| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMPULS impul4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) (mindre br.) med. hjärtspetsens anslag mot bröstväggen vid var särskild sammandragning av hjärtkamrarna, hjärtstöt(en), iktus. TLäk. 1832, s. 150. — jfr HJÄRT-IMPULS.
2) (i fackspr.) under en mycket kort tid värkande kraft (stöt) varigm ngt sättes i rörelse l. överhuvud en mekanisk värkan framkallas. Cavallin (1875). Det gäller för .. (en skicklig pianokonstruktör) att låta strängen försättas i dallring medelst en så jemn och kontinuerlig impuls som möjligt. Björling Klangf. 41 (1880). 2NF 30: 1297 (1920; i fråga om framdrivande av ett urvärk). I Abisko ha vi tre apparater (för registrerande av jordbävningar) inställda för impulser från tre olika riktningar. DN(A) 1931, nr 158, s. 5. — särsk. i överförd l. oeg. anv.
a) elektrotekn. under en mycket kort tid värkande elektromotorisk kraft som utlöser elektriska l. magnetiska värkningar. Hertz visade, att impulsernas utbredning från induktoriet försiggick i form af en vågrörelse. VetAÅrsb. 1914, s. 290. Bilden transformerades av tre ljuskänsliga celler i elektriska impulser, vilka sändes genom etern till mottagaren. SvD(A) 1929, nr 185, s. 20. — jfr STRÖM-, VÅG-IMPULS.
b) tekn. stöt l. annat skeende som framkallar en explosion. Den starka kemiska tension, som (i vissa fall) uppstår hos nitroglycerin, .. är farlig, därföre att minsta impuls framkallar våldsam explosion. TT 1896, Allm. s. 312.
c) fysiol. o. psykol. retning i ngt av nervsystemets centrala l. perifera organ, betraktad ss. framkallande en utlösning (värkan av motorisk art); i sht i ssgr. — jfr NERV-, RÖRELSE-IMPULS m. fl.
3) om yttre inflytande som i ngt avs. äggande l. väckande påvärkar en människas handlande, en utveckling o. d. resp. en människas uppfattning, en vetenskap o. d.
a) med tanken närmast fäst vid inflytandet ss. en drivkraft som framkallar en värksamhet l. sporrar till ökad värksamhet l. energi: stöt, anstöt, påstötning, incitament, sporre, stimulans; jfr INSTIGATION; stundom svårt att skilja från b; numera nästan bl. med adj.-attribut; nästan bl. i sg.; vanl. i uttr. giva en kraftig o. d. impuls till ngt, förr giva impuls till l. åt ngt. Phosph. 1811, s. 498. Han (hade) utan impuls af någon Herreman inställt sig från längre afstånd för att deltaga i täflingsplöjningen. KronobgLT 1837, nr 11, s. 2. Inrättandet af en professur i finska språket vid universitetet blef .. 1851 .. en kraftig impuls till den finska litteraturens förkofran. Schybergson FinlH 2: 415 (1889). EkonS 2: 47 (1894).
b) med tanken närmast fäst vid inflytandets väckande o. stimulerande innehåll: väckelse, stimulerande påvärkning l. inflytelse, stundom närmande sig bet.: uppslag, idé; numera bl. i pl.; vanl. i uttr. få l. hämta goda o. d. impulser ngnstädes ifrån; äv. giva goda o. d. impulser. Bolin Statsl. 1: 8 (1868). De impulser .. (Runeberg) mottagit ifrån sin tid och sitt folk, dem har han införlifvat med sitt eget jag. Vasenius Världsb. 102 (1900). (Darwin) har gifvit biologien rika impulser. SthmBl(L) 1907, nr 185, s. 1. Svensk teater har under senare tid otvivelaktigt hämtat sina flesta impulser från tyskt håll. SvD(A) 1931, nr 277, s. 7. — jfr KULTUR-IMPULS.
4) plötslig, oreflekterad böjelse l. lust att handla på ett visst sätt, (stundens) ingivelse. Heidenstam End. 65 (1889). Hennes första impuls var att springa emot honom och kasta sig i hans armar. Roos Skugg. 182 (1891). (Konung) Edward handlade ej efter impulser. Hagberg VärldB 65 (1927). — jfr KÄNSLO-, VILJE-IMPULS. — särsk. psykiatr. (En särskild grupp av tvångsfenomen) utgöra impulserna, vissa slag af hallucinationer och maladies des tics. Gadelius Tvångst. 94 (1896). jfr TVÅNGS-IMPULS.
-GIVARE, om person m.||ig., om sak r. l. m.
2) till 3.
a) till 3 a. Den egentlige impulsgifvaren till nordiska sjömansmissionen var .. norske pastorn J. C. H. Storjohann. 2NF 25: 826 (1916).
b) till 3 b. Det är Lundadomens rika skulpturala utsmyckning som nu är impulsgivare (för vissa kyrkdörrars ornering) — med många mellanhänder visserligen. Rig 1927, s. 56.
Spalt I 262 band 12, 1933