| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOM bωm4, sbst.1, r. l. m.; best. bommen; pl. bommar.
1) [jfr motsv. anv. i fsax., mnt., holl., fht., t. o. feng.] (†) träd. Midt uti den hage, / Der ståndar en lifsens bom. Sv. folkv. 1: 394. Fosz 58 (1621). Cedrens bohm. Rudeen Vitt. 253 (1686). — jfr BUX-, CYPRESS-, SÄFVEN-, VIN-BOM m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., fsax., mnt., holl., fht., t., feng. o. eng.] (numera i allm. mer l. mindre horisontal) bjälke l. balk l. stock l. stång l. slå. Thet som .. står igenn (af slottsvallen i Kalmar), haffwer mann latedt vnderstödie medh Bomer och Stocker. Hist. bibl. 2: 94 (1574). Bom som man stöter pålar nedh medh. Lex. Linc. (1640; under fistuca). Strids-vagnarna, som på bommar och hjul hade hvassa spjut. Stadg. ang. landtmil. 2: Föret. 19 b (1765). På Sten-murar skulle göras breche, om man ville in. Dertil behöfdes skodde bommar, förde med hand-kraft. Därs. Föret. 26 a. De största stenar .. upvändas .. (på ”stensläden”) med bomar. Gadd Landtsk. 1: 297 (1773). Bjälkar, bommar, hjul och stänger (i Grottekvarnen) / kretsa kring sin axelmast. Rydberg Dikt. 2: 80 (1891). (Väderkvarns-)Vingens bom. Landtbr. bok 4: 171 (1904). — jfr ANMARSCH-, AVANCER-, BRÄCK-, DRAG-, HÄF-, HÖ-, KRAN-, LAST-, TRÄ-, VÅG-BOM m. fl. — särsk.
a) bjälke l. stång l. dyl. använd ss. stängsel l. värn. (Gud har) hwart (haf) medh sin strand beringat, / Och rätt som medh en boom the stolta böljor twingat. Spegel Guds verk 77 (1705) [jfr Job 38: 10 (se under α)]. Vid en fabrik i flera våningar .. föreslog jag bommar för hissöppningarne. Tekn. tidskr. 1894, A. s. 201. — särsk.
α) i öfverförd o. bildl. anv.: hinder, stängsel, damm, värn, gräns; i sht i uttr. sätta (en) bom l. bommar för, äfv. mot (ngt), uppresa hinder mot, sätta en damm l. en gräns för l. ett värn mot, hindra, mota, förebygga. (Jag, Herren,) satte .. (hafvet) boom och dörar före. Job 38: 10 (Bib. 1541). Dhen som fruchtar Gudh, han boor säker. Och endoch han stundom får en anstööt, så giör Gvdh lijkwäl Bommarna fasta rundt omkring. Grubb 221 (1665). Man borde sättia en bom här före (dvs. för adelns besvär), elljest går man för vida med Besvären. 2 RARP 5: 54 (1727). Sätta bommar för sjelfsvåldets raseri. J. G. Oxenstierna Dagb. 166 (1771). Landsfriden .. blef en bom för Näfverätten. Lanærus Försök 11 (1788). (Biskop Brask) uppmanade .. (ärkebiskop) Johannes, att såsom rikets förnämsta prelat sätta en bom emot konungens företag. Fryxell Ber. 3: 86 (1828). (Dikten är) allmänningen, der betet öppet är / och ingen bom behöfs och ingen herde. Tegnér 2: 218 (1834).
