| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
1) i sht kulturhist. o. litt.-hist. benämning på den kulturrörelse under medeltiden o. renässansen som avsåg ett återupplivande av antikens språk, vetenskap o. poesi o. som i viss utsträckning innebar en kulturell orientering på klassisk-hednisk grund i motsats till den kristna medeltida kulturen; vanl., i inskränktare anv., om den kulturrörelse av denna art som (från c. 1300) utgick från Italien o. hade sin höjdpunkt under den italienska renässansen; äv. (i fråga om senare tid) om kulturrörelse l. livsuppfattning som i väsentlig grad utgår från l. är grundad på den klassiska kulturen l. studiet av humanistiska ämnen. Claëson 2: 258 (1857). Humanismen är .. mottagande mer än den är skapande, den liksom levererar material åt renässansen. Söderhjelm ItRenäss. 50 (1907). Schück (o. Warburg) Huvuddr. 1: 66 (1917). Eklund Humanism. 5 (1928). Elvahundratalets humanism kan sägas hava inlett den kult av den romerska antikens litteratur, som kulminerar i renässansens Italien. NorstedtVärldH 6: 396 (1929). — jfr NY-, RENÄSSANS-HUMANISM m. fl.
2) i sht filos. om livsåskådning som utgår från det rent mänskliga o. de mänskliga intressena. Sundberg Farl. 7 (1873). Norström sätter ofta humanism som motsats till naturalism. Liljedahl Norström 2: 550 (1918).
Spalt H 1375 band 11, 1932