| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMPERIALISM im1perialis4m l. 01—, r. (l. m.); best. -en.
1) hist. uppfattning som hyllar l. rörelse som söker befordra ett (på en stark militärmakt stödt, mer l. mindre enväldigt) kejsardöme; särsk. i fråga om det bonapartistiska partiet i Frankrike; äv.: statsskick med en stark kejsarmakt. Andersson (1857). Den fransyska imperialismen. Bolin Statsl. 2: 351 (1871; i fråga om det napoleonska kejsardömet). WoJ (1891).
2) [ordet urspr. användt med tanke på romarnas världsfamnande imperium] (hos en stormakt förefintlig) tendens l. strävan att vinna politisk o. kommersiell makt över så stora delar av världen som möjligt; särsk. om den tendens i angivet syfte som under tiden mellan de stora kolonialförvärven på 1800-talet och världskrigets början behärskade världens stormakter. Eröfringens ande, den s. k. imperialismen, som vill uppsluka folk och riken. Beskow Pred. 320 (1901). Den ryska imperialismen. PT 1905, nr 142 A, s. 3. Cyrus och Darius äro båda bärare av imperialismens idé, av en medveten strävan efter ett världsvälde. Grimberg VärldH 2: 43 (1927).
3) i fråga om eng. förh.: tendens l. strävan l. rörelse som åsyftar en närmare sammanslutning av det eng. imperiets olika delar, i sht i o. för ett kommersiellt o. politiskt samarbete. PT 1903, nr 149, s. 2. Därs. 1905, nr 142 A, s. 3.
Spalt I 240 band 12, 1933