β) bjälke, slå o. d. använd till stängsel för en port, en dörr o. d. Presterna förwara the affgudhars Tempel, medh dörar, låås och bomar. Bar. 6: 17 (Bib. 1541); jfr nedan. Sättiandes starcka Bomar för Dören ther the inne stängde wore. Tegel G. I 1: 32 (1622). (Högförrädarna), stängde inom fängslets bomar, (hafva) blifvit ifrån Samhällets sköte skilgde. Kungör. ang. förräd. stämpl. 11 okt. 1794, s. B 2 b. Skjuta bommen för, ifrån en dörr, en port. Dalin (1850). Hon lade den tunga bommen på haspen, vred om nyckeln i hänglåset. Hedenstierna Fru W. 77 (1890). jfr DÖRR-, FÄNGELSE-, JÄRN-, LUCK-, SKOTT-, STÄNGSEL-, TRÄ-BOM m. fl. — särsk. i förb. med lås. Hafva ngt under lås och bom, inlåst, väl förvaradt. Konungen (Birger Magnusson) .. bewarade .. tornet ther hertogana inne såto well med stark lååss och bomar. O. Petri Kr. 118 (c. 1540). Tiufwar, för hwilka man kan sättia Bomar och Lååsz. Rudbeckius Luther Cat. 100 (1667). Lås och bom vi ha för våra lador. Hagberg Shaksp. 4: 14 (1848). särsk. i uttr. (sitta, sätta m. m.) inom l. bakom lås och bom, i fängelse, fängslad, i fängsligt förvar. Du ska’ sättas inom lås och bom du. Blanche Rika morbr. 48 (1845). Nu har jag (fångvaktaren) alla (fångar) inom lås och bomar. Böttiger 1: 12 (1856). Sex chefredaktörer .. för Parisertidningar sitta inom lås och bom (för utpressningar). VL 1895, nr 2, s. 3.
γ) (i allm. upp- o. nedfällbar) stång l. bjälke hvarmed en väg afspärras. Bommarna vid järnvägsöfvergången voro nedfällda l. sänkta. Vederbörande, som vilja fara öfver nya Kongs-Holms Bron och så ofta Bohmen öpnas, komma at betala följande Afgift. Taxa 5 maj 1721, s. 1. (Ingen) må under gudstjänsten fara förbi kyrkan, hvarför bommen då alltid hålles stängd och inlämnas nyckeln därtill i sakristian. Hagström Herdam. 2: 87 (cit. fr. stiftssynodsbeslut 1785). Man betalar (på vägen mellan Bremen o. Osnabrück) vid oräkneliga bommar vägpenningar. Geijer I. 3: 103 (1825). Hvad de gamla och besvärliga grindarna vid förutnämnda järnvägsöfvergång beträffar, är det meningen att ersätta dem med fällbara bommar. PT 1905, nr 212 A, s. 2. — jfr BRO-, FALL-, FÄLL-, JÄRNVÄGS-, LANDSVÄGS-, SLAG-, STADS-, TULL-, VÄG-BOM m. fl.
δ) (på vattnet flytande) bjälke l. sammanlänkade bjälkar, stundom pålverk, hvarmed en hamn, ett inlopp, en flod o. d. spärras för sjöfart; äfv. med därtill hörande landfästen o. andra byggnader; numera bl. som sjömilitärt skydd. O. Petri i Sthms tänkeb. 1: 45 (1525). Anno 1549 lott konung Giöstaff .. byggia blockhuss wid Waxholmen och leggia ther öfuer sundet en boom, som man kunde lässa thill och wp för the skiep ther genom droge. Brahe Kr. 57 (c. 1585). Denn boom, som är slaghen öfuer åhenn wijdh slottett. Bidr. t. Åbo hist. I. 10: 30 (1590). Någådt godz .. kåm till boomen ock Peter gick vppå tullhusedt till adt anseijadt (dvs. anmäla det). Därs. I. 3: 9 (1623). Bommen vid Uddevalla var om aftonen tilsluten, som flöt på vatnet, til skapnad som en Sparryttare. Linné Västg. 194 (1747). I samma ögonblick, som våra ångbåtar genom bommen (i Köpenhamn) inseglade. Sthms Fig. 1845, s. 222. En förpålning, bestående af dubbla och af syllar förbundna pålrader, den s. k. bommen l. kransen, (var i ä. tid) nedslagen i vattnet ett stycke utanför strandkanten (i Sthm). 2 NF 26: 1489 (1917). — jfr HAMN-, SJÖ-, SJÖTULLS-, STADS-BOM m. fl.
