| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖGMÅL hø3g~må2l, n.; best. -et; pl. =.
1) (†) (rättegångsmål angående) grovt brott för vilket straffpåföljden var livets förlust; livssak, halssak. RA I. 3: 105 (1593). Högmål och urbota måhl. Abrahamsson 58 (1726). Vid Ransakningen öfver fru Annæ Christinæ Ridderborgz angifne Högmåhl (näml. anklagelse för att ha förgiftat sin man). VDAkt. 1736, nr 220. Bredvid .. (edsöresbrotten) stå ett annat slags svåra förbrytelser, de såkallade högmålen. Reuterdahl SKH III. 1: 435 (1863). — särsk.
a) i pl.: högmålsbalken. Honn bleff effter thet Tredie Capitel i Högmålenn dömdh wnder Swærdh. SthmTb. 20/9 1592. NoraskogArk. 4: 30 (1615).
b) bildl. Nordenflycht Fruent. 55 (1761). Andras ringare fel för högmål ofta man anser. Nicander GSann. 18 (1766).
2) (numera bl. ngn gg i icke fackmässigt spr.) (rättegångs)mål angående majestätsbrott, högförräderimål. Högmålet mot Hr Crusenstolpe förevar den 29 Maj inför Kongl. Hofrätten. VexjöBl. 1838, nr 23, s. 1. Det löjligt ryktbara Upsalienska Högmålet i anledning af Marseillermarchens spelande vid Kröningsfesten 1800. Crusenstolpe Ställn. 10: 14 (1844). Östergren (1928).
3) (numera föga br.) i utvidgad anv. av 1: sak l. angelägenhet av högsta vikt, ”riksviktig” sak l. fråga. Nu ser jag en Präst öfva sig i röstens uphöjande eller sänkande, som et särdeles högmål. Dalin Arg. 1: 174 (1733, 1754). Bref .., hvaraf man kan inhemta Konungens egna åsigter om många dagens högmål. BL 15: 208 (1848). Dalin (1852). Hagström Herdam. 3: 471 (1899).
B: (1) HÖGMÅLS-BALK(EN). [fsv. höghmala balker] (-måla- 1781. -måls- 1546—1929) (förr) jur. benämning på viss balk av Lands- o. Stadslagen, behandlande grova brott (livssaker). Effter som vår beskrefne Sverigis lagh i högmålsbalken klarligen uthtrycker. RA I. 1: 473 (1546). BonnierKL 5: 1186 (1924).. —
(1, 2) -BROTT. grovt brott; numera bl. (i icke fackmässigt spr.) om högförräderi- l. majestätsbrott. Lindahl o. Öhrling (1780). AdP 1789, s. 28. Det behöfdes nu blott att .. tvinga grefven till väpnadt motstånd mot kronans myndighet och sålunda göra honom saker till högmålsbrott. Topelius Fält. 2: 410 (1856). Wisén i 3SAH 4: 233 (1889). bildl. Först med romantiken blef (det) ett högmålsbrott att våga någon anmärkning mot denne skald (dvs. Shakspeare). Ljunggren SVH 1: 260 (1873). Snoilsky 3: 12 (1883). —
(3) -FRÅGA, r. l. f.
1) (†) fråga (begäran om upplysning l. svar) rörande ngn viktig angelägenhet. Nordenflycht QT 1748—50, s. 17. Då lär jag kunna våga / Att föreställa er en verklig högmålsfråga: / Min Herre, är ni viss att Angelique och ni, / Bestämda för hvaran, formera ett parti. Remmer Theat. 2: 153 (1815). Crusenstolpe Tess. 3: 50 (1847).
2) (ngt vard., numera föga br.) fråga l. angelägenhet av högsta vikt; ”riksviktig” fråga. AdP 1789, s. 434. Dalin (1852; angivet ss. fam.). En förbättring af den bibelöfversättning, som .. är den i svenska kyrkan rådande, hade länge varit samma kyrkas högmålsfråga. Böttiger 5: 36 (1867, 1874). SAOL (1900). —
(2) -PROCESS. (numera icke i fackspr.) process angående högmålsbrott. Levin Schiller Cab. 84 (1800). Den högmålsprocess, som .. öppnades mot Armfelt. IllMilRevy 1898, s. 143. —
1) (i fråga om ä. förh.) livssak, halssak; jfr HÖGMÅL 1. RA I. 1: 470 (1546). Wilie Wij ingelunde haffue tilstadt at the groffue och store laster och synder, som man Högmåls saker kaller, med penninger, Sölff och annedt, skole här effter försones. Stiernman Com. 1: 188 (1563). Kyrkol. 7: 1 (1686). Konungen själf, som .. (på 1500-talet) personligen brukade afgöra s. k. högmålssaker. SvH 4: 302 (1904).
3) (numera bl. ngn gg vard.) till 3: högst viktig sak l. angelägenhet. G1R 9: 385 (1534). Det svaret är en högmåls sak för mig. Riccoboni Catesby 100 (1761). SvTyHlex. (1851). —
(3) -SÄTE. (enst., †) om hög (samhälls)ställning, i vilken man avgör de högsta angelägenheter. Dalin Arg. 2: 343 (1734, 1754). —
-ÄRENDE. (†)
1) till 1, = -SAK 1. Ther en warder beslagen medh noghot Högmåls ärende eller annor swår Saak. DomRegl. mom. 31 (c. 1540). Lagförsl. 433 (c. 1606).
2) till 3: högst viktig sak l. angelägenhet. Alzwoldig Gudh werdigas gifwa E. Nåde i sinne att begrunda thet högmåhls ärende (dvs. reformationen) till thet bästa. G1R 9: 377 (1534). AdP 1800, s. 612.
Spalt H 2309 band 12, 1932