| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMPORTUN im1portɯ4n, adj. -are ((†) i best. anv. utan böjningsändelse OxBr. 10: 42 (1618), Därs. 11: 172 (1647)). adv. -T.
om person: störande l. tröttande l. besvärande l. irriterande (gm i sht upprepade brev, frågor, fordringar o. d.); efterhängsen o. envis, påstående; om sak (brev, fråga, fordran osv.): tröttande, besvärande, irriterande; förr äv.: oförskämd, bråkig; numera bl. (föga br.) om sak, ss. motsats till OPPORTUN: icke lämplig, oläglig o. d., inopportun; förr äv. substantiverat. OxBr. 10: 42 (1618). Det skulle göra mig ondt, att de kålle 200 riksdlr (som jag krävt) skulle komma mig till att passera för en importun. Ekeblad Bref 2: 268 (1661). H:r Jöns war sist, då han skulle betiena mig .. med nattwarden, mycket hitsig och importun. JFischer (1705) hos Cavallin Herdam. 4: 230. Otidig och importune ifver. NoraskogArk. 5: 329 (1729). Du lär väl kunna gissa att ett så importunt bref måtte vara från din importunaste vän JHK. Kellgren (SVS) 6: 16 (1773). Östergren FrämOrd (1918).
IMPORTUNERA, v. (†) besvära, trötta, ”plåga”. RP 9: 463 (1642). Iagh beder mina kiäresta Syster behagade förlåta migh att iagh henne, mädh så många Commissioner importunerar. CSparre (1690) i SvBrIt. 2: 16. —
IMPORTUNITET, r. l. f. (†) egenskapen att vara tröttande osv., efterhängsenhet, oförskämdhet, bråkighet; äv. konkretare, dels: oförskämd (oförskämt) l. hänsynslös(t) ord l. handling, dels obehaglig(t) l. ledsam(t) sak l. förhållande, obehaglighet, ledsamhet. HH XXVI. 1: 142 (1624). Om jag bättre förstått att säga nej .. hade jag spart för mig många importuniteter. Gustaf III 4: 145 (1808; fr. orig.: beaucoup d’importunités). Rektor .. klagade öfver W:s .. sidvördnad och importunitet, i det han förvägrade honom rektorstiteln. Cavallin Herdam. 5: 299 (1858; efter handl. fr. c. 1700). Ekbohrn (1904). särsk.: olämplig iver, olämpligt ingripande. Sin incontinentiam urinæ, som han feck förra gången genom Nezelij importunitet. Rudbeck Bref 137 (1676).
Spalt I 249 band 12, 1933