ε) skogsv. sammanlänkade, på vattnet flytande stockar, afsedda att innestänga o. sammanhålla flottadt timmer l. att leda det i rätt fåra; timmerbom. Styf, svängbar bom. Linné Ungd. 2: 374 (1735). Bommar användas .. äfven för att styra timret vid någon mindre stark fors. Dessutom begagnas de allmänt, då det gäller att hålla ihop ett timmerparti, vare sig det är en ringbom, en skiljebom eller en s. k. bakläns. Ekman Skogstekn. handb. 118 (1908). jfr FLOTT-, LED-, RING-, SKILJE-, SORTERINGS-, TIMMER-BOM m. fl. — äfv. omfattande det timmer o. den plats som inneslutes af en bom. (Pojkarna) stodo .. nere i bommen och sprätte kallvatten på hvarandra. Hülphers Ångermanl. 49 (1900).
b) sjöt. benämning på vissa rundhult l. stänger l. bjälkar på fartyg. Boomar i Spelet. Rosenfeldt Tourville 3 (1698); jfr SPEL-BOM. En bom insättes genom rorhufvudet, som håller rodret långskepps. Boström Tackl. 20 (1840). Bogsprötet, på större fartyg, (tillökas) genom tillsättandet af ett eller tvenne rundhult, kallade bomar. Witt Skeppsb. 27 (1857). jfr BÅT-, FOCK-, JAGAR-, JOLL-, KLYFVAR-, SPEL-, VATER-BOM m. fl. — särsk.: stång som med ena ändan är rörligt fäst vid en mast o. tjänar till att utspänna nedre kanten af ett segel; särsk. dylik stång till stor- l. mesansegel. De kunna minska eller refva (seglet) .. igenom uprullande omkring .. bommen. Ekeberg Ostind. r. 124 (1771, 1773). Dirka bommen så högt att man ledigt kan komma fram under densamma, och att den väl flyter öfver relingarne. Oxenstierna Vanderdecken 24 (1865). Mesanbommen, gemenligen endast kallad ”bommen”. Wrangel Sv. fl. bok 65 (1898). Betydliga förbättringar (i segelfarten) hafva införts, såsom seglens anbringande på bom och så spända som möjligt, hvaremot man förr hade dem buktiga. 2 Uppf. b. 9: 581 (1906). jfr MESAN-, SEGEL-, STORSEGELS-BOM m. fl.
c) byggn. tvärträ i en byggnadsställning på hvilket en plankgång, ”vandring”, hvilar. S. Ambrosiani i Sv. fornm.-fören. tidskr. 11: 145 (1901). Å ytterlifven af murarna synas talrika bjälkhål, hvilka tjänat till fäste för bommarna i de vid kyrkans uppförande använda byggnadsställningarna. Ekhoff S:t Clemens kyrka 119 (1912).
d) väfn. benämning på flera tvärträn i en väfstol, näml. den runda stock (garnbommen) på hvilken varpen uppvindas, den ställning (slagbommen) i hvilken väfskeden sitter, den slå i brösthöjd (bröstbommen) öfver hvilken väfven ledes till det lägre liggande runda trä (väfbommen) på hvilket väfven uppvindas; stundom finnes ännu en bom (knäbommen) mellan bröst- o. väfbommen för att hålla väfven från den väfvandes knän. Serenius (1734; under yarn; om garnbommen). En Siden-Väfstol .. med 3 Bommar. SP 1779, s. 862. Ekenmark Lärob. 3 (1847). jfr BRÖST-, GARN-, KNÄ-, SLAG-, TYG-, VÄF-BOM m. fl. — i bild. Under ständigt grubbel har jag vindat / Det mästa af min lefnadsväf på bommen. Wulff Petrarcabok 152 (1905). Bommen slår, garnet tvingas ihop. Strindberg Kammarspel 2: 27 (1907; i fråga om lefnadens väf).
