| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BULT bul4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er 1558—c. 1580).
1) (numera bl. i vissa trakter) till olika praktiska ändamål använd, obetydligt l. alls icke bearbetad stock; särsk. om stock, använd ss. axel i vind- l. gångspel o. d. BtÅboH I. 1: 35 (1555; i vindspel). En spelflotte .. består af en timrad flotte, i hvars midt är uppsatt en stock (bulten). Haller o. Julius 239 (1908). — jfr ANKAR-BULT 1, 2.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial., äfvensom holl. bout] (numera bl. i vissa trakter) bobin (jfr d. o. 1, 2). Norlind AllmogLif 236 (1912).
4) [jfr y. fsv. fangabult, äfvensom motsv. anv. i d., mnt. o. ä. eng.] (förr) black (se BLACK, sbst.1 1). GR 10: 131 (1535). (Herr Bengt) satte .. (en sin underlydande) i 8 dager i stocken och i 14 dager lot han gå honom i ladune och om nätterne sittie i bulten. HT 1894, s. 269 (c. 1543). De gemena fångar (skulle) gå uti en bult och arbeta. Tegel E14 99 (efter handl. fr. 1563). (De fångna seapoys) voro stora .. karlar .. med .. bultar om benen. Lundgren MålAnt. 2: 102 (1858, 1872).
5) (numera mindre br.) vält (att använda på åkern, i Norrl. förr äfv. ss. tröskredskap; jfr 16). Linc. (1640; under cylindrus). (Medelhafsfolkens) trösksläde eller tröskvagn, hvilken ännu under 1800-talet hade sin motsvarighet i den norrländska tröskvälten l. bulten. 2NF 30: 200 (1919).
6) [jfr motsv. anv. i fnor. o. nor. dial., äfvensom holl. bult o. ä. t. bolz; bet.-utvecklingen är densamma som i BÄNGEL, KLOSS, LURK m. fl.; i ssgr dock sannol. delvis efter mnt. -bolt (i t. ex. drunkenbolt), t. -bolt, af t. mansnamn på -bolt, växelform till -bald (se BÅLD)] ss. nedsättande benämning på människa, stundom djur: klump, kloss; drummel, knöl, lurk, grobian, grofhuggare; utom i ssgr numera nästan bl. i vissa städer användt ss. öknamn på olika kategorier skolungdom. Fosz 475 (1621). Sådane stora köttdryga bultar och owiga kroppar (som elefanter). Sylvius Curtius 641 (1682). Bli hvad Raggen jag vil, så är ändå den bulten nu mer än jag. Dalin Vitt. II. 5: 54 (1738). Essén Doll. 195 (1917). — jfr DRYCKES-, FYLL-, SLAGS-, SUP-, ÖL-BULT. — särsk. (bl. i ssgr) zool. i fisknamn; jfr GLAS-, KLAR-, SMÖR-BULT.
7) [sannol. efter holl. bult] (†) puckel. (Oxarna på Java) hafwa een Puckel eller Bult på Ryggen, lijka som een Cameel. Kiöping Resa 81 (1667).
8) [jfr motsv. anv. i y. fsv., d., fnor., mnt. o. eng.; bet. sannol. utvecklad ur 2] (numera föga br.) (kring en träskifva l. dyl.) upprulladt stycke tyg (i sht lärft l. kläde); i ä. tid äfv. ss. mått använd benämning på ett stycke tyg af bestämd, för olika tyger o. orter ngt växlande längd, vanl. 10 till 12 alnar; jfr Forssell Hist. II. 1: 8, 15. Bulth mönsters lærefft .. ij (dvs. 2) marc. ortuge. GR 1: 153 (1523; i markegångstaxa). En bult med cläde som war 40 alner engelst udi. Teitt Klag. 40 (1555). Dalin (1850).
9) [jfr BULTA, sbst., BYLTE] (†) bylte. En bult med .. sametz .. kiortler, .. tilhope bundne vdj et lakane. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 75. Hof DialVg. 98 (1772; angifvet ss. uppsvenskt).
10) [jfr motsv. anv. af d. bolt; jfr holl. bout; möjl. urspr. ett annat ord än öfriga bet.] (numera knappast br.) sjöt. i segel: stycke som är förstärkt gm dubbel segelduk (t. ex. vid fästpunkten för ett tåg). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stenfelt (1920).
11) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nyisl., holl., t. o. eng.] (i sht i fackspr.) benämning på (vanl. jämntjock, cylinderformig, stundom i ena ändan med ”hufvud” försedd) ten l. kort stång af järn l. annan metall (i sht förr äfv. trä) som för att hopfästa trä- l. metallföremål (l. delar däraf) ”drages” igenom dem o. vanl. i endera l. båda ändarna fästes (medelst mutter l. på annat sätt); äfv. koll.; jfr DUBB, sbst.1, SPRINT, NAGEL, NIT, PLUGG, SPIK. Gängade bultar. CivInstr. 5 (1541). Ehuru .. (infödingarnas båtar) hopfogas blott med Cocosbast äro de dock så täta, som Fartyg, med naglar och boltar fästade. GT 1788, nr 41, s. 3. Stålskenor, bult och spik (till järnvägsbygget) äro inköpta. SD(L) 1897, nr 24, s. 4. Niten kan ej löstagas, hvaremot den vanliga bulten, liksom skrufbulten, är fastsatt på sådant sätt, att den alltid kan löstagas utan att afsiktligt skadas. 2UB 6: 180 (1904). — jfr HAK-, JÄRN-, KLINK-, KOPPAR-, RING-, SKEPPS-, SKRUF-, SLAG-, STICK-BULT. — särsk. (i sht mil.) om dylikt föremål som tjänar ss. svängtapp l. axel. Grundell AnlArtill. 1: 2 (c. 1695). Hanen (på geväret) är .. rörlig kring sin bult. EldhandvSkjutsk. 2: 7 (1886). Hector Husg. 89 (1904).
12) [jfr motsv. anv. i (ä.) d., mnt., t. o. eng., äfvensom holl. bout, bult] (†) pil. Stiernhielm Fateb. D 4 a (1643).
13) [jfr motsv. anv. i nor. dial., nyisl., dan. o. t., äfvensom holl. bout] (numera bl. i vissa trakter, t. ex. Skåne) stryklod. BoupptVäxiö 1742. ÅgerupArk. Bouppt. 1749.
15) [jfr holl. bout i samma bet.; möjl. ellips af boutkogel] (†) artilleriprojektil, bestående af två halfklot med plattsidorna mot hvarandra och förbundna med en järnstång?; jfr STÅNG-KULA. Risingh Kiöph. 95 (1669).
16) [jfr mht. bolz i bet. ’slaga’; sannol. sekundärt bildadt till BULTA, v.3] (numera mindre br.) (del af) verktyg att bulta med; i sht: (slagval på) tröskslaga. Slagan .. är här annorlunda gjord än i .. Upland, i synnerhet till Bulten; men icke så till handvalen. Broman HelsB 140 (1733). Dalin (1850).
(1) -HJUL. (förr) urspr.: hjul bestående af en hel träskifva utan ekrar; senare äfv. om helt af trä gjordt hjul med ekrar. JernkA 1834, s. 364 (på vattensåg). Landsm. XI. 10: 35 (c. 1888; på gödselvagn). —
-HUFVUD. (i sht tekn.) Rundt l. sexkantigt bulthufvud. —
-JÄRN. (bulte- 1558—1715) särsk. tekn. stångjärn (vanl. af fina dimensioner) med cylindrisk l. åttkantig, förr äfv. sexkantig tvärgenomskärning hvaraf (företrädesvis) tillverkas bultar. Johansson Noraskog 2: 178 (i handl. fr. 1558). JernkA 1871, s. 173. —
-LÅS. [i äldre lås af detta slag sutto regelstiften på en gemensam platta tillsammans med en bult, hvilken sköts in i sitt särskilda hål o. tjänstgjorde som styranordning för stiften] (förr) ett slags lås som låstes gm inskjutande af stift, försedda med sidofjädrar som vid inskjutningen sprungo ut o. verkade som hullingar. VittAMB 1875, s. 166. —
(1) -VAGN. [jfr sv. dial. bultvagn] (förr) urspr.: (gödsel)vagn med halfcylindriskt öfverrede, gjord af en urholkad trädstam; senare äfv. om klumpig vagn öfverhufvud. BoupptVäxiö 1763. Den, som är .. senfärdig i sitt arbete, går som en bultvagn. MinnVgl. 174 (1900; ordstäf fr. Västergötl.). Norlind AllmogLif 77 (1912).
B (†): BULTE-JÄRN, se A. —
(12) -KOLF. armborstpil? Jon i Gössbo .. sköt sin granne på sidhen medh en bultekolff. GR 26: 770 (1556). —
Spalt B 4577 band 5, 1924