Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HYVEL hy3vel2 l. hy4vel (hy´fvel Weste; hy`v’l Dalin), r. l. m.; best. -n ((†) -velen Salander Gårdsf. 280 (1731, 1758); -vlen Sahlstedt (1773), Widegren (1788)); pl. hyvlar.
Ordformer
(hoffvel 1548 (: Hoffle Jern), c. 1560 (: Hofflar, pl.)—1655 (: hofflebenk). hyvel (hyffuel, hyfvel) 1596 osv. höf(f)vel (höfel, höfuel o. d.) 1538—1872. höffle (prep.-kasus) Skråordn. 253 (1575))
Etymologi
[liksom d. høvl, nor. hyvel, høvel, av mnt. hovel, hoffel (nt. hövel) resp. t. dial. hywel, t. hübel; jfr ä. d. hevel, nor. dial. hevel, nyisl. hefill, t. hobel; av ovisst urspr. Formen med y kan bero på anslutning till y. fsv. sbstböjning av typen tordhyvil, pl. -øflar]
1) värktyg, i allm. bestående av ett block av hårdt trä (stocken) vari en med ägg försedd, snedt sittande, o. gm en skåra i träblockets undersida ngt utskjutande stål- l. järnskiva (hyveljärnet) insatts, vilket användes för att släta, forma l. profilera ytan av trä l. annat material; äv. elliptiskt för HYVEL-MASKIN o. d. Amerikansk hyvel, med ”stock” av järn. VarRerV 39 (1538). Yxor, sågar, huggjärn, höflar och allehanda timmermansredskap. Tersmeden Mem. 1: 31 (c. 1780). HbPedSnick. 90 (1890). De viktigaste arbetsmaskinerna i ett hyvleri äro klyvsågar och hyvlar. HbSkogstekn. 467 (1922). — jfr BANK-, BETRÄCKS-, BUKT-, FALS-, FOG(BÄNKS)-, FRIS-, FRÄS-, GLATT-, GRAD-, GROV-, HÅLKÄLS-, KANT-, KIPP-, KÄL-, LIST-, LÅNG-, MASKIN-, NOT-, OX-, PLAN-, PUTS-, RIKT-, RUND-, RÄFFEL-, SIMS-, SKRUBB-, SLÄT-, SPONT-, SPÅN-, TAND-, VALS-HYVEL m. fl. — särsk.
a) oeg., om lokal l. byggnad där det arbetas med hyvelmaskiner, hyvleri. Melander ArbTröj. 12 (1917).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Korszet .. är .. (Guds) hyffuel och timberyxe, medh hwilkit han wår krokqwistoghe gamble Adam rettar och iempnar. Balck Musæus G 3 a (1596); jfr HYVLA 4. Originalernas tid är förbi. Civilisationens hyfvel går öfver alla. Blanche Tafl. 495 (1845).
c) i utvidgad anv. om mer l. mindre hyvelliknande redskap varmed man slätar l. glättar ngt; äv. om dylikt redskap varigm ngt skivas l. avskäres; jfr BES-, FILT-, GURK-, IS-, JORD-, RAK-, STEN-, VÄG-HYVEL m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i d. samt sv. dial. gröthyvel, om dumdryg, ”grötmyndig” person] (starkt vard., mindre br.) ss. nedsättande beteckning för grovhuggen, opolerad person; äv. ss. ellips av BOND-, SNOR-HYVEL. Karln är förmögen, besitta mig, bondhyfvel och högfärdig. Han skulle gå bakom plogen. Hyfveln! Nordström Herr. 35 (1910). Holmström ResHoll. 50 (1915). — jfr BOND-, SNOR-HYVEL.
Ssgr (till 1. Anm. Flera av nedannämnda ssgr kunna äv. fattas ss. ssgr till HYVLA): A: HYVEL-BETT. (i Finl.) hyveljärn. Ikonen (1889). Arkadius Pakkala 96 (1895). —
-BORD. tekn. på hyvelmaskin: bord varpå arbetsstycket vilar under hyvlingen. TT 1874, s. 111. Landsm. XVIII. 1: 26 (1912). —
