| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUT hɯ4t, interj. o. sbst. r. (VRP 1720 osv.) l. n. (ConsAcAboP 2: 116 (1658) osv.); best. (i bet. II 3, †) -et (Tessin Bref 1: 285 (1753)).
(vard.)
I. interj., dels (o. urspr.) ss. tillrop till hundar för att hejda l. jaga bort l. tysta ned dem; dels ss. utrop till människa, särsk. uttryckande indignation l. vrede med anledning av oförsynthet l. kränkande beskyllning l. förslag o. d.: (fy) skäms; förr äv.: bort!; ofta i förb. å hut; äv. (starkt vard.) med förstärkande tillägg i uttr. hut i helsike o. d. Han .. sadhe .. skäms tigh tu otuckt, hon swaradhe, skäms siälff, tå sadhe han å huut, hon svaradhe huut siälff. VDAkt. 1658, nr 125. När Hunden ä för snål (dvs. ivrig), så roper Skytten Hut. Warnmark Epigr. H 4 b (1688). (Sv.) Hut, (lat.) Apage, abi in malam sortem. Schenberg (1739). Å, hut i helvite, och hut der med! Granlund Ordspr. (c. 1880). När någon af hans bekantingar ville ta Lisette om lifvet, röt han: ”Hut lymmel”! Hedenstierna FruW 207 (1890). Beckman SvSpr. 182 (1904; ss. tillrop till hund). — särsk. (†) i förb. hut ut (äv. hopskrivet i ett ord), ss. tillrop (till hund l. människa) för att driva ut l. bort ngn. Hut ut med honom (dvs. hunden) säger jag er. CIHallman 110 (1777). Hutut genom dörren, Regina! jag skall här vara ensam. Almqvist Amor. 322 (1822, 1839).
II. sbst.
1) ordet l. utropet ”hut” (till hundar l. människor). Med hi och hej och hojt och hut åt hundarna. Hagberg Shaksp. 6: 212 (1849). — särsk. (i folkligt spr.) bildl. i talesättet hut går hem, den som hutar åt ngn blir själv åthutad igen, ”svinhugg går igen”. Topelius Vint. I. 1: 76 (1863, 1880). Var lagom högfärdiga, ni! knotade gumman bakom dem. — Hut går väl hem en gång, ska ni få si. Janson Ön 36 (1908).
2) om det uppträdande som åsyftas med tillropet ”hut”, ävensom i därur utvecklade anv.
a) i uttr. veta l. lära (sig l. ngn) hut.
α) (†) i fråga om hundar: förstå resp. lära innebörden av tillropet ”hut” (o. åtlyda det). (Gårdshundar) skola ey wara för mycket spaka eller grymma, så at the wetta när Bonden säger huut til them, at the doch tija, annars håller icke Bonden at wara Bonde, när Hunden weet icke huut. IErici Colerus 2: 156 (c. 1645). Broman Glys. 3: 157 (c. 1730).
β) [jfr d. dial. (Bornh.) vidda hot, nor. dial. han visste korkje hut elde hir] i fråga om personer; i uttr. veta hut, hava skamkänsla, veta ”skäms”; blygas; icke uppträda oförsynt l. kränkande; lära (ngn l. sig) (att) veta hut, äv. lära (ngn l. sig) hut, lära (ngn l. sig) att icke uppträda oförsynt l. kränkande, lära (ngn) ”mores”; lära folkvett. Vet hut, (fy) skäms. Vet han ingen l. inte någon (levande l. levandes) hut? Bedja ngn veta hut, säga ”vet hut” till ngn, huta åt ngn. Altså skall jagh ehr skalcke hudh / Klå, at j mågo weta hut / Och icke migh på Nacken klifwa. Brasck FörlSon. D 1 a (1645). Jagh laska them til, badh them weeta huth. Dens. Apg. L 1 b (1648). (Henricus till Johannes:) weet någott huut, du närpisgosse, du äst een temmeligh näswis belgshunder. ConsAcAboP 2: 116 (1658). Vid .. (röstningar) har slägtingen hittills alltid vetat så mycket hut att han frivilligt aflägsnat sig. Tegnér (WB) 5: 439 (1825). Vet ni ingen lefvandes hut! Jolin Smädeskr. 89 (1863). Melin Breitenf. 33 (1893, 1900). — särsk.
α’) [jfr Ahnlund Oljob. 194 f. (1924)] i ordspr. Du hafwer intet warit i tuna och lärdt huut. .. Elliest plägar man säya: Du haar intet warit i hofwet och lärdt höfligheet. Törning 32 (1677; ordspr. anfört äv. hos Verelius Gothr. Notæ 79 (1664)). Den, som behöfver lära veta hut, skall fara till Tuna. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β’) (†) i förb. med kas, i sådana uttr. som veta hut och kas l. varken hut eller kas o. d. Lucidor (SVS) 164 (1671). (Han) Vet eij hvarken hut ell’ kaas, / Utan som en raka / Vår Herr Biskop biäbbar an. OKolmodin (c. 1723) i 3SAH 15: 357. Dens. QvSp. 1: 56 (1732).
b) [lösgjort ur uttr. veta l. lära hut] i annan anv.: skamkänsla, försyn (se d. o. 5). Han har ingen l. inte någon (levande l. levandes) hut (i sig l. i kroppen). Serenius (1741). Nu ha mina svågrar ändteligen haft så mycket hut uti sig att de sjelfva föreslagit någon jämkning (i det obilliga arvskiftet). Kellgren (SVS) 6: 70 (1777). Förbanne mig, att det finns den minsta hut i rikt folks ungar! Nordström Borg. 123 (1909). — särsk. (†) i uttr. visa hut, visa hänsyn l. blygsel, ”veta hut”. Denne .. ei lärdt, at wisa någon hut. Hesselius E9 20 (1740).
3) (†) åthutande; ovett. Tessin Bref 1: 285 (1753). Hon visste, att hon skulle få hut för alltsammans. Elkan Hall 9 (1899).
Spalt H 1516 band 11, 1932