Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄMNARE häm3nare2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[avledn. till HÄMNA, v.2]
person som hämnas (ngt på ngn); ofta med prep. av l. (numera föga br.) över (förr äv. till) o. sbst. som angiver saken varför hämnd utkräves, ävensom i förb. ngns hämnare motsv. HÄMNA, v.2 1 a β. (Överheten) är gudz tienistaman, en hempnare honom till straff som illa gör. Rom. 13: 4 (NT 1526). Iagh Herren tin Gudh är en starck hempnare, then som sökier fädhernas misgerning, in på barnen, alt in til tridie och fierde ledh, the som migh hata. 2Mos. 20: 5 (Bib. 1541). En hempnare til then orätt them tilfogades. Widekindi KrijgH 114 (1671). En hämnare öfver sin Faders och sina medborgares ömkeliga ofärd. Schönberg Bref 1: 183 (1778; om Gustav Vasa). (Antonius) ämnade nu bli Cæsars hämnare. Grimberg VärldH 4: 198 (1930). — jfr BLODS-HÄMNARE.
Ssg: HÄMNAR- l. HÄMNARE-KALL, n. (i högre stil) Nu, Ghebrer, edra klingor pröfven! / ert helga hämnar-kall utöfven! Arnell Moore 2: 63 (1830). Bäckström Hugo Hern. 73 (1877).

 

Spalt H 1966 band 12, 1932

Webbansvarig