e) gymn. gymnastikredskap bestående af en höj- o. sänkbar vågrät bjälke med afrundade kanter o. af växlande, oftast oval l. halfoval genomskärning. L. G. Branting 1: 110 (c. 1860). Stödsprång på bom. Instr. i gymn. f. inf. 1872, s. 62. De oundgängligaste af våra (gymnastik-)redskap äro: bommen, enkel och dubbel, (den ena öfver den andra) och ribbstolen. C. H. Norlander i Ped. tidskr. 1893, s. 118. Bom .. bör vara ställbar på 20—25 olika höjder mellan ett afstånd af 50—150 ctm. från golfvet. Wide Med. gymn. 6 (1895).
f) (i fackspr.) grof stång på arbetsvagnar hvilken förbinder framvagn o. bakvagn. Dalin (1850). Uppf. b. 6: 329 (1874).
g) snick. stång i en sågställning hvilken håller isär de båda armar vid hvilka sågbladets ändar äro fästa. Slöjdundervisningsbl. 1887, nr 3, s. 3. C. Nordendahl hos Salomon Snick. 79 (1890).
h) sadelm.
α) (i sht förr) åsliknande l. på annat sätt formadt stöd på sadel framom o. bakom ryttaren, sadelbom. Förordn. ang. ryttares beklädn. 1727, s. 5. Den eftersta bommen (på arabernas sadel) är så hög, at han skyler mer än halfva ryggen på Ryttaren. Hasselquist Resa 80 (1750). Arb. bok 263 (1887).
β) i utvidgad anv.: benämning på hela sadelstommen. Å en sadel märkes bom eller ställning, klädsel samt tillbehör. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 32 (1836). Platen Handledn. f. rytt. 14 (1856).
i) garf. skafbock, skafbom. ”Bommen”, en träställning, försedd med en lindrigt böjd skifva, hvarpå hudarne beqvämt kunna utsträckas och behandlas. Tekn. tidskr. 1885, s. 131. 2 Uppf. b. 8: 545 (1900).
j) tekn. Hvarje skruf består af en längre eller kortare bom för gängorna, samt af ett allt efter ändamålet olika formadt hufvud. Ericsson Urmak. 26 (1897).
k) tekn. ås mellan två refflor inuti loppet på ett skjutvapen. Almroth Karmarsch 636 (1839). Underv. f. mansk. v. fl. 3: 7 (1882).
3) [trol. utveckladt ur 2; jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål.)] (i Götal. o. Sveal., bygdemålsfärgadt, mindre br.) bobin (se d. o. 2). 2 st(ycken) Bommar med fötter. Bouppteckn. fr. Växiö 1821. 2:ne Bommar med Stol. Bouppteckn. fr. Växiö 1835.
(2 a ε) -ARM. När timret på sin färd kommer till sjöar, .. omsluter (man) en mängd timmerstockar med bomarmar eller rader af stockar, som äro hopfästa medelst järnlänkar. Läseb. f. folksk. 298 (1890). —
(1) -BINDA. (†)
2) i förb. stor bombinda, växten Convolvulus sepium Lin., snårvinda, skogsvinda. Franckenius Spec. D 3 a (1659).
