).
8) i uttr. sluta så l. så, få l. ha så l. så beskaffat slut l. så l. så beskaffad avslutning; särsk. i uttr. sluta med l. i ngt; jfr 10, 11.
a) i fråga om föremåls utsträckning i rummet; särsk. i uttr. sluta med ngt, där dess osv. utsträckning upphör l. längst ut l. upp osv. l. i ändan vara försedd med l. utformad till ngt; sluta i ngt, sluta med ngt (se ovan); i ändan l. längst ut l. upp osv. övergå i ngt; äv. i sådana uttr. som sluta rakt, ha rak avslutning, vara rak resp. tvär i ändan. En landtunga, som löper ut i Wettern och slutar i Kampudden. Almqvist JK 49 (1835). Ett par komiskt stackota ben, som slutade i ett par ordentligt tilltagna fötter. Öman Ungd. 108 (1889). Koret slutar på cistersiensiskt sätt rakt. Hahr ArkitH 325 (1902). Bergen slutade med branta och mycket höga klippväggar. Hallström El. 11 (1906). Stavarna är gjorda av samma material, parvis lika långa och slutar i lika tunga kulor. Bergholm Fys. 4: 52 (1957). — särsk. (i sht i fackspr.) i uttr. sluta blint, sluta utan öppning(ar) l. fortsättning; jfr BLINT 5. Helsov. 1893, s. 161 (om den säck som blindtarmen utgör). SvGeogrÅb. 1927, s. 131 (om dalar).
b) i annan anv.; särsk. enbart i fråga om utsträckning i tiden (o. tidsföljd), i sht i uttr. sluta med ngt, avslutas med ngt, ss. sista l. avslutande avsnitt o. d. ha ngt; jfr 10. Eert första Taal slöt tämlig wäl, / Och syntes hafwa något Skiäl. Lucidor (SVS) 434 (1674). Denna .. Samling sluter med Kongl. Förordningen af d. 17. Aug. 1762. LandtmFörordn. Föret. B 1 a (1765). (Teaterledaren August) Lindberg svarade .. (Bergens teaterstyrelse), att ”med hotelser kan frågan (om rättigheten att uppföra ”John Gabriel Borkman”) hvarken befrämjas eller fortsättas”; och så slöto underhandlingarna. GHT 1897, nr 12 A, s. 3. Efter välkomsthälsning av logetemplaren bjöds på piano- och fiolmusik. Det trevliga och kamratliga samkvämet slöt med folklekar. UNT(A) 1934, nr 272, s. 10. — särsk.
α) i uttr. sluta på (i stelt skriftspr. äv. å), äv. med ngt, om ord l. vers o. d.: ha ngt ss. sista ljud l. senare l. sista led resp. ss. sista ord l. versfot o. d.; äv. om tal: ha ngt ss. sista siffra l. siffror. Dat. Plur. (av tyska maskuliner på el) sluter medh n. Fichtelius Wegw. 17 (1717). I regel är det väl fisket .. som lockat de första nybyggarna (i Norrb.). Så småningom har bebyggelsen växt till en by, vars namn vanligen slutar på ”sjö”, ”träsk”, ”järvi” eller ”jaur”. TurÅ 1929, s. 5. Att, där .. avdragsbelopp för dag icke slutar å helt femtal ören, detsamma skall jämkas till närmaste femtal. SFS 1939, s. 585. De verser som slutar på ett enstavigt ord. Ståhle VersVasat. 335 (1975).
β) handel. om börs (se BÖRS, sbst.2 2), i sådana uttr. som sluta lugn l. stram; äv. om aktier o. d., i uttr. sluta i ngt, (vid börsslutet) stanna i ngt (dvs. visst kursvärde). GHT 1895, nr 206, s. 3 (: lugn). Börsen repade sig .. snart och slutade stram. Östergren (cit. fr. 1919). (På fondbörsen) slutade .. Kopparberg, Hofors och Uddeholm i 64. DN(B) 1933, nr 134, s. 8.
9) [specialanv. av 8 b] i uttr. sluta på ngt, ha ngt ss. slutsumma, uppgå till l. uppvisa den l. den slutsumman. Samtiden 1873, s. 369 (om riksstat). Smålands-Postens insamling till de nödlidande i Norrland slutar på en summa af 8,653 kr. VL 1893, nr 111, s. 2. Sthm 1: 377 (1897). Östergren (1941).
10) [specialanv. av 8 b] i uttr. sluta så l. så, få sådan l. sådan utgång l. upplösning l. sådant l. sådant resultat, utfalla så l. så; gå så l. så (se GÅ IV 1); äv. i uttr. sluta med l. i ngt, utvecklas till o. följas av ngt, få ngt som följd l. utgång. Hur skall allt detta sluta? Fotbollsmatchen slutade oavgjord, oavgjort. Nordforss (1805). Redan i .. (R. Schumanns) första mandom märkte hans vänner med oro i hans lynne en retlighet, som en gång slutade i ett utbrott af verklig galenskap. Samtiden 1873, s. 525. Mot .. (Persien) reste sig (de grekiska) städerna (vid Mindre Asiens kust) till en förtviflans kamp, som slöt med deras nederlag. Svensén Jord. 174 (1885). Du ska få se, att det slutar så, att vi blir bortkörda från skäret. Lagerlöf Holg. 2: 217 (1907). Jag är så rädd att sagan ska sluta sorgligt. Beskow FarmFjunl. 13 (1930).
11) (†) i fråga om slutledning; anträffat bl. i bet.: bilda (hållbar) slutsats (utifrån given premiss l. givna premisser), hålla ss. slutsats; jfr II 17 b. Schroderus Os. III. 2: 12 (1635). Tå .. (teologerna på mötet i Regensburg 1601) omsijder en Syllogismum framstälte, then D. Tanner icke kunde förläggia, så skrijade han öfwerliudt: Thet sluter icke, thet sluter icke. Därs. 372.
V. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. motsv. II—IV. — särsk.
1) som sluter l. ansluter sig o. d.
a) motsv. II 1 b: som sluter l. stänger sig (själv); som drar ihop sig (själv). Slutande gängtapp .. (dvs.) gängtapp med backar som automatiskt förskjutes mot tappens axel efter fullbordad gängskärning. TNCPubl. 16: 99 (1949). — jfr SJÄLV-SLUTANDE.
b) motsv. II (2,) 5 b, 6, IV 2 a, b: som ansluter sig (till ngt); som (tätt) sluter sig (intill l. om ngt); äv. (utan förbindelse med prep.-uttr.): som sluter (tätt) l. ligger (hårt) an (runtomkring); äv.: som utgör l. bildar ett (tätt) omslutande hölje l. (tätt) slutet utrymme. Den yttre betäckningen är .. hos några (av kräftdjuren) kalkartadt hård, och .. tätt slutande till kroppen som ett pantsar. Holmström Ström NatLb. 4: 23 (1852). Han .. vred på den hårdt slutande (finger)-ringen. Topelius Fält. 4: 361 (1864). En tätt slutande blecklåda. Samtiden 1873, s. 59. Tätt slutande lock. RådFruktGröns. 20 (1917). En elastisk och bindande, lufttätt slutande hinna. Bolin KemVerkst. 123 (1942). — jfr TÄTT-, ÅT-SLUTANDE.
2) som upphör l. slutar (så l. så l. där l. där); upphörande.
a) motsv. (II 10, III 2 o.) IV 7; särsk. om tidsperiod: som lider mot sitt slut. Afzelius SæmE 208 (1818; om år). (Inom den sinnliga världen) blifver ingen orsak den yttersta; den yttersta orsak, till hvilken vi kommit, hänvisar alltid på en annan föregående i en för oss aldrig slutande kedja. Nyblæus Forskn. I. 2: 206 (1875). Kjolarna (voro) korta, slutande vid knät. Tavaststjerna Inföd. 40 (1887). Med énigmes pour les dames menade man som bekant i det slutande 1600-talets och börjande 1700-talets bröllopsdikter de partier som borde förstås av herrarna. SvLittTidskr. 1967, s. 188.
b) motsv. (II 11, III 3 o.) IV 8. Knifvar med skaft slutande i ett djurhufvud. 2VittAH 30: 27 (1885). (Skeppsbron i Sthm) är en utfyllnad varmed man i senare tid förbundit de blint mot stranden slutande vattugränderna, som löper ut från Österlånggatan. SvGeogrÅb. 1961, s. 55. — jfr VOKAL-SLUTANDE.
