Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄRVEL hær3vel2, äv. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) HARVEL har3-, r. l. m.; best. -n (Ekenmark Dräll. 15 (1828) osv.) ((†) -velen Schroderus Comenius 499 (1639: Härfwilen), Comenius OrbPict. 121 (1683); härflen Sahlstedt (1773)); pl. -vlar (HC12H 1: 63 (c. 1734) osv.) ((†) herfweler BoupptSthm 6/2 1652; härfwillor BoupptSthm 30/6 1669).
Ordformer
(herfv- o. d. 1640—1796. här(f)v- o. d. 1579 osv. -el 1579 osv. -il(l) Schroderus Comenius 499 (1639), LexTrip. (1742). har(f)vel(l) BoupptVäxjö 1734, Suneson GGrund 86 (1926))
Etymologi
[fsv. härwil, motsv. d. dial. hervel; avledn. till HÄRVA, v.2 — Jfr HÄRVLA]
1) visst slags redskap på vilket spunnet garn vindas upp från rulle i spinnrock l. från spinnmaskin: haspel (se HASPEL, sbst.1 1); särsk. om dyl. redskap utan (den till haspeln vanl. hörande) räkneapparat som angiver antalet varv av uppvindat garn; stundom oeg.: nystfot, nystvinda. VarRerV 28 b (1579). Åter en kärng båd skrynklig och brun hon vrider en härfvel och nystar. Bellman (BellmS) 2: 61 (1775, 1791). Dalin (1852). Harveln knäppte knäpp på knäpp och lade upp garn efter garn. Suneson GGrund 86 (1926). — jfr GARN-, KNÄPP-HÄRVEL.
2) (i fackspr.) redskap l. maskin på vilket (vilken) tråd, linor o. d. upplindas: haspel (se HASPEL, sbst.1 2). En Åhlref med Härfvel. BoupptVäxjö 1815. Automatisk härfvel för tråd och finjärn. JernkA 1905, s. 847.
Ssgr: HÄRVEL-VARV. (i fackspr.) till 1. 120 härfvelhvarf om 2 1/2 yard eller 7,7 svenska fot gifva ett pasman. UB 6: 402 (1874).

 

Spalt H 2144 band 12, 1932

Webbansvarig