| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMMA im3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, IMNING (i bet. 2).
a) utsända l. avgiva imma; ånga; äv. opers. Det immar i brygghuset, av hästarna. Verelius 57 (1681). Spiror glimma, / Taken imma / Utaf solens heta strimma. CFDahlgren 2: 249 (1837). Strömmingen immar på faten. Strindberg Hems. 75 (1887). TurÅ 1910, s. 287.
b) om luft, ånga o. d.: sväva l. röra sig i form av imma l. dis, ånga, ryka; äv. (i Finl.): skimra, flamma. Bellman 2: 155 (1783). Ångan immade varm ur den bördiga marken. Kullberg Bref 1: 221 (1844). Luften står immande / guldljus kring solklotets stigande bål. Erdtman Sav 8 (1919, 1927). — jfr UPP-IMMA.
a) tr.: betäcka l. överdraga (fönsterruta, glasögon o. d.) med imma. Ångan .. immade kajutans fönsterrutor. Lundquist Daudet Niv. 14 (1890). Helens bror tog monokeln från ögat, immade den (gm att andas på den), torkade den och satte den åter på sin plats. Bergman JoH 86 (1926).
b) refl. o. i pass. med intr. bet., om fönsterruta, glasögon o. d.: betäckas l. överdragas med imma; äv. opers. Carafer med krystall-klart vatten, så kallt och friskt att det immade sig utanpå glaset. Knorring Förh. 3: 96 (1843). Edgren Lifv. 1: 168 (1883; refl.). Äfven ögonen blefvo tomma. De immades och slocknade. Lundqvist Zola Grus 487 (1892; i skildring av en döende). Söderström LäkKvacksalv. 180 (1926; refl.).
c) intr. = b; äv. opers. Bellman SkrNS 2: 309 (c. 1780). Det immar på rutan. Cederschiöld Ordlek. 72 (1910). Rutorna immade duktigt. Heidenstam Svensk. 2: 253 (1910).
Spalt I 223 band 12, 1933