| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖVAS hø3vas2, v. dep. -es (Apg. 16: 21 (NT 1526) osv.) l. (numera bl. ngn gg i poesi) -s (-’s) (Lucidor (SVS) 119 (1669), Risberg Aisch. 27 (1890)), -des, -ts; förr äv. HÖVA, v. -er, -de, -t (Ebr. 7: 26 (NT 1526: höffde, pret. sg.), LPetri Kr. 74 (1559: hövde, pret. sg.)) l. -ade (Verelius Gothr. 70 (1664: höfvar, pres. sg.), Därs. 75 (: höfvade, pret. sg.))
— jfr BEHÖVA(S).
I. (†) HÖVA.
1) anstå, passa, vara passande l. lämplig l. tillbörlig.
a) i förb. med indirekt obj. betecknande den l. det som ngt l. ngn anstår l. passar. En sådana öffuerstaprest höffde oss ath haffua, then ther hälugh wore. Ebr. 7: 26 (NT 1526). 2Mack. 6: 23 (Bib. 1541). Dagligit öfwerflöd vti Maat, och i Dryck höfwer ingom / Wijsan man. Stiernhielm Herc. 343 (1658, 1668). Lind (1749).
b) i uttr. höva till (ngt l. att göra ngt), lämpa sig för l. till (ngt), vara lämplig (att göra ngt). HH 2: 21 (1548). VDAkt. 1695, nr 1076.
c) refl.: vara lämpligt l. tillbörligt, vara på sin plats. G1R 4: 51 (1527). Wäl hadhe höfft sig .. atj låte oss nogit wetha .. om slike stycker. Därs. 7: 51 (1530). Därs. 11: 346 (1537).
2) behöva. Lucidor (SVS) 81 (1668). Män som sanningen [är] bahr, ok oskuld ey någon ohrdkåpa höwer, dy beder iahg (osv.). Dens. i 3Saml. 7: 46 (1670). Oskälig Diur dricka ey mer än the höfwa. Törnewall D 5 a (1694). Salvius BrudGrafskr. 43 (1737, 1757).
II. HÖVAS.
1) anstå, passa, vara passande l. lämplig l. tillbörlig.
a) (i skriftspr., i sht i vitter stil) med indirekt obj.: vara överensstämmande l. enlig med (ngns) karaktär l. väsen, ställning l. värdighet, vara (ngn) värdig, anstå (ngn, ngn gg ngt), lämpa l. ägna sig l. passa l. vara tillbörlig för (ngn, ngn gg ngt), tillkomma (ngn). G1R 1: 21 (1521). Sådana gifftermåål som henne (dvs. prinsessan Jutta) höffdes. OPetri Kr. 80 (c. 1540). Konung Götstaff (blev) cröndt .. medh tilbörligit solennitet och högtijdh som then sakene höffues. Svart G1 136 (1561). (Gustav II Adolf) erhöll en högst sorgfällig uppfostran i alla de stycken, som det höfves en regent att känna. Odhner Lb. 179 (1869). (Det) höves .. icke en filosof att .. hänge sig åt sinnets bitterhet. Siwertz JoDr. 130 (1928). En egenskap som höves en drottning .. är klokhet. OoB 1931, s. 406.
b) (†) i uttr. hövas till (ngt), lämpa sig för l. till (ngt). OPetri Ors. A 1 b (1531). Sådana sendebodh som ther til höffdes, woro förskickat här vthåff rikit til Holsten, at hemta greffue Henrics syster som vhtloffuat war. Dens. Kr. 137 (c. 1540). Lagförsl. 279 (c. 1606).
c) (ngt ålderdomligt) utan bestämning angivande den l. det för vilken l. vilket ngt är passande l. lämpligt l. tillbörligt: passa, vara på sin plats, vara tillbörlig; äv. refl. o. opers., numera bl. ngn gg i uttr. (så)som sig höves l. såsom det höves sig, såsom tillbörligt är, såsom sig bör. Skemt, som icke höffues. Ef. 5: 4 (Bib. 1541; NT 1526: skempt, thet intit till nytto dragher). Thz höffues ock så wel, at man .. talar om Gudz ord. LPetri Dryck. E 7 a (1557). G1R 29: 441 (1560; refl.). Kellgren 2: 122 (1787). Jag skrider förbi B. v. Beskow med lätta steg och hatten i hand, såsom det höfves sig, då man passerar en hofmarskalk och baron. Sturzen-Becker 1: 72 (1861). Du (Singoalla) skall icke vara min slafvinna, ty det vill jag (Erland) icke, och det höfves icke. Rydberg Sing. 35 (1876; uppl. 1865: passar; uppl. 1857: passar sig). WoH (1904; refl.). Sådant som icke höves. Östergren (1928).
2) med saksubj. l. med obestämt pronominellt ord ss. subj. l. opers.: vara erforderlig, tarvas, behövas.
a) (†) med indirekt obj. betecknande den l. det som är i behov av ngt: vara erforderlig l. behövlig för (ngn l. ngt). Himmel och jordh .. hwart och jtt aff them hade fått sådana prydning och fulkomligheet som thy höffdes haffua ther til, at thz skulle wara Gudhi behageligit. OPetri MenSkap. 5 (c. 1540). Frese AndelDikt. 81 (1726). Ej höfs dig perlor att kallas skön. Jolin UHansDr 19 (1860).
b) utan indirekt obj., ofta med bestämning (inledd av för l. till) betecknande det till l. för vilket ngt, förr äv. ngn, är erforderligt (erforderlig) l. tarvas; numera bl. (i vitter stil, föga br.) med obestämt pronominellt ord ss. subj., i sht vad (som). G1R 1: 124 (1523). Thet höfves starcker rygg at tunga lyckor bära. Kolmodin QvSp. 1: 7 (1732). Det höfdes en annan, til at uträtta slikt. Sahlstedt (1773). Strid om så höfves. Nicander 2: 418 (1820). Att kasta varpa. / .. dertill höfs stark arm och ögon skarpa. Jolin UHansDr 35 (1860). Sådant allt, som höfves för en fest. Wennerberg 4: 250 (1885). Han i mazurkan sirligt skred / och förde sig båd’ fint och sedigt. / Hvad höfves mer? Jensen Puschkin 17 (1889). En klackring, en silfverkrycka på käpp, / hvad höves väl mer för att skapa en knodd. Granlund Skärfv. 104 (1907).
3) (†) med personsubj.: behöva (göra ngt). Hvad som soolklart är, höfz man ey effterfråga. Rosenfeldt Vitt. 192 (1686). Lohman Vitt. 393 (c. 1730).
Spalt H 2417 band 12, 1932