Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄ, pron. n. sg.
Etymologi
[sv. dial. (i delar av mellersta o. norra Sv.) hä, i starktonig ställning uppkommet av ett ä (liksom HAN av enklitiskt -an), svagtonsform (jfr fsv. -ät, -et i är-et o. d., är det) av fsv. þät (se DEN)]
(†) det. Men hwem vndrar på hä? Runius Dud. 2: 78 (c. 1710).

 

Spalt H 1864 band 12, 1932

Webbansvarig