Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄLL häl4, sbst.3, r. (m. Schultze Ordb. 1776 (c. 1755), Meurman (1846)) ((†) n. ÖoL (1852), WoJ (1891; jämte ”f.?”)); best. (†) -en (Schultze Ordb. 1776 (c. 1755), Tegnér (WB) 9: 514 (1842)).
1) (numera bl., bygdemålsfärgat, i vissa trakter) motsv. HÄLLA, v.1 4, i uttr. på häll, förr äv. å häll (äv. sammanskrivet) l. på hällen, i lutande läge l. ställning, ”på lut”; i sht om kärl (tunna); vanl. i uttr. lägga l. ställa o. d. (ngt) på häll o. vara l. stå på häll; särsk. (numera bl. ngn gg i bildl. anv.) om (dricka o. d. i) kärl (tunna), betecknande att kärlets innehåll håller på att taga slut (är på upphällningen); jfr HÄLLNING 3 o. 4. Sättia Pannan åhell til en Sijda. IErici Colerus 2: 184 (c. 1645). Drikkat i tunnan är på hällen. Schultze Ordb. 1776 (c. 1755). Tunnorna rinna tills de stå på häll / Uti lustiga lag. Wallenberg (SVS) 1: 57 (1766). Min (dvs. Mefistofeles’) egen tunna ger nu bara jästen, / Då måste verlden stå på häll också. Rydberg Faust 114 (1876). Östergren (1928; angivet ss. ”landsdelsord”, t. ex. sydsv., mindre vanl.).
2) [utvecklat ur 1] (†) i överförd anv., konkret, = HÄLLNING 5. De ogudaktige skola drikka ut hällen. Schultze Ordb. 1776 (c. 1755; jfr Bib. 1541 (Psalt. 75: 9): vthsupa dreggena).
Spalt H 1937 band 12, 1932