| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÅRDNA hå3rdna2, v. -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE, -ING (föga br., Juhlin-Dannfelt 358 (1886)).
— jfr FÖRHÅRDNA.
I. intr.: bliva hård osv. — särsk.
1) motsv. HÅRD 1: bliva hård l. fast; stelna. Linc. (1640; under conferveo). Märgelen (har) den arten, at han icke hårdnar så mycket som annor lera. Linné Sk. 3 (1751). Packisen, som mjuknat i det strålande solskenet, började hårdna för den starka nattfrosten. Lundegård DrMarg. 2: 126 (1906).
2) (i vitter stil) motsv. HÅRD 2 e, bildl.: bliva obeveklig l. omedgörlig. Strand Tidsfördr. 1: 54 (1763). Sällan bättras af ord et hjerta som hårdnat i synden. Nicander Minn. 15 (1769).
a) motsv. HÅRD 3 a: bliva hård l. skarp. Hela ansiktet hårdnade i försiktighet och beräkning. Lagerlöf Jerus. 1: 289 (1901). Siwertz Sel. 2: 6 (1920).
b) motsv. HÅRD 3 b, om ljud l. röst: bliva hård l. kärv. Finland 56 (1893). Hans röst hade hårdnat. Heidenstam Karol. 2: 291 (1898). särsk. (†) språkv. om ”skärpning” av ljud, särsk. om övergång av tonande ljud till tonlöst; jfr HÅRD 3 b α. Almqvist RMar. 86 (1834). I vissa dialekter, särdeles i Åbo Län, har (d-)ljudet .. hårdnat till ett rent t. Suomi 1841, 2: 14. PedT 1876, s. 152.
c) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) motsv. HÅRD 3 c, om maltdryck o. d.: sur. VetAH 1763, s. 53. Lyster det icke herrn, att svälja en mugg hårdnadt dricka? Almqvist TreFr. 2: 3 (1842). Meurman (1846).
4) motsv. HÅRD 9 e, om vind o. d. Om vinden hårdnade, så vore det osäkert om de toge sig fram med den last de hade. Berg Sjöf. 201 (1910).
II. (föga br.) tr., till HÅRD 1 (l. 2): göra hård, komma att hårdna; äv. bildl. Bäst låta (hjärn-) lamellerne distingvera sig, då man afdragit pia mater och något hårdnat hjernsubstantsen uti salt solution eller bränvin. Florman Anat. 2: 101 (1830). Hemberg Kola 245 (1902). (Livet ute i havsbandet) hårdnar sinnena. OoB 1913, s. 607; jfr HÅRD 2 e.
I. intr., till I: hårdna (med tanke särsk. på själva övergången till det nya tillståndet).
1) till I 1. Marken börjar hårdna till. Jemwel Gråsten har warit ett fint grummel .., som .. hårdnat til i Sten. Swedenborg RebNat. 1: 18 (1719).
2) till I 2, bildl. Kolmodin QvSp. 1: 38 (1732). (Han) hade .. hårdnat till i våra afskyvärda inre språk- och partistrider. Ahrenberg Männ. 5: 296 (1910).
II. (föga br.) tr., till II: göra hård (med tanke särsk. på själva övergången till det nya tillståndet); äv. bildl. Du har inom dig en krankhet, som .. omärkligt ”hårdnar till” .. (din varelse), förvållar din förhärdelse. Rudin 2Evigh. 2: 418 (1886, 1889). —
1) till I 1; numera nästan bl. ss. konkret (se slutet). Är ock Qvartzen af mycken hårdnad. Med Stål slagen ger han eld, mer och mindre. Wallerius Min. 102 (1747). Stelhet hos Lamm .. yppar sig genom en styf, spänd gång, hårdnad och spänning i musklerna. Lundberg HusdjSj. 449 (1868). särsk. ss. konkret, om förhårdnad del (av ett kroppsparti, av huden o. d.). Sjögren (1775). De ytterst små, taggiga, fjällika hårdnader, som betäcka (fisken). Lilljeborg Fisk. 3: 624 (1890).
2) (i vitter stil, †) till I 2, bildl.; äv. konkret. Emedlertid hade .. min smak .. stadgat sig. Jag förstår dermed at den hade antagit en viss hårdnad. Leopold i LBÄ 7—8: 53 (1800). Många hårdnader och kantigheter i hans sätt att vara och bete sig. Cygnæus 6: 236 (1851).
Spalt H 1855 band 12, 1932