Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HYRTA, v. vbalsbst. -AN (se avledn.).
Etymologi
[lånat av isl. hyrta, biform till hirta (se HIRTA)]
(†) straffa, tukta. Ehoo du ähr blandh Gudar, / Som pläger straff’ och hyrta / Missgärningar och synder. UHiärne Vitt. 103 (1665). Reprimandera, hyrta. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715).
Avledn.: HYRTAN, f. (†) straff, tuktan. UHiärne Vitt. 91 (1665).

 

Spalt H 1670 band 12, 1932

Webbansvarig