3) motsv. (II 14 o.) IV 9: som slutar (på den l. den summan), som ss. slutsumma stannar (på det l. det). PT 1888, nr 294, s. 2 (om budget). I skrivelse den 15 januari 1943 framlade värderingsmännen sin uppskattning (av värdet av vissa markområden), slutande å 745.000 kr. Örtengren LUByggn. 124 (1951).
4) (†) motsv. IV 11: som utgör (hållbar) slutledning l. gm slutledning bevisar ngt; bevisande, hållbar. Til thetta (nämnda) Argumentz ytermera stadhfästelse kan ock thenne Syllogismus och slutande Mening, foghligha bliffua införd: Om (osv.). Phrygius HimLif. 42 (1615). Leopold 3: 102 (1797, 1816; om bevis).
I. (numera föga br.) refl., till II 5 b γ, i uttr. sluta sig an, = ansluta 2 g γ. Till slägtens gamla sorger nu nya qval sig sluta an. Alexanderson Sept. 45 (1868).
II. intr., till IV 6.
2) (mera tillf.) om person l. djur: slå följe l. ansluta sig (till ngn l. ngt; se ansluta 2 g δ). Först kommer de stadgade korna, med rep om hornen. Ungdjuren följer efter, ofta helt fria, ivriga att sluta an och inte komma bort sig. Lundkvist Vindingev. 138 (1956). —
I. tr.
1) (†) till I 12 a α: utesluta (ngt på ngt), korta av (ngt på ngt). Folket (i Lappmarken) bröto träffel(igen) af på tungomåhlet (dvs. avvek betydligt i språket från det vanliga) och altid slutade af något på adjectivum, som slutade tahlet. Linné Skr. 5: 33 (1732).
2) (numera nästan bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till I 13 a: avsluta (ngt; se avsluta I 1, 2). Dähnert (1784). Man äter .. köttet, jämte potatis och sallad, och slutar af det hela med en bit magnifik ost. Vallentin London 130 (1912). PT 1916, nr 149 A, s. 3 (med avs. på historia). Avsluta el. sluta av ett arbete. SvHandordb. (1966). särsk. abs.: avsluta l. bli färdig med arbetet, göra klart. När jag har sett efter verkstaden och slutat af, och kommer ensam för mig sjelf, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol. Almqvist Går an 50 (1839). Moberg Sedebetyg 396 (1935).
3) [eg. specialanv. av 2] (†) = avsluta I 6 a; äv.: avsluta räkenskaper beträffande (ngt); äv. bildl. (jfr avsluta 6 a slutet); jfr sluta, v.1 I 18 a. Som .. (bokhållaren vid generalpostkontoret) sluter hwar wecka och månad både betahlte och Frijbrefwen af, richtigt och fullkommeligen, så specielt, som till summan; Så (osv.). CivInstr. 507 (1704). Sluta af ..en räkning. Jungberg (1873). Hans blick är lugn, som när man slutat af / Sin räkenskap med menniskor och Gud. Topelius Ljung 188 (1884, 1889).
5) [eg. specialanv. av 2] (†) träffa överenskommelse om l. avtala (ngt); jfr sluta, v.1 I 23. Baronessan .. (till sin son): Gå, tag i mit skatull och folket ej besvära. / Den hemgift ligger der som dig Herr Anders gaf, / I hopp om et parti som skulle slutas af. GFGyllenborg Vitt. 3: 258 (1773, 1797).
II. (mindre br.) intr., till IV 8 b: sluta. Han räckte mig .. ett stycke av en följetong, .. Det är så intressant, men det slutar tvärt av, och nu ville jag ha reda på, hur det går. Hallström Händ. 260 (1927). —
SLUTA BORT10 4.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 12 a α: uppge l. lämna tanken på (ngt), strunta i (ngt). Hon tog konjak. Bilhandlaren glodde. Hon tänkte nästan sluta bort konjaken för som han såg ut. Carlsson Hel 156 (1953).
2) (numera mindre br.) till I 23 j, = bortsluta. (Alla bruksägare skola rådas), at om nöden twingar dem at sluta bort deras jern, det då icke måtte ske på längre tid än för nästkommande år. Bergv. 2: 298 (1743). Man till en köpman re’n mig slutat bort, / Att till sultanen föra innan kort. Kullberg Ariosto 1: 366 (1865). Sluta bort ett parti varor. SvHandordb. (1966). SAOL 53 (1973). —
SLUTA FÖR10 4. (numera mindre br.)
I. till I 1 b: sluta till (ngt; se sluta till I 1 a). 2Saml. 6: 117 (i handl. fr. 1777; med avs. på öga).
II. till IV 2 a: sluta till (se sluta till III 1). Dörren slöt dåligt för, så att (osv.). Östergren (1941). —
SLUTA IGEN10 04.
I. tr.
1) till I 1 a, b: stänga igen l. stänga (ngt, särsk. dörr l. utrymme med dörr(ar) o. d.); äv. (o. numera nästan bl.) utan innebörd av låsande l. reglande o. d.: (till)sluta (ngt, särsk. ögon l. ögonlock). När .. (fursten efter förrättat offer) gåår åter vth (ur templet), så skal man sluta porten igen effter honom. Hes. 46: 12 (Bib. 1541). (Prästen har) slutit igen kyrkian, tagit kyrkonykelen med sigh. OxBr. 12: 293 (1647). Fensterna slutna igen och rullgardinerna nere / Passa för ingen årstid och minst för den ljufliga Sommarn. Runeberg (SVS) 3: 17 (1827). Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Almqvist Går an 80 (1839). Husbonden slöt igen boken och lade den på hörnhyllan. Arkadius Pakkala 8 (1895). Hon slöt igen ögonlocken, hon ville undvike de hvassa stingen (av åhörarnas blickar). Men det kändes likadant, hon visste, att de voro där. Ottelin BSorl. 110 (1904). Sluta igen ett kuvert. SvHandordb. (1966). jfr igensluta. särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. ngn sluter igen sina ögon l. ngns ögon sluts igen, ss. metonymisk beteckning för att ngn dör. Lagerström PolKannstöp. 13 (1729). När Han (dvs. Kristian VI) sin’ ögon slöt igen, / Så härlig Sol för Cimbrers ögon släcktes. Nordenflycht (SVS) 1: 328 (1746).
b) (numera mindre br.) i utvidgad anv., med avs. på lokal med samtidig tanke l. med huvudtanke på där utövad verksamhet: stänga; jfr sluta, v.1 I 1 a α. HH XIII. 1: 61 (1562; med avs. på K. M:ts varumagasin). Ärke-Biskopen (dvs. Absalon) befalte .. Presterna (i Lunds stift) .. at de skulle sluta igen alla Kyrkorna i Stiftet (eftersom bönderna tredskades). Lagerbring 1Hist. 2: 270 (1773).
c) mer l. mindre bildl. En Dör (till kärleken) är yppen giord som slutin war igen. Skogekär Bärgbo Wen. 35 (c. 1650, 1680). Mijn Siäl .. sluut Dörarna igen om tina Sinne, om tu wil höra hwad Herren tin Gudh i tigh talar. Preutz Kempis 200 (1675). Har tu slutat titt hierta igen för then fattiga? Scherping Cober 1: 182 (1734).
2) (†) till I 1 e: stänga igen (ngt); stänga för (ngt); stänga av (ngt); äv. bildl. Tå Salomo bygde Millo, slutte han igen itt gaap på sins fadhers Dauidz stadh. 1Kon. 11: 27 (Bib. 1541). Man moste icke (gm uteslutande utan åtskillnad av en grupp kätterska präster) sluta igen Wägen för them, som wilja besinna sigh. Schroderus Os. 1: 452 (1635).
