| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IHÄRDIG i3~hæ2rdig, adj. -are. adv. -T.
1) om person (l. djur): uthållig, trägen, outtröttlig, oförtruten, energisk; förr äv.: orubblig l. ståndaktig (i ngt), hårdnackad; ofta i förb. med prepositionell bestämning; stundom äv. om sinnelag, känslor o. d.: ihållande, orubblig. Han är ihärdig i (äv. med) sitt arbete. Verelius 35 (1681). Rosenstein (1787) i SAD 1: 472. Man bör vara ihärdig i det goda, men snar att afstå från det som är elakt. ZTopelius d. ä. (1828) hos Vasenius Top. 1: 269. (Morits Leijonhufvud) var likaså ihärdig i sina fattade beslut, som den äldre brodern var ombytlig. Fryxell Ber. 4: 73 (1830). Kristina visade mot grefve Magnus (De la Gardie) en ihärdig och häftig förbittring. Därs. 9: 217 (1841). Qvinnan är ihärdigare och, om vi så få säga, segare än mannen. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 272 (1854). Det finns väl knappt några djur, som äro så ihärdiga att föra oväsen som korpar. Lagerlöf Holg. 2: 135 (1907).
2) om värksamhet o. d.: trägen, outtröttlig, oförtruten; ofta ss. adv.; äv. (numera knappast br.) om tillstånd, sjukdom o. d.: ihållande, envis, långvarig. Ihärdigt arbete, motstånd o. d. Arbeta ihärdigt. Hans ihärdiga bemödanden kröntes med framgång. NGissler i SvMerc. V. 4: 38 (1760). Ihärdigt springande. Rosenstein (1787) i SAD 1: 472. En ihärdig flussfeber. JärtaBrefv. 1: 26 (1822). En ihärdig motvind. Fryxell Ber. 2: 73 (1826). Ihärdigt regn. Därs. 4: 250 (1830). Plågorna blefvo småningom mer ihärdiga. Wirsén i 3SAH 12: 427 (1897). Segerstedt Händ. 232 (1926).
3) (†) om arbete o. d.: som kräver ihärdighet. Lindblom i 2SAH 5: 200 (1809). (Slavägare som) pålägga sina slafvar tyngre och ihärdigare arbeten. SvLittFT 1835, sp. 715.
Spalt I 152 band 12, 1933