Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄRVLA hær3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(herf- 1729. härv- (härf-) 1734 osv. härfwelas, pr. pass. 1683)
Etymologi
[avledn. till HÄRVEL]
1) (i sht i fackspr.) motsv. HÄRVEL 1: vinda upp (spunnet garn) på härvel (så att härvor bildas), haspla (se d. o. 1); jfr HÄRVA, v.2 1; förr äv.: härvla av. Comenius OrbPict. 121 (1683). (De) Härfla rullen, / Karda ullen, / Sticka strumpor, vantar, band. Bergius Småsak. 6: 68 (1757). De hasplar, på hvilka garnet (vid repslagning) härflas, rymma vanligen 240 till 300 skålpund deraf. UB 6: 409 (1874). Östergren (1928).
2) (i sht i fackspr.) motsv. HÄRVEL 2, i fråga om upplindande av tråd o. d.; i förb. HÄRVLA UPP 2.
3) (vard., föga br.) i bildl. anv. av 1: rabbla, ”haspla ur sig”. Sitt kvar i ditt mörker och spinn lin och härfla gamla sägner om änglar och djur. Hallström Sagodr. 24 (1910).
Särsk. förb.: HÄRVLA AV10 4.
1) (i sht i fackspr., mindre br.) på härvel vinda av garn från (rulle i spinnrock). Spinnerskan brukar en herfvel at herfla af sin rulla. Bäckström FrSpr. 228 (1729). Östergren (1928). jfr AVHÄRVLA.
2) bildl.; särsk. (†): ”veva på med”, ”nysta ur sig”; jfr HÄRVLA 3. Men tornklockan härvlar av den ena kvarttimman efter den andra. Törneros Brev 2: 212 (1828; uppl. 1925). —
HÄRVLA UPP10 4, äv. OPP4. jfr UPPHÄRVLA. (i sht i fackspr.)
1) till 1. Östergren (1928).
2) till 2. (Järn)tråden härflades upp kring en upprättstående kubb, .. hvilken drogs omkring af en häst. Eneström Gnosj. 7 (1906).
Avledn. (till 1; i fackspr.): HÄRVLARE, m. = HÄRVARE. Serenius Zz 1 a (1734). UB 6: 409 (1874). Östergren (1928). —
HÄRVLERSKA, f. = HÄRVERSKA. Wikforss 1: 752 (1804). Östergren (1928).

 

Spalt H 2145 band 12, 1932

Webbansvarig