3) [oeg. anv. av 1 med anslutning till sluta, v.1 I 5] (†) avlägsna öppningen l. öppningarna mellan (två l. flera föremål), föra (tätt) ihop; jfr sluta, v.1 I 1 b γ, 5. (Sv.) sluta igen, .. (fr.) serrer. Möller (1745). Weste (1807).
II. (numera bl. tillf.) refl., till II 1 b, i uttr. sluta sig igen, gå l. falla igen. Grinden sig slöt på hans häl igen. Ling Gylfe 264 (1814). —
SLUTA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040.
I. tr.
1) till I 1 a, b: (till)sluta (ngt), stänga; äv. bildl. (jfr sluta, v.1 I 1 c). (G. I:s spejare) togh vp asken (han fått syn på), fick see ther war breff vti, laass ther något litedt aff, så att han kunde förnimma grundet, slutte så tilhopa breff och ask igen. Svart G1 148 (1561). Skulle vi då vilja sluta handen tillhopa, när det gäller att skicka detta (dvs. Guds) ord utom våre egna landamären till de hedna folken? Rundgren Minn. 2: 223 (1870, 1883). Nyblom Twain 2: 182 (1874; med avs. på läppar). Sluta ihop ögonen. SvHandordb. (1966).
2) till I 5: föra l. hålla ihop l. (tätt) förena (ngt l. ngra); sluta (led o. d.). Delachapelle ExBook 89, 90 (1669). Haken slutar wäl ihop bjelkarna. Lindfors (1824). Hallström Händ. 8 (1927).
II. refl.
1) till II 1 b: dra ihop sig l. gå ihop o. d.; särsk. till II 1 b β, om sår: växa ihop, läkas. ÖoL (1852).
2) till II 3.
a) om person(er) l. djur: ställa l. placera sig (tätt l. tätare) samman l. ihop; samla sig; om person(er) äv. i överförd anv.: förena sig, gå samman. Alle Rootmästarne sluta sigh tilhopa på höger och wänster. Delachapelle ExBook 89 (1669). Landsprästerna stodo allmogen nära och slöto sig .. under hela 1500-talet ihop med den vid riksdagarna. Hildebrand Statsförf. 346 (1896). De eldade upp sig till stämning. De slöt ihop sig som kring en eld, kring ett minne. Lo-Johansson Gen. 284 (1947).
b) (numera bl. tillf.) med pluralt saksubj.: vara (tätt) förenade l. hopfogade l. ligga (tätt) an mot varandra. Bjelkarne sluta sig ihop wid öfra ändarne. Sahlstedt (1773). Att statens alla delar i hvarje riktning sluta sig ihop till ett helt, gör statens enhet. Geijer I. 4: 39 (1822).
III. (†) intr., till IV 5.
a) = II 2 a; äv. bildl. Slutande hop till ett moln, de (dvs. fåglarna) himlen med fjädrarne skymma. Adlerbeth Æn. 324 (1804). Då .. (Satan) talte, Empiréens kämpar / I spetsad rundning som en nytänd måne / Kring honom sluta hop med eldspjut fällda. JGOxenstierna 4: 149 (1815). Här (i Uppsala) blommar säkert månget minne / Ifrån ett harmlöst, mera lyckligt fordom, / Då hjertan slöto hop som unga ekar / Och lofvade att hålla stånd i stormen / Och falla värdigt blott för himlens blixt. Nybom SDikt. 2: 232 (1840, 1880). CVAStrandberg 2: 70 (c. 1860; om skvadroner).
I. (numera föga br.) tr., till I 9 a: innesluta (ngn l. ngt); innestänga (ngn). Slutas in vthi fängelse. Linc. (1640; under claudo). Uppå den graf, som sluter in / Min makas ståft och askan min, / Skal man wårt kärleks minne sätta. Nordenflycht (SVS) 1: 140 (1745). Så söker man i vida hafvets sand / Den äkta perla fåfängt, som förborgad / I tysta musselskalet slutes in. Oscar II 2: 38 (1861, 1887). särsk.
a) i fråga om belägring o. d. (K. XI) förde en ansenlig Armée i fält, slöt Christianstad närmare in .. och tog änteligen i hela den fienteliga Arméens åsyn, orten bårt. HC11H 3: 102 (1680). Oscar II I. 2: 219 (1859, 1886).
b) abs.: åstadkomma innestängning. (Rymlingen börjar) kanske löpa ifrån oss i skog och mark på holmen, och då måste vi ha folk nog att sluta in åt alla håll. Almqvist Mål. 37 (1840).
c) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels = innesluta 1 e, dels: räkna in l. medtaga (ngt i ngt). Jagh slutar tigh in, / i mitt hierta och sinn, / O Herre min. AndelPs. 173 (1614); jfr Ps. 1937, 288: 3. Then ode Mars / Orätt, Wåld och Galenskap, / Hafwe sig emellan giort ett fast / O-vplösligit Förbund. / Ther vthi, som waant, och seder är, / Hwar och een har slutit in / Sijne wänner, wänners-wänner ock. Stiernhielm Fred. 12 (1649, 1668). Abram Person låter angifwa, att han icke hafwer hint betala all sin sp(anne)m(å)ls rest denne gång, så att den kunde slutas in i 1671 åhrs bok. UUKonsP 10: 83 (1673). En Man den inom Säng gardin / så Lust som Olust sluter in. Brenner Dikt. 1: 258 (1713). Hagberg Shaksp. 9: 235 (1850).
II. (†) refl., till II 1 a β, i uttr. sluta sig in, stänga in sig. I medler tijd .. hafver H. K. Maij:tt Enkiedrotningen slutit sig in att fulkomna sin faste. RP 8: 176 (1640). LBÄ 33—35: 95 (1800).
III. (mindre br.) intr., till IV 6 a: ansluta sig gm att marschera in. Kungen. .. Slut in åt höger, Flemming, så ska vi strax (anfalla). (Flemmings trupp marscherar bort.). Hallström K11 109 (1918). —
I. tr., till I 9 a: innesluta (ngn l. ngt); innestänga (ngn). Presten .. (skall) sluta honom (dvs. den för spetälska misstänkte) inne j siw daghar. 3Mos. 13: 5 (Bib. 1541). Inunder Capitolium än vi finne / Från forna tider qvar en fängselhåla, / .. Der upprorsmän mot staten slötos inne. Wennerberg 1: 48 (1881). Snart slöto sjukrummets fyra väggar honom allt fastare inne. Belfrage Runebg 241 (1917). särsk. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; särsk. = innesluta 1 e α. Ney jag kan det ey förmoda / .. At du slöte ur ditt minne / Den så hiertli täncker på / Hur han måtte slutas inne / I din gunst och der i stå. Runius (SVS) 2: 261 (c. 1700). O (Kristi) kiärlek! hwilken iag i oförandrat minne, / Tils iag här andat ut, åstundar sluta inne, / Hur’ obegriplig helst tu förefaller mig. Brenner Pijn. 74 (1727). Siwertz Sel. 2: 122 (1920).