3) i förb. stor skarp bombinda, sannol. växten Ipomæa aculeata Lin. Franckenius Spec. D 3 a (1659). —
(1) -BRÄKEN. [jfr t. baumfarn, eichenfarn; efter gr. δρυοπτερίς af δρῦς, gen. δρυός, ek, o. πτερίς, ormbunke; namnet är enl. Dioskurides föranledt däraf att ormbunken växer på mossbelupna partier af gamla ekar] (†) ormbunken Phegopteris dryopteris Fée, ekbräken. Franckenius Spec. B 4 b (1638). Lind (1749; under eich-farn). Anm. Hos Dybeck Runa 1850, s. 18 användes ordet om Polypodium vulgare Lin., stensöta. —
(2 b slutet) -DIRK. Witt Skeppsb. 260 (1863). De tåg, hvarmed en boms aktre ända uppbäres kallas bomdirkar. Ekelöf Naut. ordl. 8 (1898). —
(2 a ε) -DRAGARE. karl som spelar l. varpar en timmerbom fram. Haller o. Julius Skogshush. 242 (1908). —
(1) -FALK. [jfr holl. boomvalk, t. baumfalk; namnet är föranledt däraf att falken häckar i ihåliga träd] (†) falkarten Falco subbuteo Lin., lärkfalk. O. Rudbeck (c. 1700) i VetAH 1816, s. 42. Linné Meth. avium 13 (1731; synes äfv. omfatta Falco æsalon Lin., dvärgfalk). —
-FÄSTE. särsk. till 2 a ε: fäste för timmerbom. FFS 1873, nr 9, s. 1. Bomfästena måste göras med stor omsorg. Allt efter lämpligheten väljer man duc d’alber, stenkar, sänkstöd o. s. v. Ekman Skogstekn. handb. 122 (1908). —
(2 a ε) -HUFVUD. (ofta förstärkt) ända af ett bomträ medelst hvilken bommen är fäst vid ett bomfäste. Tekn. tidskr. 1883, s. 102. —
(2 a β, c) -HÅL. hål i mur för skottbom l. för bom i byggnadsställning. Brunius Metr. 158 (1836). Ett bomhål för skottregel. Dens. Sk. konsth. 166 (1850). Spåren (i väggarna) efter .. (byggnadsställningarna), bomhålen. S. Ambrosiani i Sv. fornm.-fören. tidskr. 11: 145 (1901). —
(2 d) -HÅLLARE. apparat på en väfstol hvilken bildar spärr mot kuggarna på garn- l. väfvommens bomtrissa, så att bommen icke kan gå rundt. Ekenmark Lärob. 5 (1847). —
(2 a ε) -JÄRN. järn hvarmed ett bomträ fästes vid ett annat l. vid ett bomfäste. Cnattingius Skogslex. 158 (1878, 1894). —
(2 a δ) -KEDJA. kedja som tjänstgör som bom l. som förstärker en bom. 1709 föreslog generalkvartermästare Palmquist, att en bomkedja skulle spännas öfver Oxdjupet. 2 NF 20: 1142 (1914). —
(2 b slutet) -KLO. den ända af en bom som stöder mot o. griper om masten. Oxenstierna Vanderdecken 12 (1865). —
(2 d) -KLOSS. benämning på de höj- o. sänkbara stöd på hvilka garnbommen hvilar. Ekenmark Lärob. 5 (1847). —
(2 b slutet) -KLYKA. klyka på relingen till stöd för bommen. Stjerncreutz (1863). Oxenstierna Vanderdecken 24 (1865). —
-KRONA, se sp. 3833. —
(1) -KRYPER. (†) fågelarten Certhia familiaris Lin., vanliga trädkryparen. O. Rudbeck (c. 1700) i VetAH 1816, s. 35. —
(2 d) -KÄPP. käpp som trädes gm varpens ena ända o. infälles i garnbommen. Ekenmark Lärob. 4 (1847). —
(2 c) -LAG, n. sammanfattning af de bommar som stödja en vandring i en byggnadsställning. Rothstein Byggn. 563 (1859). De båda raderna (spiror i en byggnadsställning) förbindas genom horisontala ”bomlag”, som flyttas alltefter det byggnaden stiger i höjden och beläggas med ”vandringar” af plank eller bräder. 2 Uppf. b. 1: 424 (1898). —
(2 a ε) -LEDNING. bom afsedd att leda flottadt timmer i rätt fåra. SFS 1880, nr 58, s. 2. Arbeten och byggnader .. för inrättandet af flottleder .. bestå uti sprängningar, stenkistor, rännor och kanaler, dammbyggnader, ledväggar, bomledningar m. m. PT 1904, nr 171, s. 3. —
(2 b slutet) -LIK, n. (mindre br.) lik i underkanten af ett bomsegel, underlik. C. Smith i Tidn. f. idr. 1881, s. 27. —
(1) -LUNGÖRT. (†) lafven Sticta pulmonacea Ach., lunglaf, hvilken växer på träd, särsk. ek o. bok. Pulmonaria arborea, Muscus pulmonarius. Bomlungörtt, Lunge-Måssa. Franckenius Spec. E 1 b (1638). Apot.-taxa 1739, s. 40. —
(2) -LÅS.
