| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BULLRA bul3ra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (numera knappast br., JWollimhaus Vitt. 6 (1666)), -ANDE, -ING (numera knappast br., VetAH 1762, s. 5); -ARE (se afledn.); jfr BULLER.
1) åstadkomma l. göra buller, larma; om person äfv.: väsnas, föra oljud, stoja; om sak äfv.: slamra, dåna; om magen: kurra; i sht förr om åskan: mullra; äfv. opers. Gå tyst, så du inte bullrar! Det bullrar i magen. Nah. 3: 2 (Bib. 1541). Gosserna ha bullrat allt medan jag skrifvit det här. Tegnér (WB) 1: 295 (1803). Hjul och quarnar hördes bullra. Stagnelius (SVS) 1: 95 (c. 1815). Åskan höres bullra. Atterbom Siare VI. 1: 249 (1852). Om nätterna brakar och bullrar det i (isen). Forsslund Djur 163 (1900). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] (numera föga br. utom i p. pr. med adjektivisk bet.) vara högröstad, larma, skräna, domdera; äfv. (i sht förr): skryta, bravera; äfv., särsk. i förb. bullra (e)mot ngn l. ngt, högröstadt opponera sig (mot ngn l. ngt), rasa (mot ngn l. ngt), dundra (mot ngn l. ngt). Huadh (dvs. hvarför) bulren j och gråten? Mark. 5: 39 (NT 1526; Bib. 1917: klagen). Dieffuulen .. raasar och buldrar emoot .. (Guds) helga ord. OPetri 3Förman. 50 (1535). Några .. Båtsmän och Drängar bullrade om sina slagsmål och hvad tilfällen de haft, at deruti visa sit Hiältemod. Dalin Arg. 1: 132 (1733, 1754). Du bullrar .. om könets .. / .. otro (m. m.). Wallenberg 51 (c. 1765). Han .. skrattar .. bullrande. Agrell Sthm 145 (1892).
b) [språkprofven anslutas numera närmare till momentets grundbet., än sannol. förr varit fallet] (numera föga br.) om haf l. sjö, närmande sig bet.: brusa, storma. Haffuet och wåghen wardher mykit bulrande. Luk. 21: 25 (NT 1526; Bib. 1917: havets och vågornas dån). Förr än Vesuvius så heftig brann .., haar hafwet så bullrat och sigh ihopdragit at fiskarna blefwo liggiande på torra landet. Hiärne 2Anl. 239 (1706). ÖoL (1852).
c) (†) i fråga om svagare ljud; stundom: sorla, porla. Uti deras Källor bulrade allehanda slags Instrumental-Musique. Kling Spect. U 1 b (1735; i en dröm om ett slags Schlaraffenland). Weste (1807).
d) (i sht i skriftspr.) om sak l. förhållande som är förknippad(t) med buller; vanl. i öfverförd anv.; nästan bl. i p. pr. med adjektivisk bet.: larmande, liflig, orolig, bråkig, stormig; i sht om förlustelser o. d.; jfr BULLERSAM 1 b. Denne werldz orolige bullran. JWollimhaus Vitt. 6 (1666). Du har gått att höra Nådens lära, med sinnet uppfyldt af samma bullrande begär .. som i din vanliga lefnad. Lehnberg Pred. 1: 224 (c. 1800). Ungdomen .. öfvergaf .. sina yppiga och bullrande nöjen. Rydberg Ath. 192 (1859). Nelly vek af från de bullrande gatorna. Heidenstam End. 186 (1889).
2) (i vitter stil, numera mindre br.) hängifva sig åt högröstad glädje, skämta o. glamma; jfr 1 a. Allt är som förr, hvi kan jag då / Ej med de andra bullra? Östergren Dikt. 105 (1871). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan. samt DUNDRA 4] (†) närmande sig bet.: festa om, lefva i sus o. dus. Thenne mannen .. (har) hållet vppå at susa och brusa, raasa och buldra, ståltzera och pancketera. Phrygius MRosengren A 2 b (1608).
