Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅLROT hå3l~rω2t, i bet. 1 äv. HÅLLROT hol3~, i bet. 1 stundom äv. HÅLLSROT hols3~, sbst.2, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(i bet. 1: hol- 1637. holl- 1640—1756. hål- 1698—1920. håll- 1745—1923. hålls- 1864—1906. — i bet. 2: hohl- 1741. hål- 1698—1876)
Etymologi
[efter t. hohlwurz, i bet. 2 ngn gg i ä. t. hohlwurzel; första leden i det t. ordet är hohl, adj., ihålig (jfr HÅL, adj.1), men anledningen till benämningen är oklar. Formerna håll- o. hålls- bero på oriktig anslutning till växtnamn med dessa förleder (se HÅLL, sbst.1 ssgr). Jfr HÅLÖRT]
i sht bot. o. farm.
1) benämning på (i sht förr i medicinen mycket använda) arter av växtsläktet Aristolochia Tourn., i sht arterna A. longa Lin., A. rotunda Lin. o. A. clematitis Lin.; äv. om (rötterna av) ifrågavarande växter ss. droger. OxBr. 11: 704 (1637). (Lat.) Radices Aristolochiæ rotundæ veræ (sv.) Lång Hålroot. ApotT 1698, s. 61. (Lat. Radices) Aristolociæ Vulgaris (sv.) Gemeen Hål-Rot. Därs. 1739, s. 59. Rund Hollrot, Lång Hollrot. Aken Reseap. 279 (1746). (Lat.) A. Clematis, (sv.) stor Hållrot. Linderholm 1: 63 (1802). (Sv.) Hålrot (lat.) Radix Aristolochiæ. Lindgren Läkem. (1902). BonnierKL 1: 640 (1922).
2) (numera föga br.) = HÅLÖRT 2. (Lat.) Radices Aristolochiæ fabaceæ parvæ (sv.) Lijten Hålroot. ApotT 1698, s. 61. Dalin (1852). Fries Ordb. (c. 1870; med hänv. till hålört). HbTrädg. 6: 65 (1876).
Ssg: HÅLROTS-ÖRT. (föga br.)
1) = HÅLROT 1. SvBot. nr 377 (1809). (Lat.) Aristolochia Clematitis (Tournef.) L. (sv.) Vanlig Hållrots-ört. Iverus VästmFanerog. 261 (1877).
2) örten Corydalis tuberosa DC.; jfr HÅLLROT 2. Nyman VäxtNatH 1: 296 (1867). Dens. FanerogFl. 169 (1873).

 

Spalt H 1797 band 12, 1932

Webbansvarig