1) (föga br.) (enkelt) lås med kolf. Växiö domk. akt. 1790, nr 524. Dörrarne .. tillslötos med bomlås och jernklinkor. Brunius Metr. 326 (1854).
2) till 2 a ε: lås som anbringas på ett bomkoppel för att underlätta bommens öppnande. Tekn. tidskr. 1885, s. 36. På längre bommar finnas bomlås å hvart tionde koppel. De vanligaste bomlåsen äro de s. k. skackelträdslåsen, som blott äro en efterbildning af de lås, som användas för fästande af skacklorna vid en kälke. Ekman Skogstekn. handb. 122 (1908). —
(2 d) -LÄSS. läss l. kryss l. skäl i den ändan af varpen som vindas upp på garnbommen. 2 NF 17: 235 (1912). —
-LÄSS-PINNE. benämning på de pinnar på varpans nedre del vid hvilka bomlässet bildas. 2 Uppf. b. 8: 291 (1900). —
-OLJA, se d. o. —
-PENNINGAR, pl. afgift vid passerandet af en bom.
b) till 2 a δ. Aldenstundh de boompenninger till stadzens booms underhollande ähre pålagde. A. Oxenstierna 2: 643 (1624). Bohmpenningar vidh Vaxhollm, dher the tage 1/2 daler af skutan, .. äre den resande mannen till stoor last. RARP 9: 368 (1664). Stockholm 1: 156 (1897). —
(2 a ε) -RISSEL. i längdriktningen efter hvarandra placerade pontoner, sinsemellan förenade medelst genomgående stålkablar. M. Alfthan i Fennia XXVII. 3: 67 (1908). Skogsv.-fören. tidskr. 1912, s. 207. —
(2 h α) -SADEL. sadel med bommar. DA 1808, nr 28, s. 3. Tysk eller sluten sadel, äfven bomsadel kallad, utmärkes af fram- och bakputor, eller med ett ord, lårhinder. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 36 (1836). —
(2 b slutet) -SAX. Bomsax är en ställning af trä i saxform, som uppställes på däcket akterut och i hvilken storbommen hvilar då seglen äro beslagna. Geggen Sjötermer (1913). —
(2 b slutet) -SEGEL. segel som med underkanten är fäst vid l. spännes ut längs en bom. Dalman Sjölex. 7 (1765). Om gaffelseglet vid undra kanten har en bom .., får det .. namn af bomsegel. Witt Skeppsb. 26 (1857). —
(2 b slutet) -SKOT. tåg som tjänar till att sidovägen svänga o. fasthålla en segelbom. NF 2: 837 (1877). Ekelöf Skeppsm. 129 (1881). —
(2 d) -SLAG, sbst.1 slag med slagbommen för inslagstrådens inslående i varpen. Andersson Väfn. 10 (1880). —
(2 a δ) -SLUTARE. [jfr holl. boomsluiter] (förr) benämning på de bland en sjöstads, särsk. Stockholms, mera ansedda borgare valda personer som förvarade nycklarna till de bommar (med tillhörande torn) medelst hvilka man afstängde de för ut- o. insegling afsedda öppningarna i det pålverk, kransen, som på ngt afstånd från stranden omgaf staden. J. Murberg i VittAH 4: 55 (1795). Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 92 (1880). —
(2) -SLÄPNÄT~02 l. ~20. fisk. bomtrål. Rödspåttan fångas i största mängd, i Nordsjön, med trawl (bomsläpnät). Smitt Skand. fisk. 1: 398 (1892). —
(2 a ε) -SMIDE. smidesvara afsedd för (hopkoppling af bomträn i) timmerbommar. Sundsvallsp. 1886, nr 42, s. 4. Kilkoppel torde ännu vara det bomsmide, som allmännast är i bruk. Ekman Skogstekn. handb. 120 (1908). —