II. refl., till II 1 a β: stänga in sig. (Han) hafwer .. icke slutit sigh inne uthi en Kammar, där han kunde wara i Roo. Rudbeckius KonReg. 10 (1614). SvHandordb. (1966). —
a) (numera bl. tillf.) omsluta l. omge (ngt l. ngn). Kom Ensamhet och slut mig om. Kolmodin Dufv. 265 (1742). I Hémonien finnes en däld: Brådstupande skogsberg / Sluta den om: Dess namn är Tempe. Adlerbeth Ov. 19 (1818). Hammar (1936).
b) (numera mindre br.) fatta l. gripa om (ngn l. ngt); famna (ngn l. ngt); äv.: (med händerna) nå om (ngt), taga om; äv. bildl. Akiverna, önskande lycka, / Sluta segraren om och fästa med tjusning i famnen. Adlerbeth Ov. 164 (1818). Barmhärtigheten sluter om vänner och fiender lika varmt. Lundegård DrMarg. 2: 209 (1906). Hon var så smal om lifvet att en man hade kunnat sluta om hennes midja med blotta händerna. Gripenberg Leino Kvinn. 55 (1911). —
SLUTA PÅ. (†) till IV 6 a: ansluta. (Vid kronprinsens dop) formera Gardes Grenadiererne hayen utför Kongl. Maj:ts Stora Trappa ända til Slotts-porten: der Gardes Mousqueterarne sluta på, och upställas öfwer Borggården til Kyrkohwalfwet. PH 11: 552 (1778). —
I. tr.
1) (numera mindre br.) till I 1 (a o.) b: (gm sammanförande) stänga (ngt), sluta; äv. vika ihop (ngt). Swedberg Cat. 347 (1709; med avs. på papper med skrift). Sluta tillsamman ögonen på en död. Nordforss (1805). Sluta samman portarna. SvHandordb. (1966).
2) till I 5: förena (ngra l. ngt); föra ihop (ngra l. ngt) l. föra (ngra) tätt ihop; äv. i fråga om icke fysisk förening; äv. i pass. övergående i deponentiell anv. (jfr sluta, v.1 III): förenas, gå samman. Törneros (SVS) 4: 87 (1826). (Kompanierna) aflemnas till bataljons-cheferne, hvilka indela sina bataljoner, sluta dem tillsammans, formera öppen fyrkant och lemna regementschefen rapport. TjReglArm. 1858, 1: 5. Ett par mil från Tiberns utlopp hade latiner .. grundat nybyggen, hvilka efter en tid slötos samman i staden Rom. Svensén Jord. 325 (1886). (Övre kyrkan i dubbelkyrkan S. Francesco i Assisi är) hög, med spetshvalf som sträfva uppåt och slutas samman likt blommande stänglar. Hallström ItBr. 142 (1901). Han (dvs. Oden) slöt kring mig (dvs. Brynhild) i Skatalund / samman sköldar, / röda och vita. Brate Edda 189 (1913). Slut samman dem som strida / På jorden för sin tro / Med dem som vid din sida / För evigt funnit ro. Ps. 1937, 165: 5. särsk. = sluta, v.1 I 5 c. IGymnInf. 1872, s. 16.
II. refl., i uttr. sluta sig samman l. tillsamman(s).
1) till II 1 b: stänga sig, stängas; dra ihop sig, gå ihop; äv., med pluralt subj.: gå (tätt) samman, ligga (tätt) an mot varandra (jfr sluta, v.1 II 2); äv. bildl. (jfr sluta, v.1 II 1 b γ), särsk.: sluta sig inom sig själv l. sitt skal (se sluta, v.1 II 7 b). Desze tänder (på urverks hjul o. driv, tillverkade i maskin,) slöto sig så tätt tilsammans, at ingen dag kunde lysa emellan ehuru de och emot hwarandra wändes. Polhem Invent. 47 (1729). Sallatshufwuden sluta sig tillsamman. Nordforss (1805). Han började draga sig undan (från kamratlivet, när ängslan inför studentexamen gjorde honom dyster), slöt sig tillsamman som ett såradt löf. Runeberg ESkr. 1: 118 (1836). Prometheus (till Bacchus:) Du glade gud, o mina fjettrar sluta / Sig fastare tillsamman! Hvilken gräslig / Förvirring skall din ljufva trolldryck ej / Bereda mina menskor. Collan Dikt. 35 (1864). Portarna slöt sig samman. SvHandordb. (1966). särsk. om sår, = sluta, v.1 II 1 b β. Såret .. börjar att sluta sig tillsamman. Nordforss (1805).
2) till II 3: förena sig o. d.; särsk.
a) om personer l. grupp(er) o. d. av personer.
α) i fysiskt avseende; särsk. i pl. med recipr. bet.: (an)sluta sig till varandra, ställa l. hålla sig (tätt) tillsammans. Blifwer något Skepp redelöst skutit .. då skal .. intet aff dhe andre .. begifwa sigh dijt, hållandes hwar och en sin Ordning, och sluta sigh tilsammans, effter ett sådant redelöst Skepp intet kan bättre vndsättias, än at slå heela Fiendens Flåtta. Siöart. 1685, s. 99. Entusiasmen blef stor, då studenterna .. slöto sig tillsammans och började sjunga. De Geer Minn. 2: 223 (1892).
β) i icke fysiskt avseende: förena sig, gå samman. Ju mera mina vänner sluta sig tillsammans, desto mera framgång måste jag och de kunna hoppas. UrKorrCronholm 20 (1856). SvHandordb. 1966).
b) med saksubj.; särsk. (o. numera företrädesvis) i uttr. sluta sig samman (förr äv. tillsammans) till ngt, förena sig o. bilda ngt (dvs. ngt sammanhängande, t. ex. växtbestånd). Man kan ej begära att en stat moraliskt och politiskt skall fullkomligen runda sig innan den ännu fysiskt slutit sig tillsammans. Geijer I. 4: 139 (1822). Vi kan stanna där ormbunksbuketter sprutar ur marken som fontäner av klorofyll och ibland sluter sig samman till ett djupt, grönt täcke. Selander LevLandsk. 113 (1955).
III. (numera föga br.) intr.
1) till IV 2 a, = II 1. Beyrichians (dvs. ett fossilt kräftdjurs) båda skal sluta tillsammans som hos en mussla. NF 2: 432 (1877).
2) till IV 5.
a) = II 2 a α. Strax hans (dvs. Aeneas’) män (eggade till strid mot latinerna) enhälligt med täflande ifver / Sluta med spetsad front tillsamman och rycka mot staden. Adlerbeth Æn. 334 (1804). Regements-chefen (låter) de gamla fahnorna eller standarerna, förda af fahnjunkare, sluta tillsammans framför midten af regementet. TjReglArm. 1858, 1: 312; jfr b.
b) = II 2 b. Kalla Båckefältet är .. omgifvit med höge berg å ymse sidor, hvilke emot Nordväst sluta tilsammans. Thunberg Resa 2: 27 (1789). VLitt. 1: 603 (1902; om trädkronor). —
I. tr.
1) till I 1.
a) till I 1 a, b: stänga (till) l. tillsluta (ngt); förr särsk. dels med avs. på rum l. lokal o. d.: stänga l. låsa dörren (dörrarna) l. porten (portarna) till, dels abs.: stänga l. låsa dörren l. porten o. d., stänga, låsa. (Modern) ladhe .. (sin son) på Gudz manzens säng, slutte til och gick vth, och kalladhe sin man. 2Kon. 4: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: stängde igen). Sus. 18 (Därs.; med avs. på trädgård). När tu är insläpt, och stiger genom dören, så sluta til, och skiut boomen .. före. Schroderus Comenius 542 (1639). När .. (svear) jaga och skiuta, sluta de det ena ögat till. Rudbeck Atl. 3: 584 (1698). Jag vandrar .. ut ur den Gamla staden .. (i Shanghai). Stadsmurens portar slutas till om en flertusenårig kultur. Nyblom Österut 44 (1908). Sluta till fönsterluckorna. SvHandordb. (1966). särsk.
β) (numera mindre br.) med avs. på ögon, i uttr. angivande att ngn somnar l. dör (äv. i pass. övergående i deponentiell anv., om ögon: föras l. gå igen, tillslutas). Min ögon slutas til, / En Ängel blid och mill, / Förordna du åstad, / Som håller trogen wård, / Och stänger fastan gård, / Omkring min hwilostad. Swedberg Ps. 1694, 432: 4; jfr Ps. 1937, 440: 4. Een så smittosam siukdomb (skall) grassera ibland .. (ryssarna), att mehr änn 100 dagl. sluta ögonen till. KKD 5: 278 (1711).
