härstamning

Publicerad 1932

HÄRSTAMNING hä3r~stam2niŋ l. hæ3r~, r. l. f.; best. -en.

Etymologi

[jfr t. herstammung]

1) motsv. HÄRSTAMMA 1: härkomst, extraktion. Leda sin härstamning från ngn. Monofyletisk, difyletisk, polyfyletisk härstamning, (biol.) (en arts l. ett släktes l. en familjs) härstamning från en resp. två l. flera naturliga djur- l. växtgrupper. Främlingar .. af en ursprungligen Asiatisk härstamning. Geijer I. 7: 57 (1819). Att vinna någon kunskap om vårt folks härstamning. Flodström SvFolk 47 (1918).

2) motsv. HÄRSTAMMA 2: förhållande(t) att härröra (från ngn l. ngt l. från en viss ort l. viss tid o. d.) l. härflyta (ur ngt) l. härleda sig (från ngt); härledning. Rydqvist SSL 2: 495 (1860). Födoämnen af animal härstamning. Ribbing BarnFostr. 92 (1892). (Nodermanns) redogörelse för lekarnas härstamning. Nilsson FestdVard. 82 (1925).

Ssgr: (1) HÄRSTAMNINGS-BEVIS. (i fackspr.) i fråga om avelsdjur. SFS 1908, nr 58, s. 5. Därs. 1913, s. 429. —

(1) -LÄRA, r. l. f. biol. lära(n) om djurens o. växternas härstamning, fylogeni. Systematiken blef (genom darvinismens inflytande) härstamningslära, fylogeni. Wirén ZoolGr. 1: 173 (1896). Darwins härstamningslära. Almquist Ärftl. 62 (1912). —

(2) -ORD. (†) ord som betecknar härstamning; patronymikon. Rydqvist SSL 5: 33 (1874). —

(1, 2) -ORT. SkogsvT 1910, s. 190 (i fråga om virke).

Spalt H 2138 band 12, 1932

Webbansvarig