| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYSSA hys3a2, v.2, äv. HYSSJA hyʃ3a2, v.1, förr äv. HUSSJA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) göra en häftig rörelse; i uttr. göra ett hussjande, göra ett anlopp. Carl XII Bref 323 (1704).
2) med händerna hastigt föra l. svänga (ngn) upp i luften; numera nästan bl. i fråga om dylika rörelser som ske i avsikt att leka med ett barn l. vagga det till sömns; jfr HYSTA, v. 1. Palmchron SundhSp. 372 (1642). (Din fader) som så ofta hyssat dig på sina händer. Mörk Ad. 1: 85 (1743). (Man bör) ej hyskja barnet då det nyss diat. PH 6: 3863 (1755). Hon började jollra med .. (barnet) och hyssade det upp och ned. Berg Sjöf. 10 (1910).
3) (†) ridk. ss. vbalsbst. -ning. Ett fel förekommer i pesaden, som bär namn af hyssning, då hästen, i stället för orörlig, sväfvar uppåt och nedåt med framdelen. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 73 (1836).
4) boktr. i fråga om tryck: vara l. bliva dubblerad. Det fel i trycket, som tryckaren kallar ”hysjning”. UB 1: 575 (1873). I tabellformar .. händer ofta att åtskilliga linjer hyssa. NordBoktrK 1907, s. 361.
Spalt H 1675 band 12, 1932