-BÄNK. (hyvel- 1690 osv. hyvle- 1655—1784) vid snickeriarbete användt, av tjock träplank förfärdigat arbetsbord som är försett med skruvanordningar för fasthållande av arbetsstyckena. BoupptSthm 26/1 1655. Hyfvelbänken .. är för Snickaren det mest oumbärliga verktyg, och egentligen hans arbetsbord. Handtv. 88 (1874). —
-JÄRN. (hyvel- 1679 osv. hyvle- 1548—1686) handtv. äggjärn i en hyvel. TullbSthm 10/9 1548. OrdnLilleTull. 1658, s. B 2 a. Stöckel o. Hertel 30 (1858). —
-KASA, r. l. f. (hyvel- 1864 osv. hyvle- 1762) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hyvelspån. Rothof 197 (1762; fr. Västergötl.). MeddSlöjdF 1885, s. 23. —
-KNEKT, r. l. m. (hyvel- 1906. hyvle- 1784) snick. bänkknekt. BoupptVäxjö 1784. Klint (1906). —
-KNIV. handtv. kniv med två handtag som användes på liknande sätt som en hyvel, spockskiva. JernkA 1833, s. 639. HbPedSnick. 100 (1890). —
-KUTTER, r. tekn. den hastigt roterande kropp (kutterhuvud) varpå de hyvlande stålen i en trähyvelmaskin äro anbragta o. som utgör maskinens arbetande värktyg, mot vilket arbetsstycket hålles tryckt under framförandet. 2UB 8: 92 (1900). 3NF 10: 232 (1929). —
-KÅRE, anträffat bl. i pl. -ar. (†) hyvelspån. Lind (1738). Möller (1755). —
-MASKIN. tekn. värktygsmaskin för bearbetning av trä- l. metallytor medelst hyvling. Hyfvelmachin, i hvilken man kan på tvenne minuter fullkomligt släthyfla och kantsåga ett 8 alnars bräde på båda sidor. JernkA 1831, s. 541. En 4-kuttrig hyfvelmaskin. SD 1892, nr 259, s. 2. Hägg Flottan 56 (1904). —
-MÄSTARE. (i fackspr.) förman för hyvlare. PT 1905, nr 302 A, s. 3. —
-SPÅN. (hyvel- 1661 osv. hyvle- 1804)
1) spån som uppstår vid hyvling; äv. koll. SthmStadsord. 1: 152 (1661). Om godt win mig inte watnar / Blir jag torr som höfwel-spån. Runius Dud. 2: 205 (c. 1710). Eneberg Karmarsch 1: 118 (1858).
2) i oeg. l. överförd anv.
a) om konfekt, karamell o. d. som till formen påminner om hyvelspån. Oec. 91 (1730). Wacklin Minn. 2: 78 (1844).
b) (förr) om ett hyvelspån liknande, utåtbuktad strimla av talg som stundom bildade sig vid övre randen av ett brinnande talgljus o. som enl. folktron varslade om ngns död. Holmberg Nordb. 632 (1854). —
-STOCK. handtv. (trä)stommen (ställningsstycket) i en hyvel vari hyveljärnet är inpassat. BoupptSthm 19/4 1659. Dahlman Humleg. 48 (1748). 2UB 8: 21 (1900). —
-STÅL. tekn. (o. handtv.) om skärvärktyget i en hyvelmaskin (l. handhyvel). Eneberg Karmarsch 2: 392 (1861). TT 1898, M. s. 23. —
-TAND. (hyvel- 1782 osv. hyvle- 1802) handtv. om tand i en tandhyvel; äv. allmännare om (den nedre, utskjutande delen av ett) hyveljärn. Möller 1: 1202 (1782). Holmberg 2: 102 (1795). 4GbgVSH V—VI. 4: 57 (1903; fr. Västergötl.). —
-VÄRK, n. (i fackspr.) hyvleri. GHT 1897, nr 88 A, s. 3. BtRiksdP 1900, 3Hufvudtit. s. 74.
B (†): HYVLE-BÄNK, -JÄRN, -KASA, -KNEKT, -SPÅN, -TAND, se A.

 

Spalt H 1685 band 12, 1932

Webbansvarig