| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄL hä4l, sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar (Psalt. 56: 7 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er RARP 7: 118 (1660), Carl XII Bref 378 (1711)).
1) benämning på det utskjutande, rundade, bakre partiet av människans fot, bestående av hälbenet jämte omgivande parti; äv. inskränktare, om det bakre, under hälen liggande partiet av fotsulan; äv. om motsvarande delar av foten hos vissa ryggradsdjur (i sht däggdjur). Trampa ngn på hälarna (jfr d α). VarRerV 7 (1538). Een snara skal hålla hans hääl. Job 18: 9 (Bib. 1541). Hugger man af annan .. fot framom vrist, eller häl, böte (osv.). MB 34: 2 (Lag 1734). Fotens bakre del (hos näbbmusen är) i övrigt hårig, men hälen naken. Lönnberg RyggrDj. 1: 5 (1914). Den som åt mitt bröd, han lyfte mot mig sin häl. Joh. 13: 18 (Bib. 1917; NT 1526: han trampadhe mich medh sin foot). — särsk.
a) (†; se dock slutet) på häst: has (se slutet); hasben (se d. o. 1 slutet). Hälen eller Hasen är längre än (språngbenet). Hernquist Hästanat. 11 (1778). — särsk. i uttr. sätta (ngn) på hälarna, eg. med avs. på häst: sätta på hasorna (se HAS, sbst.1 1 a); numera bl. ngn gg bildl.: bringa (ngn) på knä, stuka (ngn). Weste (1807; eg. o. bildl.). Östergren (1928; bildl.; angivet ss. mindre vanl.).
b) i uttr. sitta l. sätta sig på hälarna, sitta resp. sätta sig så att man med sätet berör hälarna; sitta resp. sätta sig på huk. Juslenius 165 (1745). Dessa infödingar sågos sitta på hälarne. Lundgren MålAnt. 2: 20 (1872). Folkdans. 73 (1923). jfr (†): See huru the struke i häll (dvs. hukade sig ned?), / Ewen som rädde Haarar. Brasck TyKr. F 3 a (1649).
c) (mindre br.) i uttr. från hjässan (och) till hälen o. d., förr äv. från topp till häl, ävensom till hand och häl (se HAND 1 a γ), från hjässan till fotabjället, från topp till tå. Flärd och pragt från topp til häl. Lenngren (SVS) 2: 196 (1797). Den (dvs. kaffetåren) styrker kroppen, den lifvar själen, / den känns från hjessan, ja — ned i hälen. Cramær Riksd. 62 (1846). Hagberg VärldB 34 (1927).
d) bildl., i uttr. som betyda att ngn (ngt) följer tätt efter l. håller sig efter ngn (ngt) l. följer ngn (ngt) tätt i spåren, äv. förföljer ngn (ngt).
α) i uttr. vara l. ligga l. följa, äv. hänga o. d. ngn (äv. ngt) (tätt) i hälarna, l. vara osv. i hälarna på ngn, l. ha l. få o. d. ngn i hälarna (på sig), l. hålla sig (tätt) i hälarna på ngn l. vara ngn (tätt) inpå hälarna, äv. trampa ngn på hälarna, ngn gg trampa ngns häl, l. följa l. ligga o. d. ngn i hälen l. på hälarna, förr äv. ngn på häl(en) l. ngn i häl l. i häl på ngn. Wpå thett the (dvs. fienden) liggia oss icke alt för nähr på hällin. Brahe Kr. 47 (c. 1585). Dän klara Phœbus såm mig föllier uppå häl. LykkoPris A 2 a (1689). Den hemliga polisen är i hälarna på er. Backman Reuter Bræsig 25 (1872). (K. XII) följde fienden så tätt på hälarne, att (osv.). Carlson i 2SAH 61: 379 (1884). Han kom infarande, som om han haft en vargflock i hälarna. Siwertz JoDr. 319 (1928). (†) Vi ha honom rakt på hälarne. Carlén Rosen 60 (1842).
β) i uttr. (följa l. vara o. d. ngn l. ngt) i hack och häl l. i hamn och häl o. d. l. i hugg och häl, se HACK, sbst.5, HAMN, sbst.2, o. HUGG, sbst.2
e) [anv. uppkommen i anslutning till 1Mos. 3: 15 (se nedan)] (i högre l. vitter stil) med tanke på hälen ss. en för lömska, av hämndlystnad föranledda anfall bakifrån (o. från marken) utsatt kroppsdel; äv. bildl. FörsprNT 2 b (1526). Then samme (dvs. kvinnans säd) skal söndertrampa titt (dvs. ormens) hoffuudh, och tu skalt stinga honom j hans hääl. 1Mos. 3: 15 (Bib. 1541; Luther: du wirst jn jnn die Verschen stechen). Juten skulle nog bita oss i hälen, när vi vändt ryggen till. Topelius Fält. 3: 48 (1858). jfr: Mot deras sträckta gadd, sätt fram en häl af stål. Leopold 2: 160 (1794, 1815).
