| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄVSTÅNG hä3v~stoŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -stänger.
1) tekn. redskap bestående av en stång (av trä l. järn) som användes för att därmed lyfta l. flytta tyngder, bända l. bryta o. d.; äv. om (fast l. lös) stång l. spak o. d., avsedd att därmed inställa maskindel, värkställa utväxling o. d.; lyftstång; brytspett; hävbom, (häv)spak. Tiderus GrLat. 20 (1626). Handspikar eller häfstänger. VetAH 1773, s. 340. Häfstänger, af trä med jernskoning. Stål Byggn. 1: 149 (1834). Plogens djup regleras med en ställbar häfstång. LAHT 1893, s. 219. Ställverk med häfstänger. SJ 2: 485 (1906). 2NF 28: 720 (1918). — jfr JÄRN-, KAST-, KONTAKT-, LYFT-, MATAR-, NYCKEL-, SIGNAL-, STÄLLVÄRKS-, TRYCK-, VATTEN-, VINKEL-, VÄXEL-HÄVSTÅNG m. fl. — särsk.
a) oeg., i fråga om rörelseapparaten hos människor l. djur. Hartelius Sjukgymn. 5 (1870). I människokroppen äro skelettdelarna häfstänger. Müller LbAnat. 78 (1905).
b) (i sht i vitter stil) bildl.: lyftande o. underlättande kraft; värksamt (hjälp)medel; drivkraft, drivfjäder; stundom: motiv. Polyfem II. 36: 2 (1810). Ordning är arbetets häfstång, som lyfter lätt äfven de tyngsta bördor. Tegnér (WB) 4: 119 (1824). Konungaförsäkran skulle begagnas såsom en häfstång för att få .. privilegierna lyckligt igenom alla hinder. Odhner G3 1: 45 (1885). Denna andeuppenbarelse är således styckets egentliga häfstång. Wirsén i 3SAH 7: 80 (1892). Namnet är en mäktig hävstång för idéassociationer. Nilsson PrimKult. 136 (1923).
3) fys. kropp (i matematisk-mekanisk mening: linje) som är rörlig omkring en fast punkt (stödjepunkten) o. på vilken två krafter (benämnda ”kraften” o. ”lasten”) värka i motsatt riktning; särsk. om dylik kropp (l. linje) betraktad ss. en av de fem s. k. enkla maskinerna (till vilka utom hävstången räknas lutande planet, kilen, skruven, blocket). En- resp. tvåarmad hävstång, hävstång vid vilken kraft o. last äro ansatta på samma sida resp. på olika sidor om stödjepunkten. Likarmad hävstång. Triewald Förel. 1: 212 (1728, 1735). (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 38 (1775). Jämnvigt på en Häfstång äger rum emellan tvänne tyngder, när dessa äro till hvarandra tvärtom som deras afstånd ifrån hvilopunkten eller underlaget. VetAH 1818, s. 174. Moll Fys. 1: 84 (1897). 3NF 10: 334 (1929).
(1, 3) -ARM, r. l. m. tekn. o. fys. När kraftens directions linie är lodrät emot häfstångs armen är kraften störst. König Mec. 56 (1752). NF 4: 374 (1881; i fråga om telegrafapparat). Moll Fys. 1: 84 (1897). —
-BROMS, r. l. m. broms som tryckes till hjulet medelst en hävstångsanordning. TT 1888, s. 13. 2UB 9: 239 (1905). —
(3) -LAG(EN). fys. lag(en) för hävstångens värkan. NF 2: 892 (1877). Enligt hävstångslagen förhåller sig kraften till lasten omvänt som längderna av deras hävstångsarmar. NoK 21: 19 (1924). —
-PRESS. press vid vilken trycket åstadkommes gm en hävstångsanordning. TT 1877, s. 256. 2NF 22: 179 (1915). —
(3) -VÄRKAN. (i fackspr.) Tränsens och bridongens inverkan på hästen är helt enkel, hvaremot en häfstångsverkan inträder vid stångens användande. 2NF 3: 168 (1904).
Spalt H 2211 band 12, 1932