Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅ hå4, sbst.1, m. l. r.; best. -en l. -n; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. hå, motsv. dan. o. nor. haa, isl. hár; eg. samma ord som HÅ, sbst.2; benämningen har föranledts antingen av hajarnas mer l. mindre långsträckta o. cylindriska, om en stock påminnande kroppsform (jfr att det under HÅ, sbst.2, anförda sanskr. ṧaṅku- äv. påträffats som namn på en fisk) l. (se JSahlgren i UNT 1929, julnr s. 4) därav att främre ryggfenan på den i vattenbrynet kringstrykande blåhajen ledde tanken på ett vid relingen fäst årstöd, när den höjde sig över vattenytan. — Jfr HAJ]
haj; ss. enkelt ord bl. (bygdemålsfärgat längs västkusten) om pigghajen, Squalus acanthias Lin. (förr äv. använd till föda); förr äv. koll. ss. ämnesnamn. SkrGbgJub. 6: 91 (1588). 1. Tunna Håå. Stiernman Com. 2: 233 (1639). Hå; de sade, at den är en skön fisk at äta, när den intet är stor. Kalm VgBah. 142 (1746). Hå .. tillvaratages ej, är tvärtom mycket ovälkommen på krokarna. 5GbgVSH I. 1: 52 (1929). — jfr BLÅ-, PIGG-HÅ.
Ssgr: HÅ-BRAND ~bran2d, m. l. r.; best. -en; pl. -ar. [av nor. haabrand; senare leden är brand, stock (jfr BRAND, sbst.2—3), bildl. användt om stor, tjock o. tung individ] hajfisken Lamna cornubica (Gmel.); förr ngn gg äv. om andra hajfiskar. VetAH 1770, s. 308 (om blåhaj). Weste (1807; med hänv. till håkäring). Håbranden är bland de medelstora Hajarterna. SkandFisk. 135 (1840). —
-GÄL ~jä2l, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. -ar. [jfr nor. haagjæla, f.; beträffande senare leden jfr HORN-GÄL] hajfisken Pristiurus melastomus (Rafin.); jfr RING-HAJ. Lilljeborg Fisk. 3: 657 (1890). —
-KATT. [sannol. under påvärkan av d. havkatt (uttalat med diftongen a͡u)] (i Skåne) pigghaj; jfr HAVS-KATT 2. SkandFisk. 189 (1845). Nilsson Fauna 4: 731 (1855; från Råå). —
-KÄRING, f. l. r. [av nor. haakjerring] hajfisken Somniosus microcephalus (Schneid.). Bureus Suml. 28 (c. 1600). VetAH 1770, s. 308. Lundström Sjöfr. 127 (1929). —
-LAX. (†) pigghaj. Jfr: Heden for 60 Aar forleden, vaar der et merckelig fiskend under Viigssiden (dvs. utanför Bohuslän), aff den Fisk som man kalder Haa, .. de Suenske holt denne Fisk saa værdig oc gieff, at de kaldede hannem Haalax, oc kiøbte den dyre. Claussøn NorrigBescr. 24 (1632). —
-MUS. [sannol. under påvärkan av d. havmus (uttalat med diftongen a͡u)] (i Bohusläns o. Göteborgs skärgård) (den hajfiskarna närastående) broskfisken Chimæra monstrosa Lin. (med lång, om en råttsvans påminnande stjärt), havsmus. Nilsson Fauna 4: 705 (1855). —
-MÄRR. [av nor. haamerr] om vissa hajfiskar.
a) (†) hona av brugden. VetAH 1770, s. 308.
b) (i Bohusläns o. Göteborgs skärgård) håbrand. Nilsson Fauna 4: 719 (1855). 2NF 12: 39 (1909).
c) (i Bohusläns o. Göteborgs skärgård) håkäring. Malm Fauna 626 (1877). —
-RUMP. (i Bohusläns skärgård) stjärtfena av pigghaj (använd till polering av trä o. metall). SkandFisk. 190 (1845). —
-SKÄRDING ~ʃæ2r-diŋ, m. l. r.; best. -en; pl. -ar. [jfr isl. háskerdingr; senare leden sammanhänger med SKÄRA, såra l. stycka med kniv o. d.; benämningen har sannol. föranledts av djurets vassa, med skarpa taggar försedda hud] håkäring. SkandFisk. 134 (1840). —
-SKÄRVING ~ʃær2viŋ, m. l. r.; best. -en; pl. -ar. [senare leden dunkel till ursprung o. innebörd] (vid Kullen) hajfisken Scylliorhinus canicula (Lin.), småfläckig rödhaj; jfr HUND-HAJ 2 o. DOGG-FISK. Nilsson Fauna 4: 711 (1855; från Kullen). —
-STÖRJE l. -STÖRJA. [jfr nor. haastyrja, stör; användningarna synas föranledda av likheten i huvudets, särsk. nosens, form hos stören o. gråhajen]
1) hajfisken Galeus galeus (Lin.), gråhaj. SkandFisk. 185 (1845).
2) (i Göteborgs skärgård o. vid Kullen) fisken Acipenser sturio Lin., stör. Nilsson Fauna 4: 717 (1855).

 

Spalt H 1689 band 12, 1932

Webbansvarig