Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅ hå4, sbst.2, r. l. f., äv. m.; best. -n; pl. -ar ((†) -r (Aurivillius)).
Etymologi
[fsv. har, m., kustdistrikt med skyldighet att i krigstid ställa en man ”vid årtullen”, motsv. sv. dial. (Uppl., Norrl., Finl.) hå, f., äv. m., nor. haa, m., isl. hár, m., årtull, av ett germ. hanhu-, pinne, påle, stock, motsv. sanskr. ṧaṅku-, spetsig pinne, träbult, påle, stock, o. fslav. sąkõ, (träd)gren (se E. Lidén i Uppsalastud. 89 f. (1892)). Jfr HÅ, sbst.1 o. sbst.3 samt HÄL, sbst.2]
(starkt bygdemålsfärgat i mellersta o. norra Sv., ävensom i Finl.) årtull. Aurivillius Gr. 45 (1684). Læstadius 2Journ. 335 (1833). Vid det öfversta (båt-)bordet .. fästes ’håarna’, träkrokar, hvarpå årorna hvila vid rodden. Modin GTåsjö 215 (1916).
Ssgr (starkt bygdemålsfärgat i mellersta o. norra Sv., ävensom i Finl.): HÅ-BAND. [fsv. haband] band som fasthåller åran vid årtullen. SkeppsgR 1547. Landsm. 1926, s. 13. —
-TULL. årtull. Lind 2: 207 (1738); jfr Landsm. XII. 1: 35 (1890). —
-VIDJA. vidja som fasthåller åran vid årtullen. Molin ÅdalP 46 (c. 1895). Modin GTåsjö 215 (1916).

 

Spalt H 1690 band 12, 1932

Webbansvarig