Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖGFÄRD hök3~fæ2rd, i vårdat spr. hø3g~, r. l. f. (m. Nordforss (1805), Meurman (1846); f. Lind (1749), LoW (1911; jämte r.)); best. -en.
Ordformer
(hoch- 1546. hogh- 1526. hög(h)- 1526 osv. -färd(h) (-ferd) 1526 osv. -fäl Nordenflycht QT 1746—47, s. 132)
Etymologi
[fsv. höghfærþ, hoghfærþ; jfr ä. d. høgfærd (d. hoffærd); efter mnt. hochvart; jfr isl. hofferð, praktfullt upptåg, ä. t. hochfahrt, t. hoffart; jfr HÖG, adj. 11, o. FÄRD (se d. o. 6)]
1) stolthet över eget (värkligt l. förmenat) värde i förening med begär att synas o. bliva uppmärksammad (vilket ofta tar sig uttryck i det yttre framträdandet, levnadssätt, klädedräkt o. d.); stundom (i sht förr) svårt att skilja från: högmod. När tw freestas aff hoghferd, see på huru thin herre wort begabbat. OPetri MenFall L 2 b (1526). Mark. 7: 22 (NT 1526). Peder Synnanweder och M. Cnutt .., hwilka Kong. G. hade affstött iffrå theres embete för theres högferd och styffheet skull. Svart G1 86 (1561). Hvad är det annat än högfärd, som gör, att man vill synas öfver sitt stånd och sina vilkor? Franzén Pred. 5: 43 (1845). Midt på ljusa afton är det tändt med lampor och ljus. Gud, hvad högfärd! Nordström Herr. 83 (1910). Habstadius, stackarn, den spricker väl af högfärd! Dens. Landsortsb. 31 (1911). — jfr ADELS-, AN-, BILDNINGS-, BOND-, BORGAR-, BÖRDS-, KLASS-, LÄRDOMS-, NATIONAL-HÖGFÄRD m. fl. — särsk. i ordspr. Högfärden är en drottning till alle laster. SvOrds. A 8 b (1604). Allt för ödmiukt, är förklädd höghfärd. Grubb 23 (1665). Arm höghfärd, skräppa och swälta. Dens. 33. Högfärdh går för fallet. Dens. 593; jfr HÖGMOD 1 slutet. Högfärden sitter ofta under vadmalströjan. Rhodin Ordspr. 79 (1807).
2) (†) högmodigt o. kränkande uppträdande; jfr HÖGMOD 2. Inghen vill gerna lijdha höghffärd aff enom androm. OPetri MenFall C 2 b (1526).
3) (i vissa trakter) i uttr. spansk högfärd, = HÖGFÄRDS-BLOMSTER. Lilja SkånFl. 299 (1870).
Ssgr (till 1): HÖGFÄRDS-ANDE. jfr ANDE IV e α, ävensom -DJÄVUL. Swedberg SabbRo 625 (1697, 1710). Wirsén Vis. 138 (1899). —
(jfr 3) -BLOMSTER. (i vissa trakter) örten Lychnis chalcedonia Lin. (med högröda blommor), studentnejlika, studentlysa. Jörlin Blomsterg. 5 (1794). —
-BLÅSA, r. l. f. (vard., mindre br.) nedsättande benämning på högfärdig människa; jfr BLÅSA, sbst. 6. Lundquist Zola Grus 215 (1892). Engström Bläck 74 (1914). —
-DJÄVUL(EN). (numera bl. vard.) jfr DJÄVUL 2 b o. -ANDE, ävensom HÖGMODS-DJÄVUL. Scherping Cober 1: 128 (1734). Skäms du för dina Föräldrar, så har högfärdsdjefvulen intagit ditt hjerta. Murbeck CatArb. 1: 296 (c. 1750). Nordström Amer. 240 (1923). —
-GALEN. (vard.) som lider av högfärdsgalenskap. Lundin o. Strindberg GSthm 245 (1880). Nordström Herr. 217 (1910). —
