-HÅGA ~hå2ga, r. l. f., förr äv. m.; best. -an; pl. (ss. r. l. f., nästan bl. i ssgn FARHÅGA) -or (HT 1902, s. 253 (1793: farhågor), Geijer I. 3: 98 (1825: räddhågor)); förr äv. -HÅGE l. -HUGE, r. l. m.
Ordformer
(huga 1544 (: rädhuga)—1765 (: farhuga). -hog(h)a 1555 (: reddhoga)—1832 (: åhoga). -håga 1686 (: räddhåga) osv. -hog(h)e 1642 (: Åhoge)—1771 (: räddhoge). -håge 1593 (: åhåge)—1873 (: räddhåge). -hugo, oblik kasus, 1652 (: åhugo))
Etymologi
[fsv. hoghi, hughi (oblik kasus hogha, hugha), m., sidoform till hugher (se HÅG) o. motsv. isl. hugi, m.]
i ssgr som beteckna
2) sinnets l. hågens riktande på ngt. — jfr ÅHÅGA.
Spalt H 1703 band 12, 1932
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