3) väcka l. försöka att väcka uppseende l. ådraga sig (oförtjänt) uppmärksamhet, göra väsen af sig. Bullrande och öfverdrifna Hjelte-Gerningar (äro) icke så nyttige, som den jämna välgörande Dygden. Lanærus Försök 69 (1788). PedT 1899, s. 1. — särsk. (i sht estet., mindre br.) om konstnärlig prestation o. d.: använda (onödigt l. olämpligt) starka uttrycksmedel; i sht i p. pr. med adjektivisk bet.: skrikande. CAEhrensvärd Brev 1: 65 (1782). Sthm 2: 157 (1897; om portal). Alex. Marcus synes mig bullra väl mycket med sina färger. SDS 1905, nr 75 a, s. 1. Böök 1Ess. 154 (1913; om ord). jfr: Drotningens ädelmod lyste långt mer, än alt det andra bulrande prål, som lyktade lustbarheterna. Lagerbring 1Hist. 2: 662 (1773).
4) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.; bet. utvecklad ur 1 a] (numera föga br.) gräla; vara ovettig, bråka, krångla, ”gorma”. OPetri (1525) i SthmTb. 1: 77. Ilskas, wredgas och olåtas, bullra och storma. Swedberg Cat. 560 (1709). Om två menniskor äro i tvist .. (så blir) den, som bullrar och bråkar med vreda ord och åthäfvor, .. löjlig. Svedelius Lif 155 (1887). — särsk.
a) i förb. bullra öfver, förr äfv. om (ngt), gräla öfver (ngt), bråka om (ngt). HSH 7: 65 (1589?: om). Farbror .. är så butter och bullrar alltid öfver det minsta som händer. Gustaf III 3: 44 (1783). Strömborg Runebg IV. 2. 1: 156 (i handl. fr. 1850).
b) (numera föga br.) i förb. bullra med (ngn), tvista l. gräla l. krångla l. bråka med (ngn), bullra på (ngn), vara ovettig l. gräla l. ”skälla” på (ngn). GR 16: 690 (1544). (Pastorn får ej) bulra på bonden, när the kalla .. (honom) til trolofningh, bröllop och begrafningh. Murenius AV 248 (1652). Bullra med sit legfolk. Lind (1749).
5) (numera bl. ngn gg i historisk stil) ställa till tumult l. oroligheter, göra upplopp l. uppror. GR 7: 531 (1531). Thå Engelbrect begynte buldhra i landet, rymde .. (ärkebiskop Torlak) til Danmark. OPetri Kr. 179 (c. 1540). Fryxell Ber. 4: 253 (1830).
a) bullersamt röra sig l. gå l. flyta fram. Hedalselfven bullrade fram mellan träd. Nilsson Dagb. 95 (1816, 1879). Söderhjelm ItRenäss. 175 (1907).
b) till 1 a: bullersamt framföra l. yttra l. berätta. Wallenberg 48 (c. 1675). Kursell bullrade fram en historia .. men den gjorde ingen lycka. Blomberg Överg. 167 (1915).
1) (†) till 4: grälmakare. The äro sådana bulrare emoot sin pastorem. Murenius AV 128 (1646). VDAkt. 1653, nr 224.
2) (†) till 5: orostiftare. (Konungen) hade .. fördriffuit the swermare, Beletestormare och bulrare, som medh obeskeedh (dvs. utan all besinning) wille taga sakene före. Svart G1 124 (1561). —
BULLRIG, adj. [kan äfven föras till BULLER] (numera föga br.) till 1. En bullrig vagn. Bergklint Vitt. 40 (1772). Strindberg SvÖ 1: 289 (1882). särsk.
a) till 1 a. (Folkungarna) voro .. storordiga, bullriga och skrytsamma. Heidenstam Folkung. 2: 52 (1907).
Spalt B 4574 band 5, 1924