Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUMMER hum4er, sbst.3, r. l. m.; best. hummern ((†) hummeren Rajalin Skiepzb. 159 (1730); humren Warnmark Epigr. H 1 b (1688), Chapman Skeppsb. 116 (1775)); pl. humrar; förr äv. HAMBOR l. HAMBORG, m.; best. -en.
Ordformer
(hambor 1538—c. 1580. hamborg 1579—1691. hamburg 1691. hummer 1688 osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. hummer, hommer, hambore, d. hummer, nor. honbora, hannbora, isl. húnbora, ävensom holl. hommergat o. t. hummergat, ”hummer” (i bet. 1), vilka båda ords förled är lånad från nord. språk o. varifrån sedan holl. hommer resp. t. hummer, ”hummer” (i bet. 1) lösgjort sig; jfr äv. t. dial. hummel, mastknapp. Formen hummer torde bero på invärkan från holl. l. t. Ordet är en gammal ssg vars förled motsvaras av isl. húnn, eg.: ngt svällt l. utvidgat, översta delen av masten (participbildn. till ieur. roten keṷ med bet.: svälla), o. efterled av fsv. o. isl. bora, hål (se BORRA, sbst.1)]
sjöt.
1) (†) hål i översta delen av en mast, hummergatt. VarRerV 49 (1538). Schroderus Dict. 66 (c. 1638).
2) övre (med kindbackar försedda) delen av en mast l. stång, vari ofta skivgatt finnes för hissande av rå; särsk. om den övre delen av märsstången l. bramstången. (Lat.) Carchesium (t.) Oberst theil am mast (sv.) Hambor. VocLib. avd. 42 (c. 1580). Rålamb 10: 7 (1691). Mastens delar äro, foten nederst, fisken vid däck, hummern under märsen där kinnbackarne taga vid, och toppen där öfver. Dalman 38 (1765). Smith NautOrdb. (1916). — jfr STÅNG-HUMMER.
Ssg (till 2): HUMMER-GATT. [efter holl. hommergat, t. hummergat] sjöt. hål i hummern (i bet. 2) vari skivan varmed en rå hissas är anbragt. Röding SD 42 (1798). Under påkrängningarna finnas hummergatten .. med skifvor för bram- och öfverbramfall. Smith NautOrdb. 169 (1916).

 

Spalt H 1390 band 11, 1932

Webbansvarig