(1) -SNÄRJA. [jfr t. baumwinde] (†) klängväxten Hedera Helix Lin., murgröna; jfr TRÄ-VÄFLA. Franckenius Spec. F 2 b (1638). —
(1) -SPARRE. (†) träsparre, sparre. Oxenst. brefv. 11: 780 (1640). Hermelin Præs. i VetA 1773, s. 62. —
(2 a δ) -STÄNGSEL. i sht sjömil. Gynther Förf. 2: 352 (1852). Bomstängsel bestå af väl förankrade grofva och sammanlänkade stockar med eller utan kärna af järnstänger .. eller ock af i vattentäta skott afdelade och likaledes sammanlänkade 6—7 m. långa ståltuber. 2 NF 27: 592 (1918). —
(2 a ε) -STÖD. stock som med ena ändan är fastgjord i stranden o. med den andra håller en timmerbom på ett bestämdt afstånd från land. Tekn. tidskr. 1883, s. 138. Ekman Skogstekn. handb. 123 (1908). —
-TRISSA. i sht till 2 d: med spärrinrättning försedd trissa som är fäst på ena ändan af en (garn- l. väf-) bom. Ekenmark Lärob. 5 (1847). —
(2) -TRÅL. [efter eng. beam-trawl] fisk. vid storsjöfiske användt trattformigt nät hvars öfre kant är fäst vid en på höga järnmedar hvilande bom o. hvilket medelst linor släpas utefter hafsbottnen af en ång- l. segelbåt; bomsläpnät. F. Trybom i Vår flotta 1907, s. 24. Från den moderna trålen eller uttertrålen .. skiljer sig bomtrålen därigenom, att säcknotens mynning hålles utspänd medelst en 15 à 18 m. lång bom eller bjälke. LAHT 1913, s. 44. —
(2 a ε) -TRÄ. stock (som utgör en länk) i en timmerbom. Till bomträ användes helst torrfuru, men äfven gran. Vanligen äro bomträna af 8 à 10 m. längd och 20 à 30 cm. .. diameter. Ekman Skogstekn. handb. 118 (1908). —
(2 a ε) -TRÄD. (mindre br.) bomträ. FFS 1876, nr 10, s. 5. Ringbomflotten är begränsad af en rad med hvarandra hopfästade bomträd. Skogsv.-fören. tidskr. 1912, s. 7. —
(2 b) -TÅG.
1) tåg som tages rundt de yttre ändarna af spelbommarna i ett gångspel för att säkra bommarna på deras plats. Rajalin Skiepzb. 228 (1730). Ekelöf Skeppsm. 94 (1881).
2) från vaterboms yttre ända akter öfver gående tåg, hvarmed man kan gifva vaterbommen olika ställning o. hvilket tjänar till fäste för dem som fasthålla l. flytta båtar längs fartygssidan; vaterbomsaktergaj. —
-ULL, se d. o. —
(2 a γ, δ) -VAKT. person anställd för att efter behof öppna o. stänga en bom; särsk. till 2 a γ. SD(L) 1900, nr 332, s. 2. —
-VAKTARE. bomvakt.
(2 a ε) -VIDJA. (gran- l. björk)vidja för sammankoppling af bomträn. Hannikainen Metsänhoitosanasto (1893). —
(2 h) -VÄGANDE, p. adj. gymn. om gymnastisk rörelse: utförd med händerna stödda mot sadelns bommar o. kroppen hängande mellan armarna. L. G. Branting 1: 93 (c. 1860). Bomväg(ande) Vexel-B(en-) skiftn(ing) mellan sadelns bågar. H. Ling Tillägg t. tab. 12 (1869). —
(2 a δ) -ÖPPNING. (boms-) (förr) med bom stängbar öppning i det pålverk som i sjön ett stycke från stranden omgifver en sjöstad. Det är just i bomsöpningen, som betjäningen har magt, at confisquera. M. G. Wallenstråle (1761) i Sv. Merc. 1763, s. 730 (i fråga om förh. i Amsterdam).
B (†): BOMS-ÖPPNING, se A.
Spalt B 3813 band 5, 1918