Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÅNA hå3na2, v. -ade; ipf. äv. (numera knappast br.) -te (Tranér Anakr. XVI (1824, 1833)). vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.); jfr HÅN.
motsv. HÅN 1: på ett sårande sätt, ofta gm att förlöjliga, visa sitt förakt för ngn l. ngt, göra (ngn l. ngt) till föremål för hån; ”begabba”, ”bespotta”; äv.: skymfa, ”försmäda”; stundom övergående i bet.: häda; äv. abs. Schultze Ordb. 1663 (c. 1755). Blek, suckande, hånad, / Jag enslig skall gå. Stagnelius (SVS) 1: 150 (c. 1815). Du (dvs. Alkibiades) går allt vidare på trotsets väg, / .. / du hånar gudarne, du kränker lagen. Fröding NyttGam. 41 (1897). De, som foro förbi, ropade mig och hånade och skreko ut mitt namn. Lagerlöf Jerus. 1: 136 (1901). De .. hånade hans klumpighet. Bergman JoH 13 (1926). — jfr FÖR-HÅNA.
HÅNA UT10 4. (mindre br.) håna ned l. förhåna (ngt l. ngn). Han fick med nesa se / Sin verser hånas ut och af hvar man begabbas. Palmfelt Vitt. 368 (c. 1740). Didring Malm 2: 35 (1915).
Spalt H 1801 band 12, 1932