| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄLTA häl3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara halt, haltande, halthet.
1) i sht vet. i fråga om djur. IErici Colerus 2: 55 (c. 1645). Kapten Malmbergs (häst) Figaro diskvalificerades på grund af hälta. SDS 1905, nr 41 B, s. 2. Hälta på framben. Bergman Hofbesl. 125 (1905). jfr BOG-, KLÖV-, RÖRELSE-, SPATT-, STRÅLBENS-HÄLTA m. fl.
2) (mindre br.) i fråga om människor. Hedenstierna Bondeh. 42 (1885). Låt vara att hans gång besväras af hälta. SD(L) 1894, nr 216, s. 9. Den medfödda höftledsluxationen, kallad ”medfödd hälta”. 3NF (1929).
Spalt H 1962 band 12, 1932