| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄPNA hä3pna2, v. -ade; äv. (numera bl. enst.) HÄPNAS hä2pnas2, dep. -ades. vbalsbst. -ANDE; jfr HÄPNAD.
1) motsv. HÄPEN 1 a: bliva häpen l. ytterligt förvånad, gripas av djup förvåning, baxna; ofta med prep. över l. vid, äv. inför l. (numera bl. ngn gg i högre stil) för, förr äv. åt; äv. med att-sats; bliva bestört l. konsternerad l. överväldigad l. förstummad (inför ngt). Forsius Spec. C 3 a (1620). Det är en så oförmodelig händelse, at jag rätt häpnas dervid lika som I. Lagerström Gir. 72 (1731). Höpken 1: 219 (1745: åt). Jag hepnade öfver en så stor beläsenhet. SvMerc. 1764, s. 711. Jag .. stod i häpnande beundran. Lundgren MålAnt. 3: 162 (1873). Hallström ItBr. 23 (1901: att). Man häpnar inför den logiska skärpa och smidighet, hvarmed han (dvs. Kierkegaard) analyserar begreppen. Herrlin Snille 103 (1903). De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken. Psalt. 65: 9 (Bib. 1917). — (enst.) ss. dep.: med häpnad l. häpet yttra (ngt). ”Kors, vet du inte det?” häpnades Hansson. Didring Malm 2: 98 (1915).
2) (†) motsv. HÄPEN 1 b: bliva förskräckt l. förfärad (över ngt); fasa (för ngt); ngn gg: vara rädd l. frukta (att); med prep. för äv. övergående i bet.: (med fasa) rygga tillbaka för (ngt, att göra ngt). Vthöfwer oförmodelige fall häpnar han (som är modig) icke. Schroderus Comenius 883 (1639; t. texten: entsetzet er sich nicht). Han häpnade för döden. Schultze Ordb. 1819 (c. 1755). Probsten bad Isac at säga hvad det var. Men han ville intet, utan sade, at han häpnar för at sägat. VDAkt. 1774, nr 24. Franzén Pred. 5: 103 (1845).
HÄPNELIG, adj. (†) till 2: förskräcklig, fruktansvärd. Hvad gagnade dig alt ditt goda, om du .. i hast finge höra den häpneliga rösten: Du Dåre, i denne Natt skall din Siäl ifrån dig tagen varda. Frese Sedel. 5 (1726).
Spalt H 2056 band 12, 1932