Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄNGEL häŋ3el2, r. l. m.; best. -n; pl. hänglar.
Etymologi
[jfr d. hængel, löst nedhängande band o. d., nyisl. hengill, pendel, hängande trasa, t. hängel, krok, hake, handtag; avledn. av stammen i HÄNGA, v.]
1) (†) från huvudklädsel nedhängande band? l. nedhängande (skruv)lock? Band som bruktes tilförne af fruentimmer til at upbinda hänglarne, hvilcka nu hänga nedre. Möller (1745; under bridoir).
2) (†) krok, hake o. d. (att hänga på); handtag, öra (på kärl); äv.: (häng)hylla. Tablet, hengel, liten hylla. Swedberg Schibb. 299 (1716). Schultze Ordb. 1677 (c. 1755). — jfr: En treeStophängell. BoupptSthm 30/6 1658 (efter kanngjutare).
3) (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) takhängsle, takved; jfr HÅNG. LfF 1845, s. 73. Fatab. 1921, s. 49.

 

Spalt H 2033 band 12, 1932

Webbansvarig