f) (†) i det bildl. uttr. det är icke så helt om häl, det är icke så tryggt. För Gudz skul warer icke så säker, thet är icke alt så heelt om hääl, som j tencken. LPetri 1Post. Q 4 b (1555).
g) i bildl. uttr. åsyftande att ngn tar till flykten l. visar rädsla; numera bl. ngn gg (starkt vard.) i uttr. frysa om hälarna. Olyckan plär wara bunden den rädda på hählarna. KKD 6: 61 (1708). Kaptenen, som .. redan börjat ”frysa om hälarna”, tog avsked (ur tjänsten, då ryktet spred sig att han spelat falskt). Bergman JoH 91 (1926).
h) (numera knappast br.) i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i bet.: fot; särsk. med tanke på att hälarna (fötterna) ansträngas vid flitigt gående (motsatt: håg, huvud l. dyl.); förr äv. symboliserande kroppsligt arbete. Så stå wij så stadigt på hääl, / Haa wij ätit och drucket wäl. Prytz OS D 4 b (1620). Thet wärker intet i hug som wärker i häl. Stiernhielm WgL 105 (1663); jfr: Hvad som svider i hälarne, svider icke i hågen. Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr (†): The .. tagha wara vppå mina hälar, huru the mina siäl gripa mågha. Psalt. 56: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: de vakta på mina steg).
2) den del av strumpa l. skodon som omsluter hälen; stundom: klack på sko, särsk. i uttr. giva en häst hälarna, vid ridning ”hacka” en häst med klackarna för att driva fram den. Strumpor med slitstark, dubbelstickad häl. Linné Skr. 5: 31 (1732; i fråga om skodon). Stampa i golfvet med hälarne. Lundgren MålAnt. 1: 259 (1870); jfr 1. Därpå gåfvo de hästarna hälarna. Hedin Transhim. 1: 291 (1909). Röda strumpor med gröna hälar. EtnolStHammarstedt 10 (1921). — jfr BRO-, STRUMP-HÄL.
3) oeg. l. bildl., om föremål som liknar en häl (i bet. 1). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., nor., isl., holl. o. eng.] sjöt. benämning på den akterligaste, undre delen av fartygsköl (på vilken akterstäven vilar); äv. om motsv. parti av andra fartygsdelar, t. ex. på roder. Ligga på hälen, om fartyg vars akter ligger för lågt. Bleff (fartyget) Leanen, Brådh (dvs. tjärad) baack vndh[er] hälen. SkeppsgR 1543. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Om .. båtens läge skall förändras så att den kommer mera på näsan eller på hälen. Balck Idr. 1: 5 (1886). Smith (1916).
1) (i sht förr) idrott. till 1, i visst slags enklare skidbindning: (vidjeband svarande mot) hälrem. Norman GossLek. 46 (1878). Östergren (1928).
-BEN(ET). anat. hos människan benämning på det till vristbenen hörande, bakåt o. nedåt riktade ben som uppbär språngbenet, med sin bakre del stöder mot marken o. som utgör den väsentligaste beståndsdelen av hälen; äv. om motsvarande ben hos vissa ryggradsdjur (hos häst: hasben; se d. o. 1 slutet); jfr HÄL, sbst.1 1 a. VetAH 1768, s. 371. Florman Anat. 1: 481 (1823; om hasbenet). Müller LbAnat. 47 (1905). —
-FOT. med. missbildning av människofot som förorsakar att kroppstyngden vid gåendet i onaturligt hög grad förlägges på hälarna. SFS 1881, nr 61, s. 7. —
-GÅNGARE, m. l. r. zool. benämning på sådana däggdjur (t. ex. björnar, grävlingar o. apor) som vid gåendet likt människan trampa på hela fotsulan (hälen inberäknad); motsatt: tågångare. Dalin (1852). NoK 36: 148 (1924). —
(2) -LAPP, r. l. m. (tyg- l. skinn)lapp som sys fast under hälen på (i sht i folkligt dräktskick använda) strumpor; äv. skom. om klacklapp i skodon. BoupptVäxjö 1795. Ungmöns högtidsdräkt (på Gotl. består bl. a. av) .. hvita ullstrumpor med röd hällapp. 2NF 36: 33 (1923). —
-LED, r. l. m. zool. hos däggdjuren förefintlig led mellan skenbenet o. tarsens övre ben (språng- o. hälbenen), fotled; förr äv. om leden mellan den övre o. undre raden av tarsens ben hos fåglarna. Marklin Illiger 210 (1818). Sundevall Zool. 47 (1835). —
-REM. idrott. i skidbindning: rem som löper rundt hälen o. hindrar foten att glida tillbaka; jfr -BAND 1. Balck Idr. 3: 20 (1888). —
-SENA. anat. akillessena; äv. om motsvarande sena hos djur. Sundevall Zool. 21 (1864). Fatab. 1920, s. 152. —
(3 a) -SKENA, r. l. f. sjöt. Hälskenor, (dvs.) metall- eller jernskenor, hvilka fästa akterstäfven vid kölen. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
Spalt H 1926 band 12, 1932