| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄVEL hä3vel2, sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. hävlar; förr äv. HÄVLA, r. l. f.; pl. -or.
1) (bygdemålsfärgat) stång att bära hö, gräs o. d. på; stundom allmännare: stång på vilken ngt bäres l. upphänges till torkning o. d.; bärstång; torkstång. Schroderus Comenius 418 (1639). Folcket (måste) .. på häflar bära vp gräset vr vatnet. Broocman Hush. 1: 88 (1736). Et Sommarlass hö, som lasstals hopabäras med häflar. Dahlman Humleg. 91 (1748). (Garnet) hänges .. upp på ”häflar” eller stänger till blekning och torkning AllmogHemsl. 88 (1915). Larsson i By StugFolk 98 (1930). — jfr BRÖD-, HÖ-, TORK-, ÄNGS-HÄVEL.
2) (i fackspr., i sht tekn.) hävstång; hävarm; förr äv. allmännare: hävtyg. Lind (1749). Hävil .. Block, trissa, häfstång, hvarmed tunga saker lyftas. Schultze Ordb. 1848 (c. 1755). Drake Töpfer 72 (1850). — särsk.
a) (förr) med. om ett visst slags förlossningsredskap. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 53 (1837). Tholander Ordl. (c. 1875). SvLäkSH 52: 150 (1927).
b) (mindre br.) tekn. i gevärslås: å den s. k. ”nöten” utspringande arm medelst vilken slagfjädern vid spänningen upplyftes. Enander Handgev. 35 (1832). Jochnick Handgev. 15 (1854). Schulthess (1885).
c) tandläk. om ett instrument för tandutdragning. Tandextraktionen sker medelst därtill särskildt konstruerade tänger och häflar. 2NF 30: 760 (1920). SvD(B) 1931, nr 61, s. 12.
(1) -BÖRDA, r. l. f. (bygdemålsfärgat) En kuv (hö) utgjorde en hävelbörda. SvKulturb. 5—6: 270 (1930). —
(2) -PESSARIUM. (förr) med. gynekologiskt instrument som infördes i slidan i avsikt att fasthålla livmodern i dess rätta läge. Hygiea 1865, s. 469.
Spalt H 2208 band 12, 1932