γ) mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr sluta, v.1 I 1 c). Hon (dvs. Venus) sluter altjd up then Liusa Dagens Dörar / Och sluter åter til, när Sool i Skogen körer. Spegel GW 169 (1685). Förbarma dig och slut ej till din dörr / För tiggarns rop som aldrig tiggde förr. Hagberg Shaksp. 3: 105 (1848). särsk.
α’) i uttr. sluta till sitt hjärta för ngn, tillsluta sitt hjärta för ngn. 1Joh. 3: 17 (NT 1526). SvHandordb. (1966).
β’) i uttr. sluta till sina ögon l. öron l. sitt öga l. öra l. ögonen l. öronen o. d. (för ngt l. ngn), undvika l. undgå att uppmärksamma l. lyssna (på ngt l. ngn); blunda för ngt. Ehrenadler Tel. 539 (1723). Slut ditt öra till / För orden af hans barnsligt öppna öfvermod! Runeberg (SVS) 6: 194 (1863). Europa hotas af en fara, för hvilken man ej längre kan sluta till ögonen, om man än aldrig så gärna ville. PT 1897, nr 46, s. 3. Bonde Sant 84 (i handl. fr. 1915).
b) (numera mindre br.) till I 1 e: stänga l. stänga till (ngt); stänga l. spärra av (ngt); äv. i allmännare l. oeg. anv., särsk. med avs. på utsikt: spärra av, skära av, skymma. (Sv.) sluten (felaktigt för sluta) till (lat.) intercludere. Wollimhaus Ind. (1652). (Klaffar) släppa Bloden in i högra hiärtkammaren, men sluta til hålet, när den skall ut igen, så at den icke slipper samma wäg tilbakars. Rosenstein Comp. 294 (1738). Lindfors (1824; med avs. på väg). Sluta till en hamn. Meurman (1847). Huset sluter till utsigten. Dens. Hans stora varma hand slöt till hennes mun (för att dämpa skrattet). Krusenstjerna Pahlen 6: 214 (1935); jfr a.
2) [jfr 1] (numera mindre br.) = sluta, v.1 I 5 (b). När dhe .. hafwa triplerat, låter man dhem sluta sina Rohtar til igen. Söderman ExBook 118 (1679). Strax därefter slöts ringen (av åskådare) till igen. Landell Bligh 118 (1795).
II. refl., i uttr. sluta sig till. 1) (†) till II 1 b: sluta sig, (till)slutas. Hennes ögonlock sluta sig till. Almqvist Col. 59 (1835). 2) (mindre br.) till II 5 a γ: ansluta sig. Strindberg SvÖ 2: 337 (1883). Bättre tag, var det någon som skrek. Andra slöto sig till och eggade. Lo-Johansson TvivlIdr. 68 (1931).
III. intr.
1) till IV 2 a (o. b): (så l. så) ligga an l. stänga till. Fönstret, locket sluter väl till. SvTyHlex. (1851). En arbetare (vid ett kalkbruk på Gotl.) är sysselsatt med att lägga in kalkstycken i små tunnor; han är mycket noga med att .. locket sluter fast till. Sandström NatArb. 1: 109 (1908). Förbandet får icke trycka eller sluta till för hårdt. LbKir. 1: 497 (1920). SvHandordb. (1966).
2) till IV 6, = II 2; i sht förr äv.: ställa sig tätt tillsammans l. sluta sina led (runt ngt l. ngra). Almqvist TreFr. 3: 52 (1843). Kaptenen, som befarade, att .. förvecklingar kunde uppstå, vinkade åt soldaterna att sluta till rundt fångarna. Janson CostaN 2: 78 (1910). Änderna kommo i tusental och slogo ned i sjön, .. gäss, svanar och tranor slöto senare till. Bergman MorgStillhL 97 (1937). —
SLUTA TILLBAKA10 040. (numera föga br.) till I 27, II 17 a, utan obj. l. refl. (i uttr. sluta sig tillbaka): sluta sig (till ngt). Man (äger icke) rätt att från detta särskilda slags kunskaps opålitlighet sluta till baka till all kunskaps opålitlighet. Wikner Lifsfr. 1: 90 (1865). Vi ha att .. från tingen sluta oss tillbaka till den närmare beskaffenheten af den objektiva värklighet, som medbetingar dem. Vannérus Metaf. 88 (1914). —
I. tr.; äv. abs.
1) (†) till I 1 d: låsa upp l. öppna (ngt); särsk. bildl. På sigh sielff haffua .. (människorna) ingen acht, vthan sluta vp och låta stå vppe för alle laster alla dörar, sina öghon, öron, mun och andre ledhemoter. OMartini QuatConc. C 1 b (1603). Sluta vp Kistan, och vttaga Penningerne. Stiernman Com. 1: 812 (1622). Nu sluut opp Narva fritt tin portar. TRudeen Vitt. 173 (1702). Templets famn slöts opp. Leopold 2: 300 (1812, 1815).
2) (numera mindre br.) boktr. till I 5 a: (ur ramen) lossa (form). (Sv.) Sluta upp .. (eng.) lay up the form, to unlock. Nordin Boktr. 380 (1881). Cannelin (1939).
3) till I 14 a, b, 15 b: upphöra (med ngt), sluta; jfr III 2. Sluta upp att kivas! Håll inte på och kivas, sluta upp! Widegren (1788). Hälsan räckte ej väl till för de fortsatta kammarstudierna, och 1852 tvang den honom (dvs. O. Eneroth) att sluta upp med dem. Wieselgren GDag. 290 (1881, 1901). Hvar gång som med sången slöt upp den gudomlige skalden, / tårarna strök han (dvs. dysseus) då bort. Lagerlöf HomOd. 87 (1908). Då .. (Boccaccio) på allvar slog sig på de humanistiska studierna, slutade han upp såsom italiensk skald. Schück AllmLittH 3: 92 (1921). Lindström Leksaksb. 27 (1931).
4) [sannol. utvecklat ur III 1 a α] (numera föga br.) mil. tr.: formera (leden) till kolonn; äv.: gm uppslutning avlägsna (luckorna i formering). At se dem (dvs. marscherande soldater) falla af i en trång gata, och vid et teckens gifvande åter sluta up lederne, var et non plus ultra. Agrell Maroco 1: 442 (1790, 1796). (Sv.) sluta upp luckorna (fr.) serrer les intervalles. Hammar (1936).
II. (†) till II 5 a β, refl., i uttr. sluta sig upp, = III 1 a β. Under-Officerarne (ställer sig före strid) bak om Fotfolket, at tilhålla dem wäl sluta sig upp. ReglSwArmeen 1710, s. 27.
III. intr.
1) till IV 6.
a) gå upp (o. ställa sig) vid sidan av l. efter ngn l. varandra o. d.
α) mil. i fråga om formering av militär enhet: marschera l. gå upp o. ansluta sig i l. formera linje l. kolonn (äv. i sådana uttr. som sluta upp i linje l. kolonn); särsk. i kommandoordet (vänster l. höger) slut upp!, marschera upp osv. (vänster resp. höger om framförvarande o. d.)! Vänster slut up .. Marche. KrigsmSH 1798, 1: 29. Vid uppslutning göra de kanoner eller afdelningar, som skola sluta upp, halfsväng ur kolonnen, framtrafva och intaga sina ställen med behöriga luckor. Hazelius Förel. 407 (1839). Utan hejd de (dvs. skepp ur reserven) slöto opp / I vår linie. Oscar II I. 1: 57 (1858, 1885). Från kolonn i flankställning formeras medelst samlingsrörelse linie i marschriktningen på kommandoord ”framåt formera linie”, då hvarje pluton utan vidare sluter upp. KrigVAH 1892, s. 142. Aminoff Krigsg. 315 (1904: i linje). Harlock (1944).
β) allmännare, betecknande att trupp o. d. marscherar upp (o. går fram) vid sidan av l. (tätt) efter ngra l. ngt l. att ngn går upp l. fram o. ställer sig intill l. bakom (l. fortsätter att gå intill l. efter) ngn l. ngra o. d. Musiken, som slutit upp omedelbart efter katafalken och marscherat bort med den, blef allt svagare. Grebst Korea 215 (1912). Skarprättaren tassade efter henne, och gendarmerna slöto upp bakom honom. Janson Segr. 107 (1913). Mannen (som tilltalat den för honom okända kvinnan) hade slutit upp tätt vid hennes högra sida och stod ännu med hatten, halmhatten, i handen. Essén Fob 153 (1919).