-GALENSKAP ~200 l. ~102. (vard.) långt driven högfärd; högfärd som gränsar till l. övergått till galenskap. GHT 1895, nr 259, s. 2. —
-GRILLER, pl. (vard.) Bekajade med högfärdsgriller. Siösteen ModBelg. 86 (1906). —
-KITSLAN. (†) högfärd. Ther the i Ewigt Qwaal, i Gråt och Tanda Gnislan / Må ljda för sin Synd och stygga Högfärdz Kjslan. Spegel GW 44 (1685). —
-MAK. (†) i uttr. i högfärdsmak, högfärdigt o. bekvämt. Dalin Arg. 1: 329 (1733, 1754). —
-PÅSE. (vard., mindre br.) = -BLÅSA. Svedelius Lif 77 (1887). Disponenten var en folklig man, inte en sådan där högfärdspåse, som bara någon enda gång sticker sin näsa in i brädgården. Hülphers Ångermanl. 38 (1900). —
-SINNE. (†) högfärdigt sinne, högfärd. Lybecker 185 (c. 1715). —
-SJUKA. (†) (sjuklig) högfärd. Lybecker 63 (c. 1715). Kolmodin QvSp. 2: 48 (1750). —
-SOT. (†) = -SJUKA. Achrelius Jos. D 4 a (1692). —
-TANKE. högfärdig tanke. Sahlstedt CritSaml. 47 (1759). Man skall låta högfärdstankarna fara. Topelius Fält. 5: 309 (1867). —
-TOKIG. (ngt vard., mindre br.) jfr -GALEN. Hallström GHist. 28 (1895). Japanen .. börjar .. bli högfärdstokig efter sina ryska segrar. Kræmer ResJap. 91 (1913).
Avledn. (till 1): HÖGFÄRDAS, v. dep. -ades. (numera dels ålderdomligt, dels vard.) vara intagen av högfärd, vara högfärdig l. stolt, yvas, stoltsera. Högfärdas över, förr äv. av (ngt). LPetri 3Post. 94 b (1555). När osz warder tillbudin någon Ähra .., så skole wij icke ther vtaff högfärdas och stoltzera. Rudbeckius KonReg. 99 (1614). En Tupp gal och högfärdas öfver sin röst. Anagrius Holbg 54 (1756). Didring Malm 2: 127 (1915). särsk. (†) i uttr. högfärdas mot ngn, uppträda stolt l. högmodigt mot ngn. Diefwulen wil intet förödmiuka sigh för Gudh, vtan höghfärdas emoot honom. Muræus Arndt 1: 375 (1647). —
HÖGFÄRDELIGA l. -LIGEN, adv. (-liga 1640—c. 1755. -ligen 1614—1764) (†) högfärdigt. Petreius Beskr. 2: 45 (1614). Ekblad 389 (1764). —
HÖGFÄRDIG, adj. -are; adv. -t. (-ig 1530 osv. -og 1527. -ug 1526. hofferdig 1625) fylld av högfärd; om handling o. d.: som vittnar om l. röjer denna egenskap; stundom (i sht förr) svårt att skilja från: högmodig. Högfärdig över ngt. Gudh står emoot the höghferdugha, men the ödhmiuka geffuer han nådh. 1Petr. 5: 5 (NT 1526). Hon är högfärdig och vill vara förnäm. Nordström Borg. 159 (1909). jfr BILDNINGS-, DUM-, LÄRDOMS-HÖGFÄRDIG m. fl. särsk. (†) om klädedräkt o. d.: som vittnar om högfärd. Thyselius HdlLärov. 2: 264 (1619). I forna tider tilbaka drogo .. (kvinnorna) högferdigare och förargeligare drägt. Swedberg Dödst. 55 (1711). Murbeck CatArb. 1: 401 (c. 1750). jfr: Högfärdige Titlar. Schouten Siam 10 (1675).
Avledn.: högfärdighet, r. l. f. (numera knappast br.) högfärd. Helsingius (1587). Björkman (1889).

 

Spalt H 2303 band 12, 1932

Webbansvarig