γ) (†) ss. beteckning för att fartyg i formering närmar sig framförvarande fartyg. Då man seglar i linie, bör .. (sjökadetten) hålla noga utkik på fartyget näst förom, och, vid hvarje tillfälle, rapportera till vakthafv(ande) officeren, då det egna fartyget ”slutar upp” eller ”sackar”. Platen Glascock 1: 69 (1836).
b) mer l. mindre bildl. (I Frankrike) slöt regeringen (i början av 1900-talet) upp åt vänster: med socialister mot klerikale. Kjellén Stormakt. 1: 218 (1905). särsk. i fråga om anslutning till ledare, idé o. dyl. l. ställningstagande för ngn l. ngt.
α) i uttr. sluta upp vid ngns sida (jfr a), ställa upp på ngns sida (i kamp o. d.); äv.: träda fram l. uppträda ss. lierad med ngn o. d. Grimberg VärldH 7: 395 (1936). Den flandriska hamnstaden (Dunkerque) hade fallit i engelsmännens händer på 1650-talet, då de slöto upp vid fransmännens sida i kriget mot Spanien. Därs. 10: 226 (1941). Hallenberg är .. (i Samuel Hjelmérs dagbok) en av huvudfigurerna; unge Hjelmér slöt villigt upp vid hans sida som ett slags famulus. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 40 (1955).
β) i uttr. sluta upp (om)-kring ngn l. ngt, om personer l. grupp av personer: (i fast inbördes förening) samlas kring l. ansluta sig till ngn l. ngt l. (träda fram o.) ta ställning för ngn l. ngt l. ge (ngn l. ngt) sitt (trogna) stöd. (Tyskarna) fingo för sent lära sig, att (de ryska) judarna (1914) slöto upp kring det land, där deras hem stå. Steffen Krig 1: 183 (1914). Ständerna .. (hade vid riksdagen 1726—1727) ytterligare stadfäst den nationella politik, som Horn själv koncipierat och kring vilken han förmått ständerna att sluta upp. SvRiksd. 5: 137 (1934). (Algot Ruhe) hörde till den krets som slöt upp kring Bengt Lidforss. GHT 1944, nr 221, s. 10.
γ) i annan anv.; särsk. [jfr α, β]: (ss. en inåt fast förenad grupp) ställa upp l. träda in i kamp o. d.; äv. dels: ta ställning (för ngt), dels (mangrant) möta upp (vid möte o. d.). (En vädjan riktades 1914 till ryska socialdemokrater) att stödja den västeuropeiska demokratin genom att sluta upp samman med det övriga ryska folket. SocDem. 1914, nr 239, s. 3. Flickorna .. (hade) enhälligt ”slutit upp” för dockvagnen (vid en pristävling om bästa leksak). SvD 1929, nr 345, s. 3. De, som sluta upp under motorbåtskårens blå standert, torde icke ångra sig. VFl. 1935, s. 85.
2) (numera föga br.) till IV 7: upphöra, sluta. Åskan slog gällt, och sången slöt opp. Geijer Skald. 21 (1811, 1835). Jag har mitt Allt; hvar önskan slutar opp. Atterbom LÖ 1: 325 (1824). Det slutar icke upp att regna. Schulthess (1885). (Välvningens) djupaste kavitet följer .. (på dovhjortens fot) yttre trampkanten, hvaremot hvalfvet genom en jemn stigning sluter upp och öfvergår i inre trampkanten. BihVetAH 23. 4: nr 4, s. 25 (1897). —
1) (numera föga br.) till I 12 a α: utesluta (ngn l. ngt), äv. abs.; förr äv. utan tanke på val l. redigering l. annan överlagd anpassning efter omständigheterna, dels: utestänga (ngn) l. skilja (ngn från ngt), dels: avlägsna l. stryka l. utelämna (ngt); förr äv. refl. Calwinisterna hafwa Ceremonierne i acht: Men Christi helga Nattwardz Substans gå the förbij, ja the sluta then aldeles vth. Schroderus Os. III. 2: 266 (1635). Har (vid översättning) något ord ej råkat komma / At flyttas främst, som stod til slut? / Har någon punct ej blifvit comma, / Och något comma slutits ut? Kellgren (SVS) 2: 266 (c. 1786). (Gud) mig föraktar! — O! jag är förkastad, / Från ljusets arfdel är jag sluten ut. BEMalmström 6: 175 (1840). Artikeln, som kallades ”Svensk häfdateckning”, var färdig i rättan tid; men när vi kommo till boktryckaren, förklarade han omöjligt att få in den på det återstående sidoantalet i häftet. Skära af eller sluta ut gick ej an. PT 1901, nr 192, s. 3. (Sv.) sluta ut (t.) ausschlieszen. Auerbach (1913). särsk. (†)
a) (gm sin förekomst) hindra förekomsten av (ngt) l. innebära frånvaron av (ngt), utesluta. Andeligt högmod .. kan aldrig .. stå tilsammans med tron .. utan det ena sluter det andra ut. Nohrborg 481 (c. 1765).
b) refl. (jfr sluta, v.1 II 9); om person: utträda ur l. skilja sig från (ngt); utestänga sig (från ngt). Ingen .. slute sig vt ifrå thenna stora förmohn (att vara Guds barn). Swedberg SabbRo 747 (1688, 1710). 2BorgP 4: 9 (1731).
2) [utvecklat ur 1] boktr. jämna ut (rader). Nordin Boktr. 103 (1881). (Sv.) sluta ut, (eng.) justify. GrafForum 1948, s. 97. —
SLUTA ÅT10 4. jfr åtsluta. särsk. till IV 2: runt om (tätt) följa ngt l. smita åt om ngt. UnderrManskläd. A 2 b (1778). Hans kläder slöto icke åt så tätt. CVAStrandberg 5: 321 (1865).
-ARM. (numera föga br.) tekn. tillslutande l. låsande arm (se arm, sbst. III 4). Formhalfvorna (till projektilen) tillslutas .. och hopfästas medelst slutarmar, genom hvilka trädes en sprint. TT 1871, s. 225. —
-BLECK. [jfr t. schliessblech] (i sht i fackspr.) låsbleck (se d. o. 2). HovförtärSthm 1686, s. 1520. SvByggkatal. 1955, s. 631. —
(I 5 a) -BORD. boktr. bord l. bänk (med kraftig metallplatta) varpå formen vilar vid slutningen. Nordin Boktr. 80 (1881). —
(I 5 a) -BRÄDE. (numera föga br.) om träskiva för transport av formar (från slutskiva till tryckpress), formbräde; jfr -skiva 2. Nordin Boktr. 296 (1881). Cannelin (1939). —
(I 1 b, II 1 b) -CELL. [jfr t. schliesszelle] bot. om var o. en av de två celler som omge klyvöppning, klyvöppningscell. BotN 1876, s. 107. —
(I 27) -FEL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6846). (numera föga br.) slutledningsfel. Rydelius Förn. 299 (1722, 1737). —
-FÖRMÅGA. (numera mindre br.)
2) till I 27: slutledningsförmåga; jfr slutnings-förmåga 3. Norrmann Eschenbg 1: 4 (1817). TLär. 1846—47, s. 105. —
(I 27) -GÅVA. (slut- 1743— c. 1845. slute- 1751) (†) slutledningsförmåga; äv. allmännare, närmande sig bet.: förstånd l. insikt. Bælter Christen 247 (1743, 1748). Annerstedt UUH Bih. 4: 46 (1751). (Kirurgin har) ifrån sjelfva nödvändigheten, at med större eftertanka och slut-gåfva skötas, än vanlige syslor. Martin ÅmVetA 1766, s. 10. Leopold 4: 131 (c. 1820). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). —
-HAKE, förr äv. -HAKA. [jfr t. schliesshaken] (numera föga br.) låshake. BoupptSthm 1685, s. 655 a, Bil. TySvOrdb. 2064 (1932). —
-HULT, förr äv. -HOLT. [jfr nl. sluithout, knä mellan resningsknä o. akterstäv, t. schliessholz (i bet. 1); i bet. 1 i sv. sannol. ombildning av slotholt med anslutning till sluta, v.1]
1) sjöt. genom hål i stångända (sluthultsgatt) tvärskepps gående trä l. järn vars utskjutande delar vilar mot undermastens l. märsstångens (l. bramstångens) långsalningar (varigm stången uppbäres); äv. om motsv. anordning på klyvarbom; jfr slotholt. Rålamb 10: 35 (1691).
2) (†) uppklossning på kölen längst för- o. akterut för utfyllning mot för- resp. akterstäv. Möller (1790). Heinrich (1828).
3) (†) (inom vattenbyggnadskonsten använd beteckning för) tvärträ l. ramträ som håller balkar på plats l. dyl. Möller (1790). Heinrich (1828).
-HUVUD. [jfr t. schliesskopf] tekn. på nit: huvud som uppkommer under nitningen (motsatt: sätthuvud), slutskalle. JernkA 1886, s. 453. HbVerkstTekn. 1: 383 (1944). —
(I 1 b, II 1 b) -HÅV. (i fackspr.) planktonhåv med automatisk tillslutningsanordning. SvD(L) 1898, nr 77, s. 1. SvFiskelex. 433 (1955). —
-INRÄTTNING ~020. (numera föga br.)
2) till I 1 b, II 1 b. (Andhålen hos insekter) äro ofta försedda med invecklade slutinrättningar, hvilkas syfte i främsta rummet torde vara att hindra föroreningar att intränga. 2NF 29: 563 (1919). —
-KAPPA. [jfr t. schliesskappe] (numera mindre br.) (lådformigt) slutbleck (för utanpåliggande lås). Almroth Karmarsch 623 (1839). Jong TerminolLås (1942). —
(I 5 a) -KIL. [jfr t. schliesskeil] boktr. om var o. en av de kilformiga anordningar (av järn, förr äv. trä) som användes för formens slutning (o. anbringas parvis mellan slutram o. form). 2UB 10: 189 (1906). —
(I 1 a) -KLAFF, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6851). (i sht i fackspr.) på kuvert: överklaff. GrafUppslB (1951). —
(I 5 c) -KNÄ-STÅENDE, p. adj. (föga br.) gymn. knästående med fötter o. knän sammanförda. Thulin Gymn. IV. 1: 46 (1935). —
-KOLV. (numera bl. tillf.) på ä. bakladdningskanon: bakifrån inskjutbart cylindriskt järnstycke som bildade stötbotten. UB 6: 62 (1874). WoJ (1891). —
(I 27) -KONST. [jfr t. schlusskunst] (numera mindre br.) slutledningskonst; äv.: slutledningslära, logik; jfr slutnings-konst. En ny Logica eller Slutkonst skulle sammanskrifwas. Dalin Arg. 2: 117 (1734, 1754). (Vissa) hundar kunna ofta visa en slutkonst som icke alls har med den s. k. instinkten att göra. Östgren PensKardb. 82 (1918).
Ssgr: slutkonst-byggnad. (numera föga br.) på slutledningskonst grundad (invecklad) konstruktion (se d. o. 2 b) l. tankebyggnad. Kellgren (SVS) 5: 547 (1792).
-KRAFT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6852).
-KRAMPA, förr äv. -KRAMP. (slut- 1636—1950. slute- 1636—1668) (numera mindre br.) krampa (på dörrpost) vari (lås)regel går in; jfr -bleck, -hake, -ögla 1. 4 murhaker .. 1 Slute Crampe. Stiernflycht HuushAnn. 422 (1636); jfr SErikÅb. 1950, s. 76. BoupptSthm 1671, s. 43, Bil. (1668: slute kramp). —
(I 5 a slutet) -KVADRAT. [jfr t. schliessquadrätchen] (†) (vid utslutning använd) fjärdedels fyrkant (se d. o. II 1 b γ). Wikforss 2: 515 (1804). SvTyHlex. (1872). —
(I 7) -LAKAN. (numera mindre br.) med. (på längden hopvikt, längre) lakan som (över underlakanet) lägges tvärs över sjuksäng under patientens bäckendel o. är flerdubbelt sammanvikt under madrassen, varigm det kan framdragas stycke för stycke, draglakan; äv. (o. urspr.) om (sammanvikt) lakan som (lägges tvärs över sjuksäng o. sedan) slutes l. kan slutas om barnsängskvinnas l. annan patients underliv o. d. VeckoskrLäk. 1: 294 (1781). At efter förloszningen tiltäppa kroppen, och i synnerhet underlifwet med slutlakan och fjäderbolstrar. Trendelenburg BarnsHustr. 5 (1787). LbSjuksköt. 1: 61 (1945; om draglakan). IllSvOrdb. (1964). —
(I 1 b, e) -LUCKA. tillslutande lucka; förr äv. = -lapp. De Rogier Euler 3: 104 (1787; om valvel). FFS 1920, nr 268, s. 715. —
(I 1 a, b) -MEKANISM. (i sht i fackspr.) tillslutande mekanism; i sht förr särsk. i eldvapen: (bakladdnings-)mekanism; jfr slutnings-mekanism. UB 6: 63 (1874; i bakladdningskanon). Björkman (1889; om tekniska tillslutningsanordningar). UFlott. 3: 6 (1906). Slutmekanismen hos musslan utgöres av (osv.). Östergren (1941). —
(I 1 b, II 1 b) -MUN-SNÄCKA. [jfr t. schliessmundschnecke] (numera föga br.) (snäcka av) släktet Clausilia Drap. (vars medlemmar är försedda med ett separat skalstycke varmed öppningen tillslutes, när djuret drar sig tillbaka), locksnäcka; jfr mun, sbst.1 5. Rebau NatH 1: 703 (1879). 2NF 25: 1484 (1917). —
(I 1 b, II 1 b) -MUSKEL. [jfr t. schliessmuskel] (i sht i fackspr.) tillslutande muskel; särsk. (anat.): ringmuskel (äv. speciellare: ändtarmens ringmuskel); jfr slut, sbst.2 a β. Moderslidans Slutmuscel. Schützercrantz 2Förlossn. 144 (1786). Hallin Hels. 2: 775 (1885; om ändtarmens ringmuskel). StKokb. 321 (1940; om muskel som tillsluter skalhalvorna hos mussla). Bergstrand SvLäkS 471 (1958). —
-MÅRNA. anträffat bl. i pl. -mårnar. [pl.-formen -mårnar sannol. återgivande dialektalt uttal med a (av -er, -or) l. felaktigt för -mårnor] (†) = -krampa, -ögla 1. VDAkt. 1790, nr 524. —
(I 5 a) -NAGEL. [jfr t. schliessnagel, schlussnagel] (†) slutnyckel. Täubel Boktr. 1: 138 (1823). Därs. 187. —
-RAM.
1) (numera bl. mera tillf.) till I 1 b, e: tillslutande ram (se ram, sbst.1 3). Palmstierna Artill. 147 (1872).
2) [jfr t. schliessrahmen] boktr. ram (se ram, sbst.1 4 slutet) inom vilken stilsats slutes, pressram, ram. Elge BoktrK 66 (1915). GrafUppslB 778 (1951). —
-REGEL. (†) regel (se regel, sbst.2 2 b) med fasthållande l. fixerande funktion. VetAH 1769, s. 31. —
(I 27) -RÄTT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6862). (†) rätt (se rätt, sbst.2 4 b) att sluta; anträffat bl. i uttr. efter all mänsklig sluträtt, efter allt att döma, så vitt man över huvud kan avgöra. BL 14: 230 (1847). —
(I 5 c) -SITTANDE, p. adj. (mindre br.) gymn. sittande med (böjda ben samt) knän o. fötter sammanförda. Thulin Gymn. IV. 1: 47 (1935). —
-SKIVA.
2) boktr. till I 5 a: ss. underlag för stilsats vid slutning (o. uppslutning) tjänande tjock (metall)skiva (med tillhörande underrede); jfr skiva, sbst.2 2, o. -bord, -bräde. Nordin Boktr. 380 (1881). Elge BoktrK 28 (1915). —
(I 5 a) -STEG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6867) [jfr t. schliesssteg] boktr. om vart o. ett av de steg (metallstycken) som användes för slutning av form. NordBoktrK 1913, s. 89. —
-STYCKE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6868). om tillslutande del av ngt; utom i a o. b numera bl. tillf. TT 1902, K s. 69. särsk.
a) vap. i bakladdningsmekanism (i sht till handeldvapen, automatgevär l. kulspruta): del som har till (huvud)uppgift att tillsluta loppet bakåt; numera ofta anslutet till slut-stycke, sbst.1 1 a; jfr -mekanism. LfF 1869, s. 347. jfr rengörings-slutstycke.
b) (i fackspr.) om det som på undersidan tillsluter luftkista i luftlåda till orgel, understock. Hennerberg (o. Norlind) 1: 63 (1912).
Ssgr (till -stycke a, vap.): slutstycks-låda. lådliknande del som omsluter slutstycke. SoldUndFlygv. 1944, s. 279 (i luftvärnskanon).
-spärr. spärr som begränsar slutstyckets rörelse bakåt. UFlott. 3: 240 (1906). SoldIInf. 1944, s. 22. —
(I 5 c) -STÅENDE, p. adj. (numera mindre br.) gymn. stående med fötterna sammanförda; särsk. (i överförd anv.) om ställning. Hartelius Sjukgymn. 17 (1870). Wide MedGymn. 21 (1895; om ställning). Thulin Gymn. IV. 1: 38 (1935). —
-SÄTT. (slut- 1739 osv. slute- 1739—1771)
1) (numera bl. tillf.) till I 23 a: sätt att göra köpslut (med avseende på myntsort l. dyl.). LBÄ 32: 118 (1799).
2) (numera mindre br.) till I 27: sätt att sluta l. göra slutledningar, art l. typ av slutledning; jfr slutnings-sätt. Lallerstedt Slutk. 14 (1739). Människorne äro vane att öfverlemna det, som de åstunda, åt ett oöfverlagdt hopp, men deremot att med ett egenmäktigt slutsätt aflägsna ifrån sig det de icke önska. Höijer Thukyd. 1: 564 (1831). Beckman VardLog. 61 (1935).
3) (†) till IV 7 b, 8 b, om böjningsform l. ändelse. (Det) finnes ett antal adjektiver med blott ett slutsätt, t. ex. en svart gubbe, en svart gumma, ett svart folk. Almqvist SvSpr. 27 (1832). Dens. GrSpr. 66 (1837). —
(I 1 e) -VENTIL. (numera mindre br.) tillslutande ventil, avstängningsventil. Drake Töpfer 24 (1850; i orgel). TT 1902, M. s. 4 (i ångmaskin). —
-ÖGLA. (†)
1) ögla l. krampa (på dörrpost) vari låskolv l. låsregel går in; jfr -krampa. VGR 1842, Verif. s. 241.
-GÅVA, se A. —
-KEDJA. [jfr t. schliesskette] på vagn: med tillslutningsanordning försedd kedja för fasthållande av last o. d. ArkliR 1561, avd. 19. Därs. 1563, avd. 22. —
-KRAMPA, se A. —
-SÄTT, se A.
1) (†) till I 1 a.
a) (†) portvakt l. dyl. (Sv.) Slutare .. (lat.) Qui claudit, clusius. Schultze Ordb. 4570 (c. 1755). jfr: Dörrslutare. Därs.
2) till I 1 a β, om ankarslut; företrädesvis i ssgn ankar-slutare (se nedan). 2NF (1917). BonnierLex. (1966). jfr BonnierKL 4: 886 (1924: ankarslut(are)).
3) tekn. till I 1 b, e.
a) i kamera l. optiskt instrument: anordning för (manuell l. automatisk) reglering av exponeringstiden. FotogrT 1888, nr 7, s. 18. Just då alla slutare knäppte och filmkameror surrade, just då föll han under stort fäktande och sparkande. TurÅ 1946, s. 289. Helsynkroniserad slutare och blixt ned till 1/500 sekund. Englund EngSvFotogrLex. 45 (1955). jfr moment-, ridå-, segment-, sektor-, skiv-, ögonblicks-slutare.
4) el.-tekn. till I 5 b: anordning för slutande av strömkrets, strömställare; särsk. i ssgn ström-slutare.
5) (tillf.) till I 14, 15 b: person som slutar l. slutat sin anställning l. tjänst. ÖgCorr. 1966, nr 267, s. 7.
6) (numera mindre br.) till I 20 a: ngn l. ngt som går sist o. d.
a) om person som går sist i l. bildar kön av grupp o. d. (o. ser till att ingen blir efter); förr särsk. om person i jaktsällskap som följer efter hundarna för att tillse att ingen av dessa blir efter. Then fierde Soldaten (i en rote av sex man) kallas Ledare för halfwa Roten .. och then siste Slutaren i Roten. Richardson Krigsv. 1: 246 (1738). För en fullständig (snitsel-)jagt behöfves en räf, ett koppel hundar, en jägare och en slutare. TIdr. 1881, s. 54. Efter truppen bör (vid isfärder) följa en eller två slutare. IdrIMar. 1935, s. 284. jfr rote-slutare.
b) fartyg som går l. har till uppgift att gå sist i formering l. konvoj o. d. Slutaren. (dvs.) Eftersta skeppet af en flotta, som ligger i linie. Gyllengranat Sjökr. 1: 195 (1837). Inom kort hade (i slaget vid Doggersbank 1915) slutaren i den tyska formeringen, ”Blücher”, erhållit så svåra skador, att den sackade efter; den blef senare sänkt. 2NF 33: 256 (1921).
7) (numera bl. tillf.) till I 27: person som har (så l. så beskaffad) förmåga att göra slutledningar l. dra slutsatser. (P. H. Ling var) till förstånd och hufvud en skarp och uppfinningsrik slutare, om ordet mig tillåtes. Geijer I. 2: 290 (1845).
8) (föga br.) till IV 2 b: (förr använd) anordning med hakar o. hyskor som sluter till om (foder)liv. Sömnadsb. 9, 92 (1915).
SLUTBAR, adj. [jfr t. schliessbar]
1) till I 1: tillslutbar.
a) (numera mindre br.) till I 1 a. Freja 1873, s. 65. En bred port med tunga, slutbara porthalfvor, som stå öppna. Slotte Islossn. 7 (1912). Skåp med slutbara dörrar. Östergren (1941).
b) till I 1 b, e. JernkA 1871, s. 166. För planktonprov från bestämda djup användas sinnrikt konstruerade slutbara håvar. 3NF 15: 1066 (1931).
2) (numera mindre br.) till I 27: som man kan sluta sig till. Fno. fimta är den enda form af dem, som i denna urkund (dvs. ett fragment av ä. Västgötalagen) ansetts som norska, hvartill vi icke träffa en faktisk eller slutbar motsvarighet i fsv. SkrHVSamfU IX. 3: 44 (1904). —
SLUTLIG, adj.1, l. SLUTELIG, adj.1 (slutelig 1636 (: oslutelige)—c. 1820. slutlig 1734 (: oslutlig)—1814 (: oslutliga)) (†)
2) till I 1 b, 5 b: som kan slutas; anträffat bl. bildl. Ingenting är .. ett suum, hvars krets icke är öppnelig eller slutelig för och efter den egna viljan. Biberg 2: 343 (c. 1820).
5) till I 27: som har avseende på l. utgöres av slutledning(ar) l. slutsatser; jfr sluttalig. Serenius Rrr 3 a (1757).
Spalt S